Annons
X
Annons
X

Klimatet är ytterst en etisk fråga

Om vi diskuterade klimat­frågan som en etisk fråga skulle skiljelinjer i politiken uppstå. ­Vissa partier skulle kanske anse att vi inte har ­några plikter mot kommande generationer. Då får de vara beredda på kommande genera­tioners kritik.

Utsläpp i staden Grevenbroich i västra Tyskland.

Utsläpp i staden Grevenbroich i västra Tyskland. Foto: MARTIN MEISSNER/APÄ

BRÄNNPUNKT | KLIMATET

Resultatet av att vi inte har diskuterat rätt fråga i klimatdebatten har blivit en moralisk kollaps som få tycks inse vidden av.
Billy Larsson

I rapporten från FN:s klimatpanel som släpptes den 15 april framhålls att vi kan begränsa den globala uppvärmningen till två grader. Att se till att utsläppen begränsas till de nivåer som forskarna förespråkar är dock psykologiskt sett den svåraste uppgift som mänskligheten ställts inför, svårare än att till exempel före­bygga kärnvapenkrig. För att lyckas behövs tydligare svar på tre frågor: Vem ska göra vad och varför? Tre hinder för en fungerande lösning kan framhållas.

För det första, vi har inte förstått vad klimat­frågan är för sorts frågeställning. Vi har trott att det är en fråga av samma typ som att minska utsläppen av de så kallade freoner som skadade ozonlagret. Därför har vi försökt lösa klimatfrågan på samma sätt: med internationella förhandlingar och ny teknik. Därmed har vi missat att det finns skillnader mellan ozonhålsfrågan och klimatfrågan som gör att klimatet inte är en teknisk fråga utan något ­annat: en fråga om rättvisa, om etik.

Annons
X

För det andra har vi inte löst ansvarsfrågan. ­Nästan alla anser att utsläppen av växthusgaser ska minska, men beträffande åtgärder härskar ”nån-annan-ismen”: individer tycker att politikerna ska göra mer, politikerna betonar konsumenters ­ansvar och länder tycker att det är andra länder som borde göra mer. Vår statsminister personifierar nån-­annan-­ismen genom att framhålla hur bra Sverige är på att minska utsläppen och att det är andra länder som ska bättra sig.

För det tredje styrs politiken av kortsiktighet – att vinna så många väljare som möjligt i nästa val är det överordnade målet – snarare än att lösa långsiktiga samhällsproblem.

Resonemanget kan förtydligas genom att belysa skillnaden mellan klimatfrågan och ozonfrågan. I ozonfrågan fanns en symmetri ur rättvise­synpunkt. De som genererade mest gaser som skadade ozonlagret via utsläpp från kylskåp och sprayflaskor, hade för egen del anledning att oroa sig för värsta konsekvensen: att få hudcancer och dö. I de internationella förhandlingarna fanns säkerligen en upplevelse av personlig utsatthet hos deltagarna från USA och Europa, vilket skapade motivation till åtgärder; såväl nationell teknikförnyelse som ekonomiska bidrag till ny teknik i fattigare länder.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Klimatfrågan karaktäriseras däremot av en asymmetri ur rättviseperspektiv. De vars livsstil gene­rerar mest utsläpp av växthusgaser är samma grupp som genererade mest utsläpp av freoner, alltså nu levande rika människor. Men i klimatfallet är de som drabbas mest andra än utsläpparna ­själva: fattiga människor och kommande generationer. Denna asymmetri gör att den egoistiska motiveringen för åtgärder som kunde finnas hos världens rika människor i ozonfrågan är svag i klimatfrågan. Det finns visserligen försök att ge klimat­frågan en egoistisk inramning genom att locka med nya gröna jobb, nya exportnäringar etc. Sådana löften är dock problematiska eftersom de förvandlar en rättvisefråga till en fråga om en förändring i klimatvänlig riktning ger fördelar eller ej för oss som lever nu.

