Det har gått tjugo år sedan almanackan senast hade något att göra med 80-talet, så egentligen borde det inte komma som en chock varje gång. Men ändå, det händer hela tiden. Och Michael Jacksons död var det ultimata slaganfallet som bekräftade att 80-talets popmagi nu definitivt är pang, bom, över. Klockan 23:26 den 25 juni 2009 dödsförklarades ett popdecennium.

Var det någon som såg bilderna från när Boy George släpptes ut ur fängelset i maj i år? Jag önskar att jag inte hade gjort det. Tatuerad på hjässan, smällfet och med bockskägg såg den forna queerikonen snarare ut som om han var medlem i något oestetiskt, brittiskt mc-gäng.

Nej, det kunde rimligtvis inte vara samma person som jag 25 år tidigare häftstiftade fast på väggen och drömde mig bort till London igenom. Men visst var det Boy George, frigiven i förtid efter att, till råga på allt, ha hållit en stackare som sexslav. Som om det inte räckte med att kollegan George Michael redan punkterat 80-talsstjärnans omänsklighet genom att smyga runt i buskar på jakt efter anonym snopp. Även om det onekligen har sitt bisarra läsvärde.

Och MTV, hur många år till ger vi den kanalen? Det var den som gjorde alla dessa personer till ikoner, men denna 80-talets svar på religion har milt uttryckt inte kvar samma glans som den en gång hade. Och nu är dess största fixstjärna borta.

Man måste ändå säga att Jackson gjorde sitt yttersta för att hålla illusionen om det omänskligt popmagiska 80-talet levande. Han sov i syrgaskammare, han bar ansiktsskydd, han umgicks med chimpanser, åkte flumeride med Anton Glanzelius och byggde nöjesfält på sin ranch. Ändå dog han.

Under obduktionen fann man ingen mat i hans mage, bara ett par halvupplösta piller. Det känns smått symboliskt.

Hejdå 80-talet.

PLUS: Agnetha Fältskog, Wrap your arms around me (Villa edit). Sommarens baleariska monster.

MINUS: Soulstjärnor som dör i förtid.