I juli i år stängdes det romska kulturcentret i Gubbängen utanför Stockholm, en institution som många förväntade sig mycket utav. Efter tio års verksamhet tvingades man lägga ned, på grund av misskött ekonomi. Det som var en ideell förening drevs som ett familjeföretag, säger en källa som vill vara anonym. En bidragande orsak till konkursen var inre konflikter, mellan olika romska grupperingar.

I september kom en biografi över Katarina Taikon, förra århundradets stora romska aktivist. Den heter ”Den dag jag blir fri”, och har symptomatiskt nog inte skrivits av någon av de egna, utan av journalisten Lawen Mohtadi.

I oktober presenterade Sveriges Radios Ekoredaktion en rapport som visar hur svenska bensinmackar särbehandlar romer. De romska kunderna fick inte hyra bil från 22 av 65 granskade stationerna, utan blev informerade om att samtliga fordon var uthyrda, vilket var en lögn.

Allt detta händer samma år som stat, kommuner, romer och andra firar 500 års närvaro i landet.

Detta är min åttonde artikel om ”romerna i Sverige”, och just den beteckningen känns mest naturlig, mer rätt än ”de svenska romerna”, för den beskriver sakernas tillstånd:

Romerna är en grupp i Sverige, bestående av minst fem olika grupper, alla på olika sätt utanför samhället.

Att till exempel skriva ”våra svenska romer” vore att antyda en relation som knappast existerar.

Varje artikel har varit den föregående lik, som om det är samma text jag skriver, igen och igen, och i det ligger förstås något tragiskt; det blir inte bättre, inte riktigt, det finns inga stora framgångar att rapportera om.

Samma grundtema hörs i alla de åtta artiklarna:

Många har förföljt och diskriminerat romerna, fortsätter att göra så, och bär på djupa fördomar om dem – och många av romerna litar inte på oss, med all rätt, och vill egentligen inte vara särskilt nära övriga svenskar.

Därutöver finns ett annat tema:

Myndigheternas försök att stötta romerna med hjälp av lagar, förordningar, rekommendationer, dokumentationer, seminarier, bidrag, specialklasser och annat – mestadels misslyckade satsningar, vilket tydligt framgår om man läser de senaste statliga utredningarna.

Förhållandet mellan oss och romerna är fruktansvärt dåligt, betydligt sämre än till någon annan minoritet; det saknas mötesplatser, och det saknas tillit.

Det går framåt, men med myrsteg, säger en person som jag talar med. Det går bakåt, säger en annan, framför allt i centrala och södra Europa. Där är det vanligt att romer utsätts för våld, vräks från sina läger, deporteras, letar efter mat på soptippar och bor utan el eller rinnande vatten.

Men även i Sverige är det besvärligt.

Här ligger arbetslösheten för romer mycket högt, siffran 80 procent nämns ibland, här går romska barn vanligtvis inte ut skolan, eller gör det med extremt låga betyg, och många romer ändrar sitt namn, och döljer sin bakgrund.

Trots det talar artisten och aktivisten Hans Caldaras om Sverige som ”ett paradis”, i jämförelse med den miserabla situationen nere på kontinenten.

Den 29 september 1512 anlände ett 30-tal romska familjer till Stockholm, enligt ett dokument från samma år. Gruppen är förnämt klädd och talar sinsemellan ett språk som ingen stockholmare känner igen. Ledaren presenterar sig som greve Antonius och säger att hans folk kommer från ”Lilla Egypten”.

Det är första gången vi med säkerhet vet att romer uppehöll sig i vårt land, och i september i år firade man alltså 500 års närvaro i Sverige, bland annat på Stadsmuseet i Stockholm.

Där anordnades en kulturfestival, som inleddes med sång och tal av den romska aktivisten Domino Kai. Han är mediepedagog på Sveriges Radio, och har varit projektledare för en del av 500-årsfirandet. På scenen berättade han en episod från barndomen:

Han var åtta år och ute och gick på stan, med sin storebror och sina föräldrar. Barnen blev hungriga, så familjen gick in på ett kafé och satte sig ned för att beställa.

Då kom ägaren fram och körde bryskt ut dem.

–Varför, vad har vi gjort, frågade jag min pappa. Han svarade: det brukar vara så ibland.

Precis där i historien övermannas Domino Kai av känslor, och kan inte fortsätta. Det blir alldeles tyst i salen.

Sedan säger han:

–Förlåt, men det sitter så djupt.

Därefter uppträdde den romska artisten Sabina Baltzar Roth, dock endast på engelska:

”There is no need to be ashamed”, sjöng hon, ”because they do not know you. You are not your skin”.

Senare på kvällen var det vernissage i Verkstan, där Angelica Harms visade fotografier från ett aktuellt projekt.

I ”Att inte släppa in den andre” skildrar hon romer från Rumänien som kommer till Stockholm för att tigga, med hjälp av sina EU-visum, och sedan återvänder hem efter tre månader.

Vi står i utställningsrummet och tittar på hennes bilder, och det är något främmande och osvenskt över fotografierna på tiggande människor runt om i Stockholm.

–Tidigare åkte dessa romer till Grekland eller Italien, det är ju närmare och billigare, förklarar Angelica Harms, men där är det dåliga tider, och svårt att tigga, och därför reser de hit istället.

För att kunna prata med tiggarna använde hon en tolk, Sonja Millon, romsk aktivist och till vardags lärarassistent på Sundbybergs folkhögskola. Där går hennes arbete ut på att fungera som en brygga mellan de två kulturerna.

–Jag ska vara någon som står i både det svenska och det romska, någon som bevisar att det går, att vi romer faktiskt kan bli en del av samhället.

