Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: Detta kan vara alla bubblors moder

Börsen faller och räntorna pressas till nya bottenrekord. Vi kan mycket väl bevittna världshistoriens största och kanske farligaste bubbla.

En investerare i Peking under tisdagens börsras.

En investerare i Peking under tisdagens börsras. Foto: Andy Wong/AP

Det är väl ändå att ta i, invänder kanske vän av vett och sans. Och visst går det lätt inflation i kraftuttryck när det gäller ekonomi. Ord som ”rekord” och ”historisk” används ofta lite väl lättvindigt. Men ibland är det faktiskt motiverat. Som för att beskriva läget på räntemarknaden just nu.

När en aktie stiger med flera hundra procent eller priset på bostadsrätter skenar är det lätt att få svindel och utbrista ”vad dyrt!”. När räntor sjunker finns det något i det mänskliga psyket som vill säga: ”oj, vad billigt!”.

Detta är förstås sant för den som lånar men precis tvärtom för den som lånar ut. När räntor på obligationer faller stiger priset och vice versa. Och som alla som inte legat nedsövda de senaste fem åren kan konstatera har räntorna sjunkit en hel del på sistone.

Annons
X

Där kom det där uttrycket igen: ”historiska”. Stämmer det verkligen?

På tisdagen slogs återigen nya rekord. Räntan på tyska statspapper, som brukar användas som riktmärke för hela marknaden, föll till nya historiska bottennivåer. Den tvååriga räntan noterades till minus (!) 0,46 procent, den lägsta nivån någonsin enligt Financial Times.

Den femåriga räntan var på onsdagen nere på minus 0,26 procent. Investerare är alltså beredda att betala en avgift för nöjet att låna ut sina pengar till tyska politiker i fem år. Där kom det där uttrycket igen: ”historiska”. Stämmer det verkligen?

När den brittiska centralbanken Bank of England år 2009 sänkte sin styrränta under 2 procent var det första gången i bankens 315-åriga historia. I dag ligger denna ränta på 0,5 procent. Det har ofta sagts att räntorna sedan finanskrisen är ”de lägsta någonsin”. När Andrew Haldane på Bank of England påstod detta för några år sedan invände en kollega (och misstänkt viktigpetter): ”Hur vet du det? Räntan kanske var lägre på babyloniernas tid?”.

Andrew Haldane satte några forskningsassistenter på att utreda saken och några vaknätter senare återkom de med svaret: Jo, räntorna är faktiskt de lägsta på åtminstone 5 000 år. Detta betyder att priset på obligationer är de högsta på 5 000 år. Det är onekligen en ganska lång jämförelseperiod. Man behöver inte vara ett finansgeni för att räkna ut att sannolikheten för att priserna någon gång faller bör vara ganska hög.

Särskilt om man lägger till att priset på statsobligationer stigit i princip oavbrutet i över trettio års tid. Globala realräntor (alltså ränta minus inflation) var i genomsnitt 5 procent under 1980-talet, 4 procent på 1990-talet och 2 procent under inledningen av 2000-talet. Och just nu är de noll eller minus.

Någon gång kommer trenden att vända. Visst kan räntorna sjunka ännu mer från dagens nivåer. Men att investerare ska acceptera minusräntor över lång tid är inte hållbart, om inte annat av det enkla skälet att det vänder upp och ned på hela konceptet med ränta och pengar som människor använt sig av i minst femtusen år. Och det är som sagt en ganska lång tid.

Finanskrisen är bara en kort blinkning i jämförelse, flyktiga spår i sanden som obönhörligen kommer att suddas ut av tidvattnet.

Om inte detta uppfyller definitionen av en bubbla så har ordet förlorat all betydelse.

Men kanske är de höga priserna motiverade?

Det räcker med en sekundsnabb blick på skuldnivåerna i världens stora ekonomier för att döda den invändningen. Tvärtom har kreditrisken sällan varit högre än nu. Sett enbart ur det perspektivet hade det snarare varit motiverat med högre och inte lägre räntor. Att det blivit tvärtom har välbekanta orsaker: en obefintlig inflation och centralbanker som gjort allt i sin makt för att hålla nere räntenivåerna.

Sammanfattningsvis: statspapper är dyrare än på femtusen år och dessutom på grund av manipulation snarare än fria marknadskrafter. Om inte detta uppfyller definitionen av en bubbla så har ordet förlorat all betydelse.

Denna dystra verklighetsbesiktning kan förstås vara fel, men är den rätt är läget en smula bekymmersamt. Statspapper är nämligen själva fundamentet i det globala finansbygget. Det totala värdet av alla världens statsobligationer uppgår till närmare 60 000 miljarder dollar enligt siffror från McKinsey.

Lägg till andra obligationer, där räntan direkt och indirekt påverkas av statslåneräntorna, och siffran är runt 150 000 miljarder dollar. I slutet av 2014 var värdet på alla världens aktiemarknader cirka 70 000 miljarder dollar.

Om placerare börjar sälja av obligationer skulle räntorna stiga snabbt. Det som hände förra våren då tyska räntor rusade på bara några dagar är en försmak om vad som kan vänta. Investerare är ängsliga och nervösa djur som trivs bäst i flock. En snabb ränteuppgång skulle utlösa stora förluster på många håll i det finansiella systemet. Det skulle också sätta högt belånade länder med stora budgetunderskott under hård press.

Räkna därför med att det kommer göras stora ansträngningar för att förhindra en sådan krasch på obligationsmarknaden. Men det går samtidigt inte att utmana naturlagarna hur länge som helst. Är det något som går att lära av den finansiella historien är det följande: det som går upp tycks ha en envis önskan om att förr eller senare komma ned.

En sak är säker: den här gången kommer det inte att dröja 5 000 år.

Läs fler texter av Andreas Cervenka här.

svd.se

En investerare i Peking under tisdagens börsras.

Foto: Andy Wong/AP Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X