På lördagar efter halv ett-Ekot i P1 släpas offret in i Colosseum. Grindarna stängs, repen plockas av och Tomas Ramberg närmar sig försiktigt bytet.

Riktigt så kanske det inte går till när lördagsintervjun med dagens politiker startar. Men nästan. Tomas Ramberg är en ohyggligt skicklig intervjuare med ”tjurskalliga frågor”, som han själv brukar uttrycka det. Han är monstruöst påläst vilket gör att makthavarnas dribblande och undanmanövrar inte alltid fungerar.

Som när polischefen Bengt Svensson får en fråga om poliserna förvanskar statistiken så att det ska se ut som fler brott klaras upp än vad som är fallet. Då tar Svensson till tricket att kommentera något helt annat varvid Ramberg, som är totalt påläst, påpekar att det han svarar på är en annan del av rapporten. Man ser nästan att Svensson rodnar inne i radioapparaten.

När statsminister Fredrik Reinfeldt pressas i samma fråga tar han till tricket att sänka sin röst ytterligare: ”Vi har framfört detta till polisen...” Det låter trovärdigt men betyder ingenting.

Tomas Ramberg pressar och pressar. Ibland är det inte riktigt klart varför men dramaturgiskt är det lysande.

SvD:s harry Amster

Tomas Ramberg pressar och pressar. Ibland är det inte riktigt klart varför men dramaturgiskt är det lysande. Som en tv-serie som suggestivt ökar trycket tills upplösningen kommer som en befrielse. Men många intervjuer slutar med tomma svar, undanflykter och värst av allt: lögner och okunskap.

Ta försvarsminister Karin Enström i lördags som slingrade om Saudarabien är en diktatur eller inte. På frågan om regeringen är rädd för att använda ordet diktatur, svarade hon: ”Jag tror just det, jag vill återkomma till det, det kan vara olika riktningar, vi kan ha länder som är på väg från det ena till det andra.” Sedan velar hon och menar att etiketten ”demokrati” eller ”diktatur” är ”ett trubbigt instrument”.

Ramberg biter sig fast och Enström låter osäker. Till sist tycker jag nästan synd om försvarsministern och intervjun hotar att kantra. Men det är undantag. Liksom att Ramberg ibland fastnar i en mindre fråga onödigt länge.

De som intervjuas låter ledsna, stammar som om de hör frågan för första gången i sina liv. Framförallt verkar de inte tycka att det är det minsta roligt att vara minister. Det lyser igenom att de egentligen vill vara någon annanstans – inte i en P1-studio med en av Sveriges bästa intervjuare.

Och varför är de inte mer pålästa? Är det överraskande för försvarsministern att Ramberg kommer att sikta in sig på diktaturfrågan, särskilt när Enström trasslat in sig i frågan tidigare i samband med planerna på en svensk vapenfabrik?

Intervjuerna är som en boxningsmatch som böljar fram och tillbaka. Det slutar nästan alltid med knockout för Ramberg. Men vad jag absolut inte förstår är varför. Varför de ställer upp på intervjun. Är de masochister allihop som behöver femtio nyanser av självplågeri?