(Utdrag ur tidningen Levande Historia)

”Keep your head down, Swede! Here they 
come! The Rebs!”

Måns Olsson Lindbergh har visserligen bara levt ett drygt år i sitt nya hemland, Amerikas förenta stater, men han förstår alldeles utmärkt väl varningen från kamraterna. Han är före detta underofficer vid Södra skånska infanteriet, numera menig soldat i 82:a Illinois-regementet, 11:e kåren i Nordstaternas armé. I dag, den 3 juli 1863, ligger han och drygt 13 000 andra män i blå uniformer platt på mage i skydd av provisoriska barrikader på krönet av Cemetery Hill, en högt belägen begravningsplats strax utanför staden Gettysburg i staten Pennsylvania.

Trots varningsropen kan Måns Olsson inte låta bli att försiktigt kika upp över kanten på den låga stenmur som har skyddat honom från granatsplitter under eftermiddagens över två timmar långa kanonad. Bombardemanget har fyllt luften med tjock, stinkande rök, men nu har kanonerna på båda sidor plötsligt tystnat, som ett tecken på att något kommer att hända. En lätt bris har blåst upp och skingrat krutröken.

Och nu kan han se fienden. En oändlig rad av grå uniformer som i tätt slutna formationer marscherar tvärs över öppen mark, åkrar, beteshagar och planteringar. Ljudet av taktfasta trummor växer i styrka, och plötsligt överröstas det av gälla, skärande skrik från de gråkläddas allt snabbare avancerande led. Måns Olsson känner en isande kåre längs ryggraden. Aldrig har han hört ett så räligt och skrämmande läte! Kamraten närmast märker hans reaktion och flinar: ”That’s the Rebel Yell, Swede! How about it?”

Så småningom når de framryckande sydstatssoldaterna foten av Cemetery Hill, trots att de under den halvtimmeslånga anmarschen har befunnit sig i en mördande korseld. De prydliga formationerna har splittrats och i desperata klungor kämpar sig männen uppför kullen. Här och där lyckas de tränga igenom nordstatarnas barrikader och blodiga närstrider bryter ut. Kanske är Måns Olsson Lindbergh indragen i en av dem, vi vet inte. Men han överlever i alla fall, till skillnad från drygt tre tusen av sina kamrater. Senare befordras han till löjtnant, bara för att dö redan 1870. Hans namn kommer dock att leva vidare, eftersom Charles Lindbergh, en av hans sentida ättlingar, 1927 blir den förste som soloflyger non-stop över Atlanten.

600 000 unga män dog

Sydstatsarméns desperata attack mot Nordstaternas starka ställningar den 3 juli 1863 var kulmen på en tre dagar lång batalj, den blodigaste i det amerikanska inbördeskriget. Under de år som konflikten pågick, mellan 1861 och 1865, stupade långt över 600 000 män, fler än i något annat av USA:s krig. Som jämförelse kan nämnas att cirka 400 000 amerikanska soldater dog under andra världskriget.

Den bittra brödrastriden 1861–65 var kulmen på en långvarig ekonomisk och politisk motsättning mellan USA:s norra och södra delstater. Under första halvan av 1800-talet hade industrialismen omvandlat samhället i norr, där ekonomin byggde på industriell produktion av varor och livsmedel. Sydstaternas ekonomi förblev däremot helt beroende av odling, i huvudsak av bomull, som främst exporterades till Storbritanniens textilindustri.

Lincoln vann valet

På de väldiga plantagerna i Södern arbetade svarta slavar, och frågan om slaveriets framtid ställde motsättningen mellan Nord och Syd på sin spets. Motståndarna till slaveriet fanns i norr. De agiterade högljutt för att förbjuda det i de nya stater som anslöt sig till unionen. Frågan drevs av det nybildade republikanska partiet, vars kandidat Abraham Lincoln vann presidentvalet 1860.

Som en direkt följd av att slaverimotståndaren Lincoln blivit president valde ett antal stater i Södern att helt enkelt lämna unionen och ”öppna eget”. De elva konfedererade sydstaterna valde sin egen president, Jefferson Davis – och stämplades av unionen som rebeller.

En militär kraftmätning tycktes oundviklig och öppet krig bröt också ut den 12 april 1861, då Sydstaterna angrep fästningen Fort Sumter. Konfliktens klart överlägsna part var Nordstaterna, som hade ett övertag både ekonomiskt och teknologiskt och inte minst genom sin väldiga befolkning – cirka 30 miljoner mot Sydstaternas 9 miljoner.

