Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

En druva i solen Känsloladdat om svartas utsatthet

Josette Bushell-Mingos iscensättning av ”En druva i solen” är sprängfylld av känslor. Ensemblen imponerar i en rappt spelad, ännu laddad pjäs om utanförskap och drömmar, skriver Lars Ring.

Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Adam Högblom och Anna Thiam.

Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Adam Högblom och Anna Thiam. Foto: Urban Jörén

En druva i solen

Genre
Teater
Regi
Josette Bushell-Mingo
Medverkande
Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Anna Thiam, Adam Högblom, Asha Ali, John-Alexander Eriksson, Måns Clausen, Carl Jacobson
Var
Riksteatern

Text: Lorraine Hansberry Övers: Lisbeth Grönlund Scenografi: Lotta Nilsson

Jublet av förväntan får Teater 1 på Riksteatern att vibrera redan innan föreställningen börjat, innan ljuset gått upp över den dystert trånga lägenhet där familjen Younger lever, drömmer och brottas med vardagen. Det är nordisk premiär för Lorraine Hansberrys drama ”A raisin in the sun” från 1959 – en pjäs som var den första skriven av en svart kvinna att iscensättas på Broadway. 57 år har gått, nu blir den en symbolisk utsaga, ett sätt att erövra en osynliggjord historia om kamp och rasism ställd mot den amerikanska framgångsdrömmen.

”En druva i solen” är en pjäs som delvis påminner om andra amerikanska 50-talsklassiker, särskilt ”En handelsresandes död”. En fantasi om entreprenörskap, om social status och lycka som stavas pengar förgiftar människor. Walter Younger arbetar som chaufför men ser sin chans när hans mor får ut en livförsäkring. Istället för att satsa på villa och läkarutbildning till systern vill han köpa en spritbutik med en skum kumpan.

Josette Bushell-Mingo iscensätter nu Hansberrys pjäs och väljer en form som blir en hyllning till en rapp, amerikansk spelstil – iscensättningen kan spelas på Broadway i dag, med sin psykologiska realism och sin känslomässiga fördjupning. Hon har satt samman en grupp aktörer som imponerar på alla plan. Också det en gärning som visar vilka begåvningar och mångkulturella erfarenheter vårt land rymmer.

Annons
X

”En druva i solen” – titeln hänvisar till drömmar som torkar, från söta druvor till hårda russin – är obehagligt aktuell. Den beskriver samma klassmässiga utanförskap, samma segregation och fördomar – villkor som gäller för fler än svarta. På scenen står fem generationer slavar som tappat kontakten med sitt ursprung och istället när den typ av fantasier om rikedom som ersatt religion och blivit den ultimata meningen med livet.

Stycket beskriver ett slags matriarkat där en trio kvinnor leder familjen. Handlingen är dock ett eldprov för Walter – han som desperat vill upp. David Lenneman, som förut bland annat spelat Jean i ”Fröken Julie”, gör ett fantastiskt porträtt av ackumulerat raseri och förtvivlan. Det är storartat spelat, liksom Kayode ”Kayo” Shekonis starka, nyansrika tolkning av mamma Lena som här abdikerar men vågar slåss för framtiden.

Hela ensemblen imponerar, också John-Alexander Eriksson som gör nigerianen Asagai vilken vill hem till Afrika och slåss för demokrati. Rollen blir en profetia av Nelson Mandelas då framtida gärning.

Tiden och längtan efter jämlikhet och medelklassfrihet driver familjen framåt, tvingar dem att för egen skull, och sin stolthet, stå ut med förakt och ta strider. Slutet är starkt och minner om att jämställdhet ännu är långt borta.

Josette Bushell-Mingo väljer att skapa en traditionell iscensättning som är sprängfylld av känslor. Hon visar att det eftervärlden väljer att benämna klassiker beror på kulturell tillhörighet och olika utestängningsmekanismer. Hansberrys drama är märkvärdigt rikt, laddat och spelbart. Jublet efter föreställningen lyfter nästan taket.

Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Adam Högblom och Anna Thiam.

Foto: Urban Jörén Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X