Målet för den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940 var Narvik, den nordnorska hamnen som tack vare Golfströmmen är isfri året runt. Här skeppades det ut järnmalm från de svenska fälten i Lappland och Tyskland behövde råvaror för sin krigsmaskin. Tillförseln måste säkras och som bonus skulle norska hamnar kunna användas som bas för attacker mot brittiska fartyg. Den skandinaviska neutraliteten hängde på en skör tråd, britterna såg inte på den svenska exporten av järnmalm med blida ögon och diskuterade möjligheten att anfalla malmfälten. Samtidigt gjorde tyskarna upp planer för ett snabbt anfall mot Norge, där Danmark skulle besättas av bara farten.

–Andra världskriget kom att bli ett krig om råvaror, industrier och produktionsförmåga och det insåg de olika parterna tidigt. Det var det som avgjorde kriget i slutändan och inte något beslut av en general eller så, säger Niklas Zetterling, författare till en lång rad militärhistoriska böcker, bland annat Den nionde april – Nazitysklands invasion av Norge 1940, som han skrev tillsammans med Michael Tamelander.

Temperaturen stiger i februari 1940, när britterna bordade det tyska fartyget Altmark på norskt vatten i jakt på krigsfångar. Den tyska oron för att de norska farlederna var på väg in under brittisk kontroll ökade och Hitler gav klartecken till Operation Weserübung – men man var tvungen att agera snabbt. Avståndet mellan de tyska hamnarna i Nordsjön och Narvik är 2000 kilometer, ungefär 48 timmar på sjön, och för att ta sig dit obemärkt var tyskarna tvungna att utnyttja mörkret. Ju närmare sommaren man kom, desto kortare nätter och mindre chans att lyckas. Planen var våghalsig i sig själv – med hjälp av flyg, flotta och landstridstrupper skulle viktiga städer från Oslo i söder till Narvik i norr attackeras samtidigt.

–Rent militärt var det en milstolpe, just genom att man samordnade sjö-, luft- och landstyrkor i en så stor skala. Det hade inte gjorts tidigare, men det är ju så krigföringen ser ut idag, säger Niklas Zetterling.

Norges försvar – i likhet med Sveriges och Danmarks – var gravt eftersatt jämfört med den tyska rustningsapparaten. Landet hade skonats från Första världskriget och militärerna saknade moderna vapen och erfarenhet. Kustförsvaret utanför Trondheim är ett belysande exempel som Bjørn Bjørnsens beskriver i sin bok Norge 9 april 1940: när soldaterna vid fortet Brettingen väl hade siktat in sina kanoner på de tyska skeppen fungerade inte den elektriska tändningen och när man försökte avfyra dem mekaniskt gick snöret av. Vaktstyrkan som hade hand om det andra batteriet på fortet hade inte blivit väckt i tid och fick bara iväg ett skott efter de tyska båtarna.

Då gick det bättre i Oslofjorden, där överste Birger Eriksen lyckades sänka den moderna tunga kryssaren Blücher. Ett skepp som sjösatts bara två år tidigare betvingades med två kanoner från 1800-talet och torpeder inköpta till det norska försvaret i början av 1900-talet. Eriksens bedrift ledde till att anfallet mot Oslo försenades, vilket i sin tur ledde till att kungahus och regering hann fly staden. För dem som menar att hjältedåd bör följas av lakoniska kommentarer har sänkningen av Blücher blivit en godbit – när kanonerna öppnade eld ska överste Eriksen ha sagt ”Nu blir det antingen medalj eller krigsrätt för min del”. I mörkret kunde det lika gärna ha varit brittiska flottan han sköt på…

En natt av marina strider, förhandlingar mellan tyska sändebud och norska politiker – vilket leder till ett nej till kapitulering – och allt fler kuststäder under tysk kontroll närmar sig sitt slut. Norrmännen gick till sängs som neutrala och vaknade som ockuperade, men ovissheten om vad som höll på att hända var utbredd. En av dem som väckts av flyglarmet var Gunnar Sønsteby, som bodde i en lägenhet i närheten av den klassiska idrottsarenan Bislet.

–På morgonen åkte jag till ett kontor i city där jag träffade mina vänner. Vi bestämde oss för att lämna staden och bege oss till studenthytten i Svartvor, Nordmarka, säger Gunnar Sønsteby.

92-åringen är en levande legend i Norge: under smeknamn och kodbeteckningar som ”Kjakan” och ”Nr 24” var han en central figur i den norska motståndsrörelsen Hjemmefronten. Han är den mest dekorerade norske medborgaren och har bland annat fått landets högsta utmärkelse, krigskorset med tre svärd. Under krigsåren ledde han motståndsgruppen Oslogjengen, samarbetade med Max Manus – en annan av de norska motståndshjältarna – och utförde attentat mot inkallelsekontor, industrier och militära mål. Men den 9 april 1940 var han en norsk 22-åring bland alla andra, om än mer förberedd på att kriget stod för dörren.