Men övertaget till trots gick kriget till att börja med inte Lincolns väg. Sydstaternas arméer kommenderades nämligen av landets skickligaste militärer. Många av USA:s högsta officerare härstammade från Södern och valde att slåss för sina hemtrakter.

Lee blev legendarisk

Från det första slaget vid Bull Run, i juli 1861, klådde ”Johnny Reb” upp ”Billy Yank”, gång på gång. Och då var ändå sydstatsarméerna regelmässigt mindre och sämre utrustade än sina motståndare. Flera av Sydstaternas befälhavare blev också legendariska, som radarparet general Robert Edward Lee och hans general Stonewall Jackson.

Men även om Lee firade triumfer på slagfältet lyckades han aldrig knäcka Nordstaterna militärt. 1863 beslöt han därför att konfrontera fienden på hemmaplan. Det skulle ske genom en regelrätt invasion av Pennsylvania. Där skulle han locka yankees, eller ”those people” som han föraktfullt brukade säga, till ett avgörande, på sina villkor.

Med 75 000 man marscherade Lee norrut i slutet på juni, ut ur det förhärjade Virginia, genom Maryland och in i Pennsylvania. För hans svultna soldater var det rena paradiset att tåga genom de rika jordbruksbygderna, där det fanns mat i överflöd och där de dessutom kunde roa sig med att fånga in fria svarta för att sälja dem söderut till slaveri.

Vid det här laget hade president Lincoln förlorat tålamodet med sin måttligt framgångsrike arméchef Joe Hooker och sparkat honom till förmån för George Gordon Meade. Denne var medveten om vad Lee hade för sig, och skyndade sig att hinna i kapp honom med 90 000 man.

Snart marscherade därför de två väldiga härarna, på var sin sida om Potomacfloden, i stort sett omedvetna om exakt var deras motståndare befann sig. General Lee fick inga underrättelser från sitt kavalleri, som under Jeb Stuarts ledning ägnat sig åt en enorm flankmanöver, det vill säga red hela vägen runt fiendearmén – exakt varför har ingen krigshistoriker riktigt begripit.

Lee var alltså handikappad av brist på information när hans trupper till sist nådde staden Gettysburg, tills 
vidare bara en anhalt på vägen mot mötet med Meade som befann sig …någonstans.

Telefonen var inte uppfunnen, och telegrafen kunde vid den här tiden bara användas i begränsad utsträckning. Alltså kom det som en obehaglig överraskning för general Lee när han underrättades om att det var fullt med yankees inne i Gettysburg. En av hans befälhavare hade nämligen lett sin trupp in i staden för att lägga beslag på ett lager skor, en bristvara i rebellarmén. Där hade han konfronterats av ett plötsligt uppdykande nordstatskavalleri.

Det är svårt att säga vilka som blev mest förvånade, men nu var striden i gång – utan att någon hade planerat det. Förstärkningar anlände och det blev snart uppenbart att Gettysburg skulle komma att bli ett slagfält.

Får övertaget

Som vanligt är det sydstatstrupperna som får övertaget och deras motståndare retirerar upp på ett antal höjder söder om staden, bland andra begravningsplatsen Cemetery Hill, där Måns Olsson Lindbergh snart kommer att ligga och trycka bakom en stenmur. 
General Lee uppdrar åt en av sina befälhavare, general Ewell att anfalla, men Ewell anser att en attack är mindre lämplig och väljer att avvakta.

Det är ett fatalt misstag, för nu har också general Meade insett att kampen kommer att stå här och nu. Han fattar snabba och kloka beslut, inte minst med tanke på att detta är hans fjärde arbetsdag som unionens överbefälhavare. Nordstatstrupper intar fler höjder och gör sitt bästa för att befästa dem.

Lees närmaste man, general Longstreet, inser snabbt att läget inte är särskilt förmånligt. Det är ju närmast ett axiom att den som slåss från en höjd har en taktisk fördel.

Han föreslår därför att armén ska bryta upp och gå mot Washington. Då borde Meade skynda sig att följa efter och i bästa fall tvingas till batalj i ett sämre läge. Men Lee har bestämt sig: här är fienden och här ska han besegras. Det är inte omöjligt att den segervane generalen har drabbats av en släng av storhetsvansinne, eller i varje fall övertro på sina soldaters förmåga. Hur som helst får han sin vilja fram och resultatet blir två dagar av ständiga strider, anfall och motanfall – och 35 000 man sårade, saknade eller döda på sydstatssidan, alltså nära halva styrkan.

Vinna – eller försvinna

Inför den tredje dagens strider står båda sidors befälhavare inför ett beslut; fortsätta och försöka vinna eller dra sig ur. Meade beslutar, efter ett krigsråd, att man ska hålla sina positioner och invänta fiendens attack.

