Annons
X
Annons
X

"Smällen spred sig till varje cell i min kropp"

SvD:s Brysselkorrespondent Teresa Küchler var på plats i incheckningsterminalen på Bryssels flygplats när en självmordsbombare sprängde sig själv i luften. Här är hennes historia.

(uppdaterad)
Brysselattackerna

Foto: SvD, Teresa Küchler

BRYSSEL Jag hade precis hämtat mitt boardingkort vid desken när den första explosionen hördes. Och kändes, men bara lite, ungefär som när någon tappar något tungt i golvet. Det var svårt att avgöra vad det var för slags smäll – det kunde vara en betongplatta eller nåt från bygget intill som fallit.

Men samtidigt är ju detta Bryssel, den belgiska huvudstaden som sedan i november och terrorattackerna i Paris mer eller mindre gått och väntat på att något liknande ska hända här.

Min första tanke var tveklöst: det där var en bomb, nu spränger de flygplatsen i luften.

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Säkerhetstjänsten har rapporterat om starka indikationer på att terrorister planerar något stort, och flera av de gripna från Paris, bland dem Salah Abdeslam, som pekats ut som en av hjärnorna bakom attentaten och som greps för bara ett par dagar sedan, har haft sina baser här i Bryssel.

    Annons
    X

    Så min första tanke var tveklöst: det där var en bomb, nu spränger de flygplatsen i luften. Nu kommer hämnden för Abdeslam.

    Jag tror att alla belgare och fransmän där i den stora incheckningsterminalen tänkte detsamma: att det var en terrorattack. Men de som inte gjorde det tänkte nog precis samma sak ett par sekunder senare, när den stora bomben gick av.

    Den dova knallen spred sig genom väggar och golv, och upp genom mina ben och ända ut i hårtopparna och till varje cell i min kropp. Hela byggnaden skakade kraftigt.

    Rök började sprida sig och jag gissade att det måste komma från incheckningsdiskarna längst bort i den långsmala terminalen, vid långdistansflygen till USA och Asien.

    Själv var jag 150 meter längre fram i huskroppen, nere vid incheckningen för europeiska flyg, på väg till Arlanda med mellanlandning i München.

    Foto: Teresa Küchler

    På bara bråkdelen av en sekund hann jag fatta beslut om huruvida jag skulle springa ut ur byggnaden – nu sprang många människor under rop och skrik för livet åt alla håll – eller om jag skulle gömma mig i något hörn inne i terminalen.

    Jag valde det senare, för jag vågade inte riskera att stå öga mot öga mot terroristerna om de skulle vara utanför. Men jag hann också tänka att bomben kunde ha skadat hela byggnaden och att taket skulle rasa in över mig. Döda mig. Otroligt vad mycket man hinner tänka på bara en bråkdels sekund.

    Jag sprang in på ett flygplatskafé och dök ner bakom disken­. En kvinna satt där redan och hon grät helt tyst, stora tårar trillande nerför hennes kinder.

    Från mitt gömställe på golvet såg jag röken bli tätare i terminalens mage. Några personer som inte verkade ha kunnat bestämma vart de skulle ta vägen – springa ut eller dyka in i ett hörn som jag ­­– hade lagt sig rakt ner på golvet, med händerna bakom huvudet, som i ”jag ger mig”.

    Av alla de tankar som hann rusa genom huvudet, och de vågor av förlamande skräck, nervositet, sorg och handlingskraftig beslutsamhet som sköljde över mig under de där kanske 5–6 minuterna som jag satt på kafégolvet, så var denna den tyngsta att tänka och den största rysningen: Vad känner han, mannen på golvet i en nu folktom terminal, där han ligger och väntar på att terrorister ska storma lokalen, och han ligger framför dem? För det tänkte jag: nu kommer de in med automatvapen.

    Men det kom ingen beväpnad terrorist. I stället kom en flygplatsanställd och frågade om vi var okej, den gråtande kvinnan och jag, och bad oss sedan att springa fort iväg mot en av de två långa avgångsterminalerna. Alla sprang, och personalen öppnade alla spärrar och dörrar.

    Metalldetektorerna tjöt varje gång någon sprang igenom. Vi föstes längst bort, till änden på den säkert 500–600 meter långa terminal B, för att komma så långt bort som möjligt från incheckningsterminalen, där sprängningarna ägt rum.

    Det är kallt, och vi har fått filtar. Många sitter och gråter.

    Nu har vi evakuerats till en flyghangar, stor som en fotbollsplan, och vi väntar på att få lämna flygplatsområdet. Folk har såklart läst i nyheterna på sina mobiler om vad som hänt, om döda och skadade och om sprängningen på en tunnelbanehållplats inne i Bryssel. Det är kallt, och vi har fått filtar. Många sitter och gråter. Föräldrar håller masken inför sina små barn, som aningslösa springer omkring och leker, härliga, härliga ungar!

    Jag vet inte hur chock och sådant fungerar, när det kommer, och vad som händer då. Mina ben bar mig inte riktigt under ett par sekunder när jag var som räddast, men nu är de starka igen.

    Annons
    X
    Foto: SvD, Teresa Küchler Bild 1 av 2
    Foto: Teresa Küchler Bild 2 av 2
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X