–Jag ingick i en frivilligorganisation knuten till studenterna, vi hade tränat militärt i några månader. När kriget väl bröt ut var vi förberedda och kunde sätta upp ett kompani frivilliga skidsoldater, säger Gunnar Sønsteby.

Vilket är ditt starkaste minne av den 9 april 1940?

–Vi visste att tyskarna hade intagit Fornebu flygplats och jag räknade med att det skulle ta dem två, tre timmar att komma in till stan. Jag cyklade upp till Karl Johan och såg dem marschera. Det var förfärligt.

Det var inga svårigheter med att lämna Oslo?

–Nej, varken tyskarna eller Nasjonal samling hade hunnit organisera sig vid det laget, säger Gunnar Sønsteby.

Om han är en nationell symbol för det norska motståndet så är Vidkun Quisling en global symbol för förräderi och medlöparskap, ledaren för det marginella partiet Nasjonal samling som tar kaoset under krigsutbrottet som förevändning för att gripa makten i Norge. Medan den norska regeringen under Arbeiderpartiets Johan Nygaardsvold flyr Oslo för att så småningom upprätta en exilregering i London planerar Quisling maktövertagandet från ett rum på Oslohotellet Continental. I takt med att Trondheim, Bergen, Stavanger och Oslo faller placerar han in partikamrater på listan över nya ministrar. Halv åtta på kvällen i norsk radio – ironiskt nog introducerad av Max Bruchs komposition Kol Nidrei opus 47, ett stycke som inspirerats av en judisk bön – meddelar Quisling att regeringen Nygaardsvold har trätt tillbaka och att han är ny regeringschef. Klockan tio upprepas budskapet och ett mörkt dygn i Norges historia går mot sitt slut.

Oslo är intaget. I Stavanger har två tyska bataljoner gått i land. Bergen togs med få tyska förluster. Officeren och Nasjonal samling-medlemmen Konrad Sundlo har lämnat över ansvaret för Narvik till tyskarna, en handling han döms till livstids fängelse för efter kriget (och benådas 1952). Kristiansand och Trondheim är också intagna av tyska trupper. Flygplatserna Sola och Fornebu har fallit.

–Det tyskarna gör är ju helt oväntat, att ta sex hamnar och de viktiga flygfälten på samma gång. De flesta förväntade sig nog en attack på sydkusten och att tyskarna skulle jobba sig norrut, men då hade brittiska styrkor kunnat landsättas i norr och försena allt. Visserligen kunde Norge ha varit betydligt bättre förberett, men den 9 april 1940 är imponerande ur tyskarnas synvinkel, säger Niklas Zetterling.

En militär triumf, alltså. Men Operation Weserübung fick mindre betydelse för den tyska krigsmaskinen än vad Hitler och hans stab hade förutsett. Idén var att säkra leveranserna av järnmalm från Narvik, men striderna i hamnen förstörde så mycket att den inte kom i bruk igen förrän 1941. Under tiden användes hamnen i Luleå, som hade högre kapacitet. Dessutom hann Tyskland erövra Frankrike och Belgien. Tillsammans producerade de två länderna minst 14 miljoner ton järnmalm om året, att jämföras med de 6 miljoner ton som Sverige exporterade till Tyskland under 1938.

Planerna på att använda den norska kusten för sjökrigsföring gick också i stöpet, eftersom tyskarna i och med erövringen av Frankrike kunde använda den bättre lämpade Biscayakusten.

Frågan är om invasionen av Norge kostade tyskarna mer än den smakade. Förlusten av närmare 4000 soldater är små jämfört med blodigare strider under Andra världskriget, men skeppen som sänktes åderlät den tyska flottan: den tunga kryssaren Blüchers spektakulära öde i Oslofjorden, förlusten av de lätta kryssarna Karlsruhe och Königsberg samt tio jagare.

–Sedan ska man ju inte glömma att Norge skulle försvaras också. Vissa uppgifter säger att så många som 400000 tyska soldater var stationerade i Norge, men det är en överdrift. Men visst gick det åt tyska resurser som ju kanske hade behövts på annat håll, säger Niklas Zetterling.

Andra världskriget kom att prägla den andra hälften av 1900-talet och Norges identitet som ockuperat är en viktig del av landets efterkrigshistoria. Hjemmefrontsmuseet i Oslo, beläget i fästningen Akershus, är populärt och för tre år sedan avtäcktes en staty av Gunnar Sønsteby, också den i Oslo. Sverige lyckades behålla sin neutralitet under Andra världskriget – här har vi debatterat till vilket pris eftergiftspolitiken fördes. Norrmännen har tvingats bearbeta andra minnen från krigsåren och dess efterspel, bland annat övergreppen som begicks mot ”tyskebarnen”, de som föddes med tysk pappa och norsk mamma. Kampen om den svenska järnmalmen kom att påverka hela Skandinavien och 70 år efter krigsutbrottet intresserar ämnet fortfarande. Ett exempel på det är helgens konferens i Edinburgh, Skottland, där just Andra världskrigets betydelse för Skandinavien ska diskuteras av bland andra den svenske författaren Ola Larsmo.