Lee å sin sida upplever att många av hans officerare är tveksamma till fortsatt strid. Han har fortfarande vaga begrepp om motståndarens exakta styrka och position, men biter sig fast i tanken på en snabb och total seger. Den ska vinnas genom ett stormanfall mot Nordstaternas centrala styrka, som är förskansad på Cemetery Hill.

Lee utser generalmajor George Pickett, en kompetent och extravagant sydstatsmilitär med långa svallande lockar, att leda anfallet. General Longstreet försöker i det längsta avvärja attacken, som han betraktar som rent självmord, men Lee lyssnar inte.

På slaget ett den 3 juli blåser Pickett till anfall. Då öppnas en våldsam kanonad mot Nordstaternas befästningar, samtidigt som 13 000 gråklädda kastar sig omkull på marken för att enligt order ligga kvar medan elden från kanonerna ”mjukar upp” fienden. Dessvärre är sydstatsammunitionen av bedrövlig kvalitet och många av granaterna exploderar när de nått långt bakom Nordstaternas linjer.

Den mördande elden har inte fått avsedd effekt, men när den tystnar reser sig ändå rebellsoldaterna, formerar sig och börjar sin marsch mot döden med trummor och flygande fanor. Märkligt nog har också den andra sidans artilleri tystnat, och många Johnny Rebs hoppas nog att det ska betyda att nordstatarna fått sig en knäck. Men det handlar om en enkel krigslist; eld upphör har kommenderats för att locka rebellerna till attack.

Helvetet bryter lös

När Picketts män börjat närma sig höjderna, bryter helvetet lös. Unionstrupperna ger eld med allt vad de har. Varje soldat har minst två laddade vapen och trängs i flerdubbla led bakom förskansningarna för att pumpa bly i fienden. Kanonerna återupptar eldgivningen, först med kulor som plöjer djupa fåror i de anfallandes led, sedan med skurar av druvhagel som tränger in i oskyddade kroppar och sårar och dödar. Sydstatssoldaterna tvingas dessutom att klättra över staket och stängsel som hindrar deras väg, och utsätter sig därmed extra mycket för prickskyttarnas effektiva eld.

Mot alla odds tar sig en avdelning av 53:e Virginiaregementet, under brigadgeneral Lewis Armistead, ända fram till den mur som skyddar nordstatssoldaterna. Armistead inser att om hans män blir kvar där de är kommer de att mejas ner. Alltså ropar han: ”Kom an, män från Virginia! Framåt, så ska de få smaka på kallt stål! Vilka följer mig?”

Hans män antar utmaningen och kastar sig över muren i en desperat attack – de lyckas vända fiendens kanoner mot dem själva – men det finns ingen ammunition kvar!

Nu anfalls de av en svärm från 69:e Pennsylvaniaregementet, envisa irländare som går löst på de gråklädda med muskötkolvar och knytnävar. Ytterligare förstärkningar anländer och Armistead såras allvarligt. Han faller intill en av de övergivna kanonerna, hans män retirerar tillbaka över muren – och längre än så kommer inte de män som inlett det stora anfallet några timmar tidigare.

General Picketts misslyckade anfall ledde till att Nordstaterna gick segrande ur striderna vid Gettysburg. Det innebar en vändpunkt i inbördeskriget, eftersom Sydstaterna efter Gettysburg i realiteten hade förlorat möjligheten att på allvar hota unionssidan.

Av de 13 000 man som deltog i Picketts anfall, räknades efteråt 6 600 som dödade, sårade eller saknade. Antalet döda uppskattades till cirka 1200 av de totalt cirka 4000 sydstatssoldater som stupade vid Gettysburg. Många av dem begravdes sida vid sida med sina fiender på den krigskyrkogård som invigdes i Gettysburg av Abraham Lincoln i november samma år.

I sitt berömda tal sa han bland annat att ”dessa män inte ska ha dött förgäves”, utan för att ”styrelsen av folket, genom folket och för folket, 
 inte ska försvinna från jordens yta.”

Lincoln hade övat på talet

Den amerikanske presidenten Abraham Lincolns (1809–1865) tal efter slaget vid Gettysburg består av 272 ord och är ett av historiens mest citerade anföranden. Enligt legenden klottrade han ner det på baksidan av ett kuvert, som en stundens ingivelse, strax innan han skulle göra sitt framträdande.

Många forskare menar dock att den bilden är felaktig och att Lincoln, som var väl medveten om talets betydelse och som hade för vana att gå grundligt tillväga, i själva verket hade förberett det minutiöst.