Annons
X
Annons
X

Ervin Rosenberg: Konflikträdslan ger islamister svängrum

Det är rädslan och oviljan att bjuda ett resolut motstånd mot radikal islam som möjliggjort islamismens framfart i Frankrike. Den slutsatsen dras såväl i en ny rapport om läget i förortsskolorna som i aktuella böcker av flera olika muslimska intellektuella.

”Paris är Charlie” – triumfbågen efter Charlie Hebdo-­attentatet i januari 2015.

”Paris är Charlie” – triumfbågen efter Charlie Hebdo-­attentatet i januari 2015. Foto: Laurent Cipriani/AP

De gångna årens terrordåd har fått många i Frankrike att skriva om ­jihadismen och sambandet mellan islam och islamism. Åtskilliga av dessa böcker är verk av muslimer. Abdennour Bidars ”Lettre ouverte au monde musulman” (Brev till den muslimska världen), Malek Chebels ”Manifeste pour un islam des Lumières” (Manifest för en upplyst islam), ­Abdelwahab Meddebs ”La maladie de l’Islam” (Islams sjuka), Mohammed Arkouns ”Le réformisme musulman: Une histoire critique” (Den muslimska reformismen: En kritisk historia), Élisabeth Schemlas ”Islam, l’épreuve française” (Islam, Frankrike inför prövningen) är några av dem. Alexandra Laignel-Lavastines ”La pensée égarée” (Tanken på villovägar), Malika Sorel-Sutters ”La décomposition française” (Frankrikes upplösning), Gilles Kepels ”Terreur dans l’Hexagone” (Terror i Frankrike) är så gott som dagsaktuella texter i dessa ämnen. Sist i raden nämner jag algeriern Boualem Sansal – vars roman ”2084, la fin du monde” i fjol valdes till årets bok och tilldelades Franska akademins stora ­romanpris – och hans bok från 2013 ”Gouverner au nom d’Allah, islamisation et soif de pouvoir dans le monde arabe” (Styra i Allahs namn, islamisering och makthunger i arabvärlden).

Efter 1975 hade den trettio år långa perioden av ekonomiskt uppsving kommit till vägs ände. Invandringsvågen växte, utanförskapet, ghettoiseringen i förorterna fick skrämmande proportioner, och till följd bland annat av fädernas arbetslöshet accelererade upplösningen av ursprungsländernas traditionella familjemönster. Invandrarnas integrering i det franska samhället stannade av och motsatta tendenser började förstärkas. Hos andra och tredje generationens invandrare (alla födda fransmän) hade föreningen av arbetslöshet, existentiell vilsenhet och känslan att inte vara behövd lett till missnöje och desperation, vilket i sin tur kom att utgöra en för radikalisering gynnsam mylla.

Till de inhemska faktorerna fogade sig så två utifrån kommande: den importerade israelisk-palestinska konflikten och salafisternas agitation mot den franska republikens värden (brännmärkta som diskrimineringens instrument). Främst bland dessa förnekade värden var skiljandet av offentlig och privat sfär och republikens princip om den statliga skolans neutralitet i trosfrågor – på franska kallad laïcité.

Annons
X

Islamisterna följde den vägledning de fick 2005 av Abu Musab al-Suri och smidde vapen av den rotlösa muslimska ungdomens behov av ideal och samhörighet. De visste också att rikta attacken mot samhällets mjuka punkt: de utnyttjade många fransmäns existentiella problem, de arbetslösas ­politiska vilsenhet i globaliseringens värld, skuldkänslorna gentemot ”jordens fördömda” och be­nägenheten att blunda för, förringa, förtiga eller urskulda kränkningarna av republikens normer. Att anklaga människor för islamofobi och rasism har också visat sig framgångsrikt.

Boualem Sansal är en av de reformvänliga muslimer som bekämpar islamismen i Frankrike. Han skriver: ”Islamisterna försöker ge de människor som angriper islamismen dåligt samvete genom att säga: ’Ni är rasister, det är islam som ni vill kritisera.’ Det är en teknik som syftar till att tysta motståndaren.” Sansal underkänner påståendet att islamismen skulle vara en följd av den sociala misären. När ungdomar, integrerade i det franska samhället och med examen från franska läroanstalter, ansluter sig till radikal islam, förstår man att socialt utanförskap inte räcker som förklaring och att den roll som den kulturella faktorn spelar i sammanhanget har varit underskattad. Poeten och romanförfattaren Karim Akouche instämmer: ”Islamisten vet att han är en bödel men han låtsas vara offer.”

Lika bestämt uttrycker sig Abdennour Bidar i den omdebatterade frågan rörande kopplingen mellan islam och islamism. Alla ser skeptiskt på för­söken att bestämma vad som är ”sann” islam och vad som inte är det. Hänvisningar till Koranen övertygar inte eftersom läran bevisligen tolkas på högst olika sätt. Varje riktning hävdar att dess tolkning av skriften är den riktiga och sanna. I ett öppet brev (”Cher monde musulman”) riktar sig Bidar direkt till islam. Han tvekar inte att säga: ”Odjuret kröp fram ur ditt eget sköte”, med andra ord: ingen islamism utan islam. Vad islam är beror på vad de troende gör i islams namn. Det är de troende som avgör om de vill ha en tolerant och för reformer öppen religion eller jihad mot "de otrogna", om de vill se sig som oskyldiga offer eller väljer en ”islam utan underkastelse”, som titeln är på en av Bidars böcker. De måste avgöra om de gör Frankrikes republikanska principer till sina eller avvisar och bekämpar dem.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den främsta av dessa principer är att staten är sekulär, inte teokratiskt styrd. Meddeb, Chebel, Sansal och Bidar varnar Frankrikes politiska ledare: kompromissa inte på den punkten, gör inte gradvisa eftergifter. ”Det är nödvändigt att åstadkomma en vattentät skiljevägg mellan världslig och religiös makt och återföra religionen och de ­troende till deras moskéer”, skriver Malek Chebel. Republikens principer om den världsliga maktens absoluta företräde framför religionens och prästerskapets maktanspråk får inte vara förhandlings­bara, menar dessa reformvänliga arabiska intellektuella. De är lika bestämda när det gäller att försvara grundläggande fri- och rättigheter som vunnits till priset av stora offer och efter en sekellång kamp mot obskurantism.

