Annons
X
Annons
X

John Sjögren: Kristendomen uppstod ur den tomma graven

Jesus är uppstånden, lyder påskdagens glada budskap. Teorierna går isär om vad som fick så många att tro på ett så osannolikt skeende, men vad som än hände den där söndagen för snart 2000 år sedan kan man konstatera att en hel världsreligion skulle komma att växa fram ur dessa berättelser.

Den romerske tribunen Clavius, spelad av Joseph Fiennes, bevittnar den tomma graven efter den korsfäste Jesus i filmen ”Risen”.

Den romerske tribunen Clavius, spelad av Joseph Fiennes, bevittnar den tomma graven efter den korsfäste Jesus i filmen ”Risen”. Foto: IBL

Just nu visas på biografer runtom i världen den amerikanska filmen ”Risen”. En film som beskrivits som en uppföljare till Mel Gibsons bloddrypande ”The passion of the Christ”. I filmen får vi följa den romerske tribunen Clavius som fått i uppdrag att söka rätt på kroppen efter en nyligen avrättad judisk upprorsmakare. Graven där den korsfäste, Jesus från Nasaret, lades har nämligen visat sig vara tom. Kroppen är bortrövad, förmodligen av den dödes lärjungar som nu hävdar att det fullkomligt otänkbara har skett: ­deras mästare har uppstått från de döda.

I marknadsföringen av filmen har det unika med att historien berättas ur en icke-troendes perspektiv lyfts fram, som om ett sådant perspektiv skulle ­erbjuda en till en början mer kritisk och sedan storögt förundrad blick på uppståndelsen. I själva verket var de första kristna och de som påstått sig ha mött den uppståndne Jesus minst lika förbluffade över det osannolika i deras egna påståenden. Visserligen inne­håller evangelierna avsnitt där Jesus förutsäger att Människosonen ska utlämnas åt hedningarna, dödas och uppstå på den tredje dagen. Men det mesta tyder ändå på att en uppståndelse var det sista som Jesu anhängare hade väntat sig. De hade nog lika svårt att tro på påskdagens explosiva budskap, att ­döden övervunnits, som vilken romersk tribun som helst.

Evangeliernas skildringar av den uppståndne Jesus genomsyras just av en känsla av att något oförutsett, oförklarligt och fullständigt nytt inträffat. Något som skrider utöver vad som går att greppa och förstå. Det finns en utpräglad dubbelhet i evangeliernas framställningar. Å ena sidan är den uppståndne Jesus någon som kan uppenbara sig lika plötsligt som han försvinner, som kan gå genom väggar och som således framstår som en närmast eterisk varelse. Å andra sidan betonas starkt att det handlar om en påtaglig och i allra högsta grad kroppslig uppståndelse. Jesus äter tillsammans med lärjungarna och när Tomas tvivlar får lärjungen känna hålen i mästarens ­händer och sticka handen i den sargade sidan. Den uppståndne är inget spöke. ”Känn på mig och se på mig”, säger ­Jesus i Matteusevangeliet, ”en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har”.

Annons
X

En nutida läsare skulle kanske i mötet med Bibelns ­texter vilja tolka uppståndelsen symboliskt, som ett uttryck för en vagare tro på Jesu upp­höjelse efter döden, att han upptagits till Fadern i himlen ­eller något liknande mer lättsmält och abstrakt. Men det är långt ifrån vad evangelierna uttrycker och vad de första kristna tänkte. Vad de med emfas hävdade var just detta otroliga: Jesus uppstod rent fysiskt från de döda.

Att föreställningen om Jesu kroppsliga uppståndelse skulle vara en relativt sen teologisk efterhandskonstruktion, som en del forskare har påstått, verkar inte heller stämma. Inte om man ska tro den brittiska Bibelhistorikern N T Wright, som i sin bok ”The resurrection of the son of God” (2003) för ett utförligt och komplext resonemang kring vad som egentligen hände den där söndagen för snart 2 000 år sedan.

För att kunna förstå den unika sprängkraft som låg i budskapet om den kristna uppståndelsen måste man börja med att titta på hur före­ställningarna kring livet efter döden såg ut i den kontext där budskapet uppstod och förkunnades. I den senantika icke-judiska sfären fanns olika typer av föreställningar om vad som möjligen väntade på andra sidan. Här fanns bilden av Hades, såsom det ­framställs hos Homeros, som en plats av vålnader och skuggor. Men här fanns även stoikernas idé om hur hela världen skulle förgöras och likt en fågel Fenix återfödas ur sin egen aska. Vad som ­definitivt inte fanns var tanken på ­uppståndelse, annat än som något omöjligt.

Även i den judiska sfären, som ju var den som kristendomen uppstod ur, fanns kring det första århundradet flera olika föreställningar om en eventuell fortsättning. Uppståndelse var en av dessa föreställningar, men absolut inte den enda. Uppståndelse var i den judiska kontexten inte ett allmänt begrepp för ett liv efter döden, utan en mycket specifik föreställning om något som skulle komma att ske i framtiden; då Gud skulle ge tillbaka människan hennes kropp, eller möjligtvis ge henne en ny liknande, men förvandlad, kropp. Människan gick inte direkt från död till uppståndelse, utan där fanns först en tid av väntan innan Gud lät kroppen uppstå.

Precis som för Jesus alltså. Uppståndelsen handlar med andra ord, som Wright uttrycker det, om ”livet efter ­livet efter döden”. Uppståndelsen var också ett kollektivt fenomen, något som skulle ske med hela Guds folk sam­tidigt. Det var en del av Guds stora plan för ­Israel och världen.