Fast med sina två söner har hon misslyckats, förklarar hon senare, de har inte alls kommit in i skolans värld. Hon skyller på sig själv, men också på lärarna, som inte har brytt sig, och som ofta har struntat i att berätta för henne hur det ser ut för sönerna.

–Just det där är vanligt, säger Hans Caldaras, och det har flera orsaker. Lärarna vill slippa anstränga sig för de romska barnen, och kan till och med känna sig befriade från ”problemet” när dessa barn inte kommer till skolan. Dessutom finns förstås lärare som är rädda för att hålla på och klaga på oss romer, och därmed framstå som främlingsfientliga.

Vad kan göras?

Många som jag talar med efterlyser romska förebilder. Kändisar som visar att det går att komma in och upp, och som är stolta över att vara romer.

Förra gången jag skrev var det flera intervjupersoner som pratade om dragspelskungen Calle Jularbo som dog 1966 och vars föräldrar var resanderomer.

Han borde ha varit mer öppen och berättat om sin bakgrund, förklarade en person. Då hade han kunnat ge oss ett ansikte. På den tiden visste alla i Sverige vem han var. Föreställ dig vad det hade betytt!

Vad kan göras?

Fred Taikon, chefredaktör för tidskriften É Romani Glinda, sätter sitt hopp till arbetsmarknaden. Det är det väsentliga. Om inte romerna får jobb kommer inget avgörande att hända. Det mest lovande projektet, som han ser det, är Romanè Bucà, som aktivt ska hjälpa romerna att komma in på arbetsmarknaden, och som har en budget på 52 miljoner kr, varav 30 från EU och 22 från staten, landstingen och kommunerna.

Viktigast är att förmedla mer kunskap till allmänheten, svarar flera som jag talar med. Folk vet inget om romerna, om hur fruktansvärt de har haft det. Fast en och annan bedömare varnar för övertro på upplysning. Det finns tyvärr inget som garanterar att våra negativa föreställningar minskar bara för att vi vet mer.

Det senare betonas i en rapport från Forum för levande historia. I ”Den mångtydiga toleransen” från 2010 framgår att vidsyntheten mot minoriteter ökar med högre utbildningsnivå. Mer kunskap ger ofta en mer liberal hållning mot ”de andra”. Det gäller alla grupper – utom romerna. Mot romerna är även högutbildade fördomsfulla.

Vad kan göras?

Nya satsningar, svarar regeringen, och lägger 46 miljoner kronor på att åter stödja romerna, ifråga om skolgång, arbete och bostad, samtidigt som integrationsminister Erik Ullenhag lovar att de romska barn som från och med nu föds i Sverige kommer att ha precis samma möjligheter och rättigheter som alla andra, om 20 år.

–Det låter kanske storslaget, säger Domino Kai, men beloppet ska fördelas på fem kommuner, och räcka i fyra år, vilket betyder 2,3 miljoner kronor per år och kommun. Det är begränsat vad man kan göra med den summan.

Regeringen presenterar en välvillig målsättning, men det är knappast något som kan genomföras, tycker de flesta som jag talar med.

–Man kan absolut inte hoppas på någon ’quick fix’ när det gäller romerna, säger demokratiambassadören Maria Leissner. Den som tror det har inte insett hur illa det är.

Hon har länge följt romerna, bland annat som ordförande för den statliga Delegationen för romska frågor, och är övertygad om att integrationen kommer att ta mycket lång tid och kräva flera generationer – även om hon redan idag ser framsteg:

–Allt fler romska kvinnor höjer sin röst, och allt fler unga romer visar gåpåaranda, jag ser det överallt, och antalet romska anmälningar till myndigheterna ökar. Det betyder att fler romer går till polisen, och litar på polisen, när de har blivit utestängda eller påhoppade.

20 år kan ses som en kort tid, med tanke på romernas situation, deras låga position i det svenska samhället, eller, mer korrekt, deras placering utanför.

Men 20 år kan också betraktas som en orimligt lång tid.

Hade Erik Ullenhags löfte om jämställdhet istället gällt judar, svarta eller homosexuella, då hade han genast fått hård kritik, och det hade blivit debatt i medierna.

Ska vi behöva vänta i hela 20 år, hade folk sagt. Varför det?

Regeringens nya satsning rymmer även en vitbok, som just nu sammanställs på Arbetsmarknadsdepartementet. Den blir färdig nästa år, och ska i detalj redogöra för vad romerna har utsatts för under de senaste 200 åren.

Somliga bedömare blev besvikna över att man inte tillsatte en opartisk och utanförstående sanningskommission. Journalisten och författaren Bo Hazell menar att det finns något oroväckande i att staten dokumenterar statens försyndelser, det vill säga utreder sina egna missgrepp.

Att regeringens projekt i första hand riktas mot skola, bostad och arbete tycker han är bra vad gäller de romer som står utanför samhället. Men han är kritisk till att de resande, som till del redan är integrerade, därmed inte får del av kakan. För dem vore det betydligt bättre om man istället stödde romsk kultur och det romska språket.

Flera som jag talar med reser ännu en invändning: varför kommer inte vitboken att resultera i ekonomisk gottgörelse till de romer som har drabbats av myndigheternas övergrepp?

–Det är ingen bra lösning, säger Erik Ullenhag, det är svårt att rätta till misstag begångna i det förflutna, och efter att ha varit i kontakt med flera romska organisationer tror jag att det bästa är att helt satsa på framtiden, som vi nu gör, och hoppas på att bättre skolgång och fler jobb kommer att förbättra romernas situation.

Men det är tveksamt om det räcker med mer pengar och en vitbok, osäkert om de i grunden kan förbättra relationen mellan oss och dem?

Risken finns att även min nästa artikel blir som den här.