Annons
X
Annons
X

”Jag trodde att staten lärt sig något”

Det är en av de mest omfattande muthärvorna som ett svenskt företag varit inblandat i. ”Do not Bofors me” är fortfarande ett välanvänt uttryck i Indien, 25 år efter att skandalen briserade. I en ny bok väcker journalisten Jan Mosander, som var med och avslöjade muthärvan, åter liv i historien. Och lärdomarna menar han är mer aktuella än någonsin.

Foto: ANNICKA AF KLERCKER

SVENSKA MUTOR

Det började med en frustrerad nyhetsredaktion på Gärdet i Stockholm. Boforshärvan var i full upprullning. Den svenska vapentillverkaren hade i början av 1980-talet avslöjats med att ha affärer med flera diktaturer och krigförande stater, bland annat Dubai och Bahrain. Men Sveriges Radio hade varit ständig tvåa i bevakningen av affären.

– Vi var väldigt frustrerade. Till slut tyckte ledningen på Ekot att det fick vara nog och tillsatte en egen grupp som enbart skulle granska Bofors. Och det var helt avgörande för vad som skulle hända sedan, berättar Jan Mosander.

Den lilla Boforsgruppen, med bland andra Jan Mosander, började dammsuga allt som hade med vapenexport att göra. Det tog inte lång tid innan arbetet gav resultat.

Annons
X
Annons
X

– Plötsligt satt vi på dokument som kombinerat med en intervju med en källa med insyn i Bofors gjorde att vi på skärtorsdagen 1987 kunde gå ut och säga att mutor på minst 30 miljoner hade förekommit när Indien köpte fälthaubitsar, kanoner, av Bofors.

Reportrarna anade naturligtvis att avslöjandet skulle få uppmärksamhet. Men de hade ändå inte kunnat föreställa sig den dramatiska händelseutveckling som skulle följa. Olof Palme och Indiens dåvarande premiärminister, Rajiv Gandhi, hade nämligen kommit överens om att det inte på några villkor fick förekomma mutor eller mellanhänder i affären. Den indiske premiärministern hade profilerat sig som ”Mr Clean”. Han skulle ta krafttag mot den utbredda korruptionen i landet, han skulle vara ”ren”.

Just detta gjorde att nyheten om mutorna var politisk dynamit i Indien.

– På långfredagen började telefonen ringa som en galning, det kändes som att halva Indien sökte mig. Vårt avslöjande hade kreverat som en bomb, berättar Jan Mosander.

Påskhelgens dramatik var starten på en lång och utdragen följetång i såväl indisk som svensk media. Muthärvan fortsatte växa och med tiden kunde reportrarna på Ekot visa att mutor på 250–300 miljoner kronor hade förekommit i affären.

I Indien krävde regeringen att Sverige tog ansvar för att utreda affären. Riksrevisionsverket fick uppdraget och i början av juni 1987 kom rapporten från utredningen. Slutsatsen: Bofors hade betalat ut över 300 miljoner kronor i ”provisioner” – en vanlig omskrivning för mutor – till hemliga schweiziska konton i samband med Indiens vapenköp. Jan Mosander och hans kolleger hade haft helt rätt i sin rapportering.

Med tiden började affären ebba ut i Sverige, men i Indien var utvecklingen den motsatta. Den politiska oppositionen tog varje chans att svartmåla regeringen Gandhi. I april 1988 presenterades så den indiska parlamentariska utredningen av mutanklagelserna. Slutsatsen chockade den indiska allmänheten. Inte bara friades premiärminister Gandhi helt från anklagelserna – enligt utredningen fanns det inget som tydde på att några mutor hade förekommit över huvud taget.

Men verkligheten kom ändå ikapp Gandhi. När det var dags för parlamentsval hösten 1989 förlorade han makten, enligt honom själv till stor del på grund av Boforsaffären.

– Det var naturligtvis stort för oss. Den boll vi hade satt i rullning fick premiärministern i världens största demokrati att förlora makten, säger Jan Mosander.

Men efterspelet till avslöjandena blev ändå långt från vad reportrarna hade hoppats på. De rättsliga påföljderna i Sverige uteblev helt, eftersom åklagarna inte kunde knyta mutorna till enskilda individer på mottagarsidan. I Indien fortsatte de rättsliga turerna ända in på 2000-talet. Men i slutänden väcktes bara ett enda åtal, det mot två bröder vid namn Hinduja som anklagades för att ha tagit emot 80 miljoner kronor i mutor. Rättegången slutade i fiasko. Domstolen underkände de dokument som hade överlämnats