    Motivation i klimatfrågan bör i stället främst komma från människans altruistiska sida, och mer specifikt, vår potential till omtanke om kommande genera­tioner. För vilka åtgärder vi är beredda att acceptera för att minska utsläppen beror på vilket ansvar vi anser oss ha för kommande generationers välbefinnande.

    Frågan om vilket ansvar vi har för kommande generationer har dock hittills behandlats som en icke-fråga. Inte en riksdagsdebatt, inte ett av tv:s Agenda-program har ägnats frågan. I stället har klimat­debatten fokuserat på om kärnkraft är en del av lösningen och i vilken mån föreslagna åtgärder är bra eller ej för Sveriges ekonomi. Däremot tar FN:s klimatpanel upp den etiska aspekten i senaste rapporten.

    Den etiska frågan om ansvar gentemot kommande generationer har dock inget självklart svar – ytterst bestäms svaret av vad vi själva kommer fram till är rätt. Men om vi diskuterade klimat­frågan som en etisk fråga skulle skiljelinjer i politiken uppstå. ­Vissa partier skulle kanske anse att vi inte har ­några plikter mot kommande generationer. Då får de partierna vara beredda på kommande gene­ra­tioners kritiska inställning. Andra partier kan komma fram till att konsekvenserna för framtida generationer är viktiga i politiken. I stället för en höger-vänster­skala i politiken får vi en skala som handlar om graden av hänsyn till kommande generationer.

    Resultatet av att vi inte har diskuterat rätt fråga i klimatdebatten har blivit en moralisk kollaps som få tycks inse vidden av. Men om vi börjar diskutera klimatfrågan som en etisk fråga där alla individer som genererar för höga utsläpp har ansvar för att minska dessa, har vi bättre förutsättningar att ­lyckas. Då bryter vi nån-annan-ismens förlamande tvångströja.

    Då gör också Sverige klokt i att sluta klaga på andra länder. För en sådan kritik gör dessa länder bara mer benägna att försvara egna utsläpp och en destruk­tiv spiral av kritik och motkritik uppkommer. I stället behöver vi gå åt andra hållet; ta ansvar för våra egna utsläpp och göra Sverige till ett föregångsland, något som Staffan Laestadius, professor i industriell omvandling på KTH, beskrivit hur det skulle kunna gå till i boken Klimatet och välfärden: mot en ny svensk modell.

    Vi kan visserligen delta i internationella klimatförhandlingar. Men vi bör vara på det klara med att de inte kommer att vara lika framgångsrika som i ozonfrågan. Fler länder är inblandade och kort­siktig ekonomisk utveckling anses stå på spel. Förhandlingspsykologins kompromissande gör att resul­taten blir som förut: mindre åtgärder än vad forskarna förespråkar. Och nån-annan-ismen blir ursäkten: misslyckandet var andra länders fel.

    Utifrån dessa resonemang finns svaren på frågan om vem ska göra vad och varför. Svaret är: alla som genererar för höga utsläpp har en plikt att ­aktivt försöka minska dessa till en hållbar nivå, både genom individuella åtgärder och genom ­arbete för radikala politiska beslut, och detta ska vi göra av etiska skäl.

    Vad gör vi i den situation vi hamnat i? Jo, vi erkän­ner att klimatförändringarna är en långsamt pågående katastrof och att vi är i kris eftersom den hittills förda klimatpolitiken har misslyckats. Vi ­erkänner att klimatfrågan är en etisk fråga och vi har ett ansvar för att få ner Sveriges utsläpp till hållbara nivåer så snabbt det går, oavsett vad andra länder gör.

    Sedan kan det stora förändringsarbetet börja.

    BILLY LARSSON

    Fil dr i psykologi, initiativtagare till nätuppropet Radikalisera klimatpolitiken nu

    Fler debattartiklar om klimatutsläpp:

    Läs även

    Annons
    Annons
    X

    Utsläpp i staden Grevenbroich i västra Tyskland.

    Foto: MARTIN MEISSNER/APÄ Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X