Vad de kristna nu påstod var att ­denna uppståndelse hade förlänats en ensam individ före alla andra och att detta skulle bevisa att Jesus var Messias. En del av de judar som odlade en tro på uppståndelse hade också en tro på en kommande Messias. Men exakt hur kopplingen mellan uppståndelsen och det messianska hoppet såg ut är oklart. Vad som dock är klart är att tron på Messias inte endast innebar ett teologiskt utan lika mycket ett politiskt hopp. Messias skulle besegra Guds fiender, återuppbygga och rensa templet samt etablera Guds rike på jorden. ­Världens härskare skulle detroniseras och Gud inta deras ställe. Ingenting av detta hade Jesus gjort, i alla fall inte i någon bokstavlig mening. Tvärtom. ­Jesus hade utlämnats åt den ockuperande makten, förnedrats och på värsta tänkbara sätt avrättats av den. Han hade inte besegrat, utan blivit besegrad.

Hur kunde då de kristna så säkert hävda att ­Jesus var Messias? Jo, nederlaget hade ju på påskdagens morgon vänts till en lika oväntad som triumferande seger. Jesus hade uppstått från de döda och på så sätt inte endast besegrat de våldets makter som naglat honom vid korset, utan också besegrat själva döden. De kristna modifierade alltså det messianska hoppet på ett radikalt sätt, centrerat kring Jesus.

N T Wright menar att den historiskt mest trovärdiga förklaringen till denna genomgripande modifikation är att graven verkligen var tom på påskdagen och att lärjungarna träffat någon som de var uppriktigt övertygade om var den uppståndne Jesus. Varför skulle de annars så påstridigt påstå något som framstod som så fullständigt osannolikt, en tro som flera av dem senare skulle gå i döden för? Måste de inte ha upplevt något som i grunden skakat och förändrat dem? Måste de inte ha upplevt det där som evangelierna ger en känsla av, ­något fullkomligt nytt?

Det fanns flera messianska rörelser kring det första århundradet. Inga fortsatte dock hävda att deras Messias var den sanne efter dennes död eller nederlag. Rörelserna dog ut eller gick vidare i jakt på en ny frälsare. Det gjorde inte de kristna. Och anledningen är det som Paulus upprepar i Första Korinthierbrevets femtonde kapitel – anastasis, uppståndelse. Vad dessa kristna hoppades på var alltså inte en andens befrielse från kroppen i döden, utan en ny transformerad kropp i en av Gud förvandlad värld.

Ett förslag som lagts fram är att evangeliernas berättelser skulle vara frukten av en sådan teologi, som skulle ha växt fram ganska långt efter den eventuella uppståndelsen. Teologin om uppståndelsen skulle alltså ha kommit först, sedan uppfanns berättelserna för att bekräfta teologin. Wright menar att så knappast kan ha varit fallet. Evangeliernas berättelser är så befriade från den typen av teologiska resonemang. De präglas snarare av en enkelhet och en fascinerad häpnad inför det märkliga som de berättar. Det troligaste är alltså att berättelserna kommit först, att de börjat traderas muntligt mycket tidigt efter korsfästelsen och att teologin vuxit fram ur en djup reflektion utifrån dessa berättelser. Som Wright uttrycker det: berättelserna är inte ”narrativa ­anpassningar av tidig kristen teologi; de är dess fundament”.

Flera hypoteser har förekommit som försöker förklara hur de tidiga kristna kom att tro på Jesu fysiska uppståndelse: Jesus skulle på något sätt ha överlevt korsfästelsen; graven var tom men inget mer hände; lärjungarna hade syner och visioner av Jesus men graven var aldrig tom. Ingen av dessa hypoteser är särskilt övertygande. Var det något som den romerska ockupationsmakten visste hur man gjorde, så var det hur man har ihjäl en människa. Att Jesus skulle ha överlevt prygel och korsfästelse är föga troligt. Inte heller en tom grav skulle vara nog för att få lärjungarna övertygade om att en uppståndelse hade ägt rum, gravplundringar var inget ovanligt. Och visioner och syner är långt ifrån vad evangelierna vittnar om, de berättar om möten med en uppstånden och förvandlad kropp.

N T Wright insisterar på att det bästa sättet att förklara kristendomens ursprung och dess på många sätt oväntade och märkliga mutationer av den judiska uppståndelsen och det messianska hoppet är att något faktiskt hände på den tredje dagen efter Jesu död. Något som evangelierna mycket väl kan uttrycka på ett trovärdigt sätt.

För den troende är det givetvis en tillfredsställande slutsats, för andra kan det säkert framstå som närmast provokativt. Wright är dock noga med att poängtera att den historiska forskningen endast kan ta oss så långt som att säga att graven med största sannolikhet var tom och att lärjungarna var övertygade om att de mött den uppståndne Jesus. Om man ska acceptera deras påståenden eller inte, kan dock aldrig bli en fråga för den historiska forskningen. Det förblir en fråga om tro.

Men vad som än hände den där dagen så kan man i alla fall konstatera att en världsreligion och en hel kultur skulle komma att växa fram ur de där berättelserna. Vad man än tror om saken så är det ingen överdrift att påstå att påskdagens glada budskap, att Jesus är uppstånden, har förändrat världen.

Annons
Annons
X

Den romerske tribunen Clavius, spelad av Joseph Fiennes, bevittnar den tomma graven efter den korsfäste Jesus i filmen ”Risen”.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X