    Malika Sorel-Sutter, Alexandra Laignel-Lavastine och Gilles Kepel fäller en hård dom över Frank­rikes politiska eliter, som enligt dem i årtionden gjort sig blinda för det som var i görningen. Kepel sammanfattar: ”De franska politiska eliterna visar sig vara oförmögna att förstå vad som rör sig i samhället.” Dessa eliter, såväl till höger som till vänster, har vägrat att bjuda ett resolut motstånd mot radikal islam, rädda som de är för att anklagas för ­rasism och islamofobi. Eliterna har varit fega och fallit undan för att slippa brännmärkas som hantlangare för de högerextrema. ”Åtskilliga intellektuella bryr sig mindre om sanningen och frågar sig mer vem man bereder vägen för”, som Georges Bensoussan uttrycker det.

    Det var i förortsskolorna som det tidigast blev uppenbart att islamismen hade fått ett betydande inflytande över sinnena. Därom vittnar ”Les territoires perdus de la République”, ett antal lägesrapporter skrivna av franska lärare med tjänstgöring i förortsskolor, mestadels belägna i Seine-Saint-Denis, nordost om Paris, samt i utanförskapsområden runtom i Frankrike. Boken utkom första gången på hösten 2002 och innehöll sju berättelser, en andra utökad utgåva med 13 bidrag såg dagens ljus våren 2004, en tredje upplaga försedd med en efterskrift utgavs i mars 2015. En del av bidragsskrivarna framträdde med bara sina initialer, vilket på intet vis verkar överdrivet i ljuset av vad som berättas i boken.

    Vad berättar då lärarna om i ”Les territoires ­perdus de la République”? Främst om den allestädes närvarande skrämmande och inte sällan hand­gripliga antisemitismen. Och från ord till handling var vägen ofta rak och kort. Lärarna, många har ­”avslöjats” som judar, har inte sällan svikits av skolmyndigheterna. I skolorna i Seine-Saint-Denis var det redan 2002 överflödigt att ge ordet jude ett kvalificerande adjektiv. Ingen behövde säga ”jävla jude” eller liknande. ”Jude” räckte som skymford. Att hålla lektion om Förintelsen var ett våghalsigt företag som möttes av massiva protester, hån och förnekanden, men också av rop i stil med: ”Leve bin Ladin! Döda judarna” och ”Hitler hade rätt, de ska gasas”.

    Istället för att vidta konsekventa åtgärder valde skolledningarna ofta att släta över (”inte provocera i onödan”) i syfte att ”rädda freden”. De judiska ele­verna teg och led en tid, men tog till slut till flykten till skolor i mindre utsatta stadsdelar, de statliga skolorna tömdes på sina judiska elever. Rapporterna talar om utbredd sexism, sträng moralisk ­kontroll av flickorna, deras klädsel och uppförande, om bestraffning av de få motsträviga. Sexismen riktade sig också mot kvinnliga lärare. De senare, som kunde vara yngre än elevernas egna mödrar, fick sin auktoritet ifrågasatt. Den logiska slutstationen är en omvänd rasism där ”vi” står mot ”ni” (frans­männen) och ett förkastande av republiken (”er ­republik”) som godtagbar form för samlevnad.

    ”Les territoires perdus de la République” är ett tidsdokument, en rad skakande vittnesmål från ­fältet om förortsskolornas vardag, vilka dock kan uppfattas som tröttande genom det monotona flödet av samma företeelser i alla inlägg. Ett lika viktigt dokument är den utredning som blivit känd som "Obin-rapporten" (juni 2004). Det är ett arbete, skrivet av skolinspektörer, som bekräftar det som lärarna i ”Les territoires” har berättat. Utredningen fastslår att elever i åtskilliga skolor säger nej till under­visning om upplysningstiden, Voltaire, Rousseau, vägrar att läsa verk som Molières ”Tartuffe” och Flauberts ”Madame Bovary”. Historieundervisningen underkänns, den sägs vara lögnaktig och partisk, genompyrd av ”judeo-kristen” anda. Läget är inte bättre när det gäller naturvetenskap. Evolutions­läran avvisas, skapelseberättelsen är, hävdas det, ett historiskt dokument och Darwin en bedragare.

    Det är uppenbart, säger rapporten, att politisk-religiösa organisationer ”ibland redan på lågstadiet bearbetar dessa barn, deras familjer, deras sociala miljö, deras kvarter, och försöker uppvigla dem mot skolan, lärarna (dessa lögnare) och undervisningen”. Många lärare, särskilt bland de unga, känner sig övergivna, utan vare sig direktiv eller stöd.

    Integrationens fiasko, i skolan och i samhället, i förening med högerextremismens gradvisa förstärkning utgör en allvarlig fara för den femte ­republikens fortbestånd.

    Annons
    X

    ”Paris är Charlie” – triumfbågen efter Charlie Hebdo-­attentatet i januari 2015.

    Foto: Laurent Cipriani/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X