Annons
X
Annons
X

Kreativ galenskap inte enbart en myt

Föreställningar om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har hängt med ända sedan antiken. Ny vetenskaplig forskning visar också att det, under vissa förhållanden, tycks finnas ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Kreativa – och galna? Friedrich Nietzsche, Vincent van Gogh, Virginia Woolf och Sylvia Plath.

Kreativa – och galna? Friedrich Nietzsche, Vincent van Gogh, Virginia Woolf och Sylvia Plath.

Tanken att genialitet och själssjukdom hänger samman har rötter djupt ner i idéernas historia. Så frågade sig ­Aristoteles varför framgångsrika konstnärer, skalder och filosofer ofta hade en melankolisk läggning eller rentav var drabbade av psykisk sjukdom. Seneca slog för sin del fast att alla stora andar har ett stråk av galenskap i sig. Vidgar vi sedan begreppet psykisk sjukdom till att omfatta också ett förlösande bruk av alkohol, så menade Horatius att människor som bara dricker vatten inte förmår skriva poesi av bestående värde. Det är i sammanhanget betydelsefullt att notera att antikens lärde gjorde skillnad på galenskap och galenskap, dels en önskvärd gudomlig kreativ inspiration, dels en vanlig destruktiv mänsklig själssjukdom.

Upplysningstiden kom långt senare att betona genialitetens koppling till originell och nyskapande kreativitet, till skillnad från renässansen som i större utsträckning hade sett genialitet i förmågan till avbildning av de stora mästarna eller av naturen. Under upplysningstiden såg man förvisso kreativitetens irrationella komponent, men framhärdade sam­tidigt i att detta drag måste balanseras av omdöme och förnuft.

Under romantiken, däremot, kom idén om det balanserande intellektet att ge vika för tanken på det fantasifulla, obegränsade, irrationella skapandet. Det kreativa geniet var exceptionellt och stod vid sidan av de ordinära människorna. Betoningen av originalitet och utanförskap, och mot­viljan mot idén om ett balanserande förnuft, ledde romantikerna till tanken på det galna geniet, vars försvinnande in i dimmorna var närmast ödes­bestämt. Så framträder ju än idag bilden av de drabbade kreativa människorna. Må de sedan heta Fried­rich Nietzsche, Vincent van Gogh, Virginia Woolf eller Sylvia Plath.

Annons
X

Men är det verkligen så? Är kreativitet, i vardagslag eller i sin exceptionella geniala form, kopplad till psykisk sjukdom eller patologiska personlighetsdrag? Två aktuella och mycket intressanta böcker belyser grundligt och förtjänstfull ämnet; dels den svenske psykiatern Simon Kyagas monografi ”Creativity and mental illness. The mad genius in question” (Palgrave Macmillan), dels en internationell antologi, ”Creativity and mental illness” (Cambridge University Press), redigerad av den amerikanske psykologiprofessorn James C Kaufman.

Forskningen om genialitet och psykisk sjukdom tog sin början under 1800-talets senare del. Cesare Lombroso såg galenskapen som genialitetens oundvikliga degenerativa slutfas. Francis Galton lyfte fram genialitetens ärftliga komponent, medan Wilhelm Lange-Eichbaum betonade att genialitet är en social konstruktion. Genier representerar inte en speciell människotyp. Geniförklarad blir man av sin omgivning. Det är inget man föds till.

På 1950-talet förskjöts forskningsområdets fokus från de högpresterande undantagen (genierna) till ett mer allmänmänskligt vardagsnära problemlösande och skapande (kreativitet). Samtidigt betonades mycket tydligare behovet av psykometriska metoder. Det senare utgjorde ett viktigt vetenskapligt perspektivskifte bort ifrån subjektiva bedömningar av vem som är genial, eller för den delen psykiskt sjuk, till mer enhetliga och reproducerbara mätningar av kreativitet och personlighetsdrag. Detta till trots finns fortfarande en viss begreppsför­virring, eller åtminstone ett antal olika kreativitetsbegrepp som analyseras i olika vetenskapliga ­studier, vilket innebär att vi på ett lite olyckligt sätt riskerar att jämföra äpplen och päron.

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Inom forskningsfältet talar man om big-C och menar då genialitet på nivån Leonardo da Vinci eller Charles Darwin. Med begreppet pro-c avses alla som har kreativitet som yrke och levebröd men som inte når upp till genialitetens höjder. Här finner vi den stora grupp som fyller länsmuseernas konstsamlingar och dominerar universitet och ­lärda sällskap. Little-c, slutligen, omfattar vardagslivets kreativitet, det vill säga en dimension som ­berör de flesta av oss. Med en hierarkisk militär analogi skulle vi kunna tala om kreativitetens härförare, dess officerare och dess fotfolk.

    Finns det då något påvisbart samband mellan kreativitet och psykisk sjukdom? Ett samband som håller modern vetenskaplig standard? Ja, det verkar så, vilket inte minst Simon Kyagas egen uppmärksammade forskning visat. De flesta är överens om att schizofreni inte är förenat med ökad krea­tivitet, utan snarare tvärtom. Däremot pekar ett flertal studier på att förstagradssläktingar till ­schizofrenidrabbade har en förhöjd kreativitet, vilket också är fallet med individer som uppvisar psykotiska personlighetsdrag eller ofullständigt utvecklade psykotiska symtom. När det gäller bipolär sjukdom är bilden entydigare. Såväl bipolära personer som deras närmaste släktingar besitter en ökad kreativitet jämfört med en kontrollpopulation. Alkoholmissbruk och kreativitet verkar där­emot inte hänga ihop, även om det finns studier som pekar på ett positivt samband bland författare. Det senare påpekade ju redan Horatius. Ett måttligt alkoholintag verkar däremot frigöra kreativa resurser mer generellt.

