Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Kriget enligt kvinnorna

De hundratals kvinnliga redogörelserna av sovjetiska krigsminnen är fyllda av smuts, löss och massor av blod. Svetlana Aleksijevitjs intervjuer utgör en kör av tidigare ohörda röster, skriver Kaj Schueler.

Augusti 1941: rysk flicka i samspråk med tyska soldater.

Augusti 1941: rysk flicka i samspråk med tyska soldater. Foto: KEYSTONE/GETTY IMAGES

En kvinna berättar att i hennes hem finns ingenting som är rött. 40 år har gått sedan hon deltog i andra världskriget, men fortfarande hatar hon den röda färgen. Blodets röda färg.

En annan kvinna, som i dotterns ögon är en hjältinna, säger bekymrat att hennes dotter antagligen skulle bli mycket besviken om hon läste boken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte”: ”Smuts, löss, massor av blod – alltsammans är sant. Det förnekar jag inte. Men kan sådana minnen föda några ädla känslor? Kan de sporra någon till hjältedåd…”

Det blir värre. Kvinnan som nu berättar var medlem i en partisangrupp; tyskarna och deras hundar, tränade för att döda, var i närheten. En av kvinnorna i gruppen hade nyligen fött barn. Barnet ville amma, men mamman var utsvulten, hon hade ingen mjölk. Om barnet skrek, skulle de upptäckas och dödas.

Annons
X
Annons
X

”Ingen vågade föra fram befälhavarens order, men modern förstod ändå. Hon sänkte ner knytet med barnet i vattnet och höll det där en lång stund… Barnet skrek inte längre… Det blev alldeles tyst… Men vi förmådde inte lyfta blicken. Varken mot modern eller mot varandra…”

Redan i de inledande texterna i Svetlana Aleksijevitjs bok ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” tvingas läsaren till ett ställningstagande. Antingen värja sig och helt enkelt lägga undan boken, eller möta krigets grymma värld in i minsta detalj. Dryga 400 sidor röster, kvinnor som berättar om sitt deltagande vid fronten i andra världskriget.

Aldrig tidigare har de närmare en miljon sovjetiska kvinnor som deltog i kriget kommit till tals, aldrig tidigare har de fått berätta sin historia. De flesta var unga flickor, de var starka och förvånansvärt ofta frivilliga. De var prickskyttar, luftvärnssoldater, partisaner, sjukvårdare, lokförare, ordonnanser...

Deras berättelser handlar om kampen mellan liv och död, om etik och moral i de allra svåraste mänskliga situationer, om fosterlandskärlek och tillit till Sovjetstaten men också om kärlek hemma och vid fronten samt glädjen i att byta uniformen mot en klänning, en bh och trosor istället för manskalsonger.

Svetlana Aleksijevitj påbörjade sina intervjuer 1978. Hon träffade hundratals kvinnor, till en början ofta avvaktande eller rent av misstänksamma. De möts i vardagen, vid tedrickande. Hon lyssnar, utan förutfattade meningar, låter deras minnen växa fram. Tillit uppstår och bandspelaren plockas fram.

När intervjuerna är slutförda har hon tusentals timmar på band. Sorteringen – eller hellre komponerandet – påbörjas.

Manuskripten refuseras först men mot mitten av 1980-talet utkommer en censurerad version av boken och 2004 den fullständiga som nu föreligger på svenska i Kajsa Öberg Lindstens lyhörda översättning. Slutresultatet är en kör av röster och teman – en historieskrivning som till del går på tvärs med den gamla officiella bilden av hur Sovjetstaten, i ”det stora fosterländska kriget”, hjältemodigt slog tillbaka den fascistiska besten.

I Aleksijevitjs bok finns inga sådana högtidliga deklarationer – endast vittnesmål. Viljan att göra en insats är stark hos de intervjuade när de går ut i kriget, men de återkommer ofta skadade, olyckliga, ensamma och tysta. Trots att det nästan gått 70 år sedan krigsslutet finns en så stark närvaro i texten att tidsspannet suddats ut.

”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är den första av fem volymer som går under samlingsnamnet ”Utopins röster” och som i färdigt skick kommer att kunna jämföras med till exempel Aleksandr Solzjenitsyns och Vasilij Grossmans storverk om den sovjetiska historien och människan.

Annons
X

Augusti 1941: rysk flicka i samspråk med tyska soldater.

Foto: KEYSTONE/GETTY IMAGES Bild 1 av 9

September 1942: kvinnliga jordbruksarbetare gräver en dike som stridsvagnshinder för att hjälpa röda armén.

Foto: HULTON ARCHIVE/GETTY IMAGES Bild 2 av 9

September 1941: Gråtande ryska kvinnor ser sina män marschera in i fångenskap.

Foto: KEYSTONE/GETTY IMAGES
 Bild 3 av 9

Juni 1941: Tyska trupper ger order till sovjetiska kvinnor att lämna sina hem.

Foto: KEYSTONE/GETTY IMAGES Bild 4 av 9

1941: ryska bybor levererar mat till motståndsmän i skogen. andra.

Foto: HULTON ARCHIVE/GETTY IMAGES Bild 5 av 9

August 1942: Tyska soldater passerar ryska bönder som har drivits iväg från sina hem utan skor.

Foto: KEYSTONE/GETTY IMAGES Bild 6 av 9

Svetlana Aleksijevitj har skrivit boken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte. Utopins röster.”

Bild 7 av 9

En rysk son kysser sin mor adjö på väg att delta i motståndskampen mot den tyska invationen.

Foto: HULTON ARCHIVE/GETTY IMAGES Bild 8 av 9

1941: ryska familjer på flykt undan tyskarna.

Foto: KEYSTONE/GETTY IMAGES Bild 9 av 9
Annons
X
Annons
X

Mer från Startsidan

Annons
X