Annons
X
Annons
X

Erik Bergqvist: Korpen ruvar ännu på sina hemligheter

Få djur är så mytomspunna som korpen, i folktron dessutom ofta med olycksbådande förtecken. Biologi samsas med etnologi i en ny bok om den respektingivande fågeln – som alltid tycks ha något på gång.

En korp betraktar sin spegelbild.

En korp betraktar sin spegelbild. Foto: Robin Loznak/AP

När korphonan är 100 år värper hon en sten. Den som kommer över en sådan sten kan göra sig osynlig. Grönsiskorna, till exempel, använder korpstenen i sina bon – och dem ser man ju sällan. Människor kan också ta bruk av stenen, men det har sina konsekvenser, enligt vad som berättas (med ett liksom knotigt allvetande finger i luften). Korpstenen är gjord av ögon från hundra hängda brottslingar, och därför hamnar innehavaren av en korpsten förr ­eller senare själv på galgbacken. Och man tänker kanske här på François Villons ”De hängdas ballad”: ”Sol har bränt och regnet har oss blött, / så svartnar vi och möglar vi i hyn / och korparna har slitit i vårt kött / och hackat både skägg och ögonbryn” (övers: Axel Österberg).

Amsagan om korpstenen är spridd i flera europeiska länder, kanske även utanför kontinenten – över hela världen finns massor av vidskepelse om korpen, men som med mycket folktro finns också ofta ett korn av sanning inblandat. Det gör skrocket knappast mindre suggestivt, tvärtom. Korpen är märklig. Jag ska medge att jag är en smula rädd för den här stora, svarta fågeln som ropar sitt namn över det liksom medeltida senvinterlandskapet.

Göran Bergengren, biolog och författare baserad i östgötska Åsby socken är knappast rädd för korpar. I början av 1970-talet ringmärkte han fåglar i och kring sjön Sommen – det fanns blott fyra häckande par korp i trakten då – och tog händelsevis hand om en skadad unge och födde upp den. Adopterade, närmast. Om denna korp och andra, om korpen som arten Corvus corax (Linné, 1758), emblem och antropomorf projektion berättar Bergengren både oväntade, vagt bekanta och otroliga ting i sin förträffliga bok som kort och gott heter ”Korp” (Carlssons Bokförlag). Det är en tålmodig men i varje avsnitt kortfattad genomlysning av ämnet, med växelvis utblickar mot nuet och landskapets gårdag, mot biologi och etnologi; både personligt förankrad och på ett folkbildande vis antydande mot forskningsfronten – alltså en framställning lite i samma gångart författaren begagnat i tidigare böcker om bland annat pilfinken och fjärilar. Än en gång ledsagas Bergengren av Gebbe Björkmans teckningar, varav flera enastående.

Annons
X

Bergengrens första korp av vikt åsågs strax före skolåldern i sällskap med en äldre kvinna, som på småländska utbrast: ”Hu vale, en korp!” Det var ­visserligen tidigt 50-tal och korpen en sällsynt ­uppenbarelse i nästan hela Sverige, den ödes­mättade introduktionen är knappast ovanlig.

Mitt eget första korpminne (sådär trettio år senare): Tidig höst, jag går ensam i en skog där jag har en koja med en kamrat. Kojan ligger nära ett sandtag och när jag ska hasa mig uppför en brant hör jag korpar (jag vet genast att det är korp): de kretsar precis ovanför mig och jag blir alldeles kall, och greppar säkert hårdare om spjutet av asp. Jag är nog inte rädd för korparna i sig, snarare för något de tycks varsko. Deras närvaro betyder något hemskt som jag nu, när de observerat mig, är indragen i. Var jag nu fått dessa idéer från.

Från lite varstans, naturligtvis. Korpen har så långt tillbaka vi känner uppfattats som ett omen och en siare. En gång i tiden hade den mer positiva förtecken, och möjligen ger oss Vergilius i sin vackra jordbruksmanual ”Georgica” det äldsta exemp­let: här är korpen meteorolog åt den lombardiska bonden. Det är alls inget hokuspokus. Korpen kan flera veckor framåt ana sig till hur vädret ska bli. En av Bergengrens källor iakttog exempelvis ett år hur korpen uppsköt ruvandet, trots att temperaturen låg runt det normala. Vid den gängse tiden för kläckning hade emellertid vintern gjort en av sina förhatliga rentréer, och en kull småkorpar skulle ha fått det svårt. En vecka senare hade våren segrat och äggen kunde kläckas.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den nordiska hednatidens korp hade hög status, bland annat som krigslyckans heliga fågel. Och så har vi förstås Hugin och Munin, som lättade från Odins axlar om morgonen, flög ut i världen och återkom till kvällen med senaste nytt.

    Kristendomen ogillade korpen och förklarade den oren, och därmed eskalerade och muterade idéer om korpen som en det ondas härold eller ett i sig själv avskyvärt djur. Folktron är rik men tematiskt sammanlödd. En korp som flyger kraxande över människoboning sjunger liksång. Onda männi­skor uppträder efter döden som korpar. Nattramnen (korp på fornnordiska: ravn eller ramn; formen finns kvar i modern norska, danska, engelska) var en gast i korpskepnad som kom med dödsbud och självmördarsjälar. Strindberg skriver om ”de två svarta korparne, som kommo från himlen att hämta själen till helvetet” (”I havsbandet” – det är intendent Borg som associerar de rysliga måsarnas skrin med korp).

    I början av 1800-talet blev det i vissa delar av vårt land skottpengar på korpen, vilket medförde en kraftig minskning av stammen runt mitten av seklet; inte förrän hundra år senare vände trenden. Den omfattande jakten bör dock förstås i ljuset av de många svältåren: korpen var en människans konkurrerande predator. Sven Nilsson: ”Korpen är en rofgirig natur. Ofta griper han unga dufvor, änder, ripor samt andra vilda och tama ungfoglar … Äfven själer han fogel­ägg och förer dem bort i näbben. Unga harar, lamm, mullvadar, näbbmöss, råttor m.m. blifva ofta hans rof.” Addera till fågelns rykte dess påstådda och till dels faktiska benägenhet att stjäla föremål, blänkande eller ej, som den förvarar i sina svåråtkomliga bon. Bestick, tvål, smycken, kläder … Och gör vad med? Dunkelt. Kognitionszoologer som studerat korpar tror att själva stjälandet är centralt: ett slags upptåg eller extremsport för att impa på med­korpar.

    Ändå – även i tider av utbredd förföljelse förblev korpen i många områden en aktad varelse, kanske som en rest av förkristen kultur och inte sällan med vidskepelse som argument: ”Den som rubbar korpens bo mister en ko”. Här fanns också föreställningen att den som dödar en korp kommer att fara illa. Skjuter man en korp går bössan sönder, an­tyder även enstaka samtida jägare Bergengren ­språkat med.

    En kuriös uppgift: under ett skede – Oscar I:s – var örnen i det svenska riksvapnet utbytt mot en korp. Inget ont om örnar, men är den inte lite heraldiskt uttjatad? En korp borde vi ha.

    Mytbildningen är förstås inte oavhängig fakta: korpen är ett rovdjur (även om den äter det mesta) med obefintliga anlag för skrupler. Den är drygt 60 cm lång, med en vingbredd på dryga metern: kommer man en sittande korp nära känns den som en liten stryktäck människa i sinister högtidsklädsel. Jag minns några korpar i Jardin des Plantes i Paris som tycktes roa sig kungligt med att skrämma turister genom att helt enkelt kliva fram mot dem, utan ett ljud.

    Korpens näbb är närmare en decimeter lång och stenhård, spetsen kallas köttslitartipp. ”Den som sett ett korpgäng öppna ryggskinnet på en trafik­dödad grävling vet vad jag menar”, skriver Bergengren med en nästan Lennart Sjögrensk saklighet.

    Där det vankas färskvaror, runt älgjakt och slaktveckor, är korparna snart på plats: en först osynlig, strax påtaglig närvaro; en urscen. Det kanske dessvärre även kan sägas om historiens slagfält: ”Från skyarna följde han slaktningarnas böljegång, och mätt blev han, där kämparna förblödde”, skriver Paul Rosenius 1929.

    Att korpstammen tilltog under 1940- och 50-talet – med en avsättning från populationer i Dalsland och Bohuslän – berodde rätt mycket på de då ännu lösa reglerna kring slakt­avfall, eller som det kallas med en lagom trevlig term, maggödsel, som dumpades ­direkt på åkermarkerna. Ännu 1953 konstaterade Erik Rosenberg i ”Fåglar i Sverige” att korpen mest fanns norrut. Som ung ornitolog kryssade Bergengren mellan 1955 och 1965 tre ynka korpar. Numera ser han säkert tre dagligen.

    Statistisk överblick: 1976 fanns cirka 10 000 par i Sverige. 1997: 20 000 par. 2008: 32 000. Kurvan har visserligen planat ut, vad det nu beror på, men ­korpen flyger igen.

    När Sverige gick med i EU 1995 förbjöds allmän jakt på korpen, det har säkert påverkat, men den starkaste orsaken ligger nog i arten som sådan. Korpen är generalist och entreprenör; fenomenal på att anpassa sig och utnyttja konsumtionssamhällets spill. Den följer människan, städar efter henne ­kunde man säga, och är numera inte alls så skygg som förr. (”Korpen skyr i motsats till kråkan den mänskliga kulturen”, skriver Rosenberg i den re­viderade upplagan av sin handbok 1970). Häckande korpar i storstäder är ingen ovanlighet.

    Kanske mest fascinerande: korpen tycks befinna sig i en stegrad fas av evolutionen – både på art- och individnivå kan vi notera hur den ständigt lär sig nya saker, i luften och på marken, inom flocken och mot omvärlden. Bergengren har under sina observationer slagits av att korparna aldrig är overksamma, alltid har något på gång. Korpen härmar, ljuger, gömmer, hänger sig åt låtsasstrider. Den kan till och med trösta och ge gåvor – ”kanske en maskros till den som har det svårt!”

    Dess register av läten är ett fält för sig: forskare har avläst ett sjuttiotal intonationer, alltså ett slags vokabulär, som man rentav kan förmoda att individer utökar med åldern. Vissa korpar kan lära sig människoord, till och med använda dem i rätt sammanhang. Från vårt sätt att se det, ska väl sägas. Det kan vara klokt att minnas den estnisk-tyske biologen Jakob von Uexküll (1864–1944), aktualiserad av Giorgio Agamben i en text publicerad i Glänta (2:2015). Uexküll skiljer på die Umgebung, det objektiva rum vi ser djuren röra sig i, och die Umwelt, som så att säga är djurets egen miljövärld, och det enda det bryr sig om (så vitt vi vet). Korpens livscirklar må skära in i våra egna, men dess Umwelt är oss i grunden förborgad. Det är nog ändå bäst att hålla sig väl med den.

    Annons
    Annons
    X

    En korp betraktar sin spegelbild.

    Foto: Robin Loznak/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X