    Det är viktigt att hålla i minnet att de flesta samband inom biologin och medicinen avser ganska måttliga, om än statistiskt säkerställda, risk- eller chansökningar. Det är alltså inga hundraprocentiga associationer hos den enskilde individen vi talar om, däremot samband som är starka nog att vara biologiskt betydelsefulla på gruppnivå.

    Har då forskningen kunnat formulera en bakomliggande förklaringsmodell som länkar samman kreativitet och psykisk sjukdom? En modell som samtidigt kastar ljus över det biologiskt intressanta fenomenet att en så allvarlig sjukdom som schizofreni, som trots debut i unga år och med en negativ påverkan på reproduktiviteten ändå finns hos en procent av befolkningen? En intressant och plausibel tolkningsram är idén om en gemensam sårbarhet (shared vulnerability), en idé som bottnar i omständigheten att kreativa individer ofta beskriver den kreativa processen som mer eller mindre ­irrationell. Det gäller inte bara inom det konstnärliga området utan också på vetenskapens domäner. Arthur Koestler skrev i ”The act of creation” metaforiskt om dykaren som söker sig mot djupet men fortfarande är förbunden med ytan via en syrgasslang. Att utforska okända djup men ändå när som helst kunna återvända till den relativa normalitetens yta är centralt i poetisk och annan skapande verksamhet, menade Koestler.

    Modellen för gemensam sårbarhet beskriver sambandet mellan kreativitet och psykopatologi i linje med ordstävet att för mycket och för lite skämmer allt. Tanken är att kreativitet och psykisk sjukdom delar ett antal gemensamma psykologiska sårbarhetsfaktorer men också några skydds­faktorer, och beroende på balansen dem emellan kan den enskilde, schematiskt uttryckt, betraktas som psykiskt normal, uppvisa psykotiska personlighetsdrag eller ha en fullt utvecklad klinisk psykossjukdom. Kreativiteten är högst hos dem med psykotiska inslag i personligheten, för att sjunka såväl hos normalpersoner som hos de psykotiska. Modellen beskriver alltså ett omvänt U-format samband mellan skapande förmåga och psykisk sjukdom.

    De sårbarhetsfaktorer som det handlar om, vilka ökar hos prepsykotiska och psykiskt sjuka individer, är ­oförmåga att sålla bort stimuli som erfarenhetsmässigt uppfattas som irrelevanta, förmågan att utveckla och bearbeta nya idéer om och aspekter på om­givningen, liksom tillgången till ett ökat antal nervcellskopplingar mellan områden i hjärnan som inte hänger tydligt samman funktionellt. Samtliga dessa faktorer ger en ökad möjlighet till extraordinära ­infall och idéer. Ett sökande mot havets, eller ­själens, djup med Koestlers bildspråk. Skyddsfaktorerna – syrgasslangen – som förmår balansera ett ovanligt tankeinnehåll utgörs av ett högt IQ, en hög kapacitet i hjärnans interna arbetsminne och en god förmåga att medvetet skifta tankefokus och inte dröja kvar och fastna mentalt. Med rätt balans ­mellan sårbarhetsfaktorer och skyddsfaktorer finns förutsättningarna för kreativitet. Med andra balanspunkter handlar det snarare om normalitet eller psykisk sjukdom.

    Det är en intressant och tankeväckande modell med gott vetenskapligt stöd, även om mycket ännu återstår att fullt ut leda i bevis. En teori som också kan förklara varför en procent av befolkningen är drabbad av schizofreni. De psykologiska faktorer som, i rätt mix, ger kreativiteten grogrund är så ­viktiga för oss som art att evolutionen betalar priset – allvarlig psykisk sjukdom – hos dem där sårbarhetsfaktorer och skyddsfaktorer finns i en annan och mer ogynnsam blandning. Kom ihåg att förstagradssläktingar till schizofrena uppvisar en förhöjd kreativitet medan de drabbade själva alls inte är lika gynnade därvidlag.

    På ett mindre strikt biologiskt – men kanske mer poetiskt – plan kan man fråga sig, vilket psykologiprofessorn Neus Barrantes-Vidal gör i Kaufmans antologi, om allvarlig psykisk sjukdom är priset för extraordinära gåvor, eller om de psykiskt sjuka som grupp tvärtom kompenseras för sitt lidande genom kopplingen till det kreativa tänkandets möjligheter. Att ställa frågorna så vittnar onekligen om den ­fascination som vi alltsedan antiken känner inför såväl skapande och genialitet som psykisk sjukdom; inslag i den mänskliga väven som det är alldeles omöjligt att bortse eller ta avstånd ifrån.

    Annons
    X

    Kreativa – och galna? Friedrich Nietzsche, Vincent van Gogh, Virginia Woolf och Sylvia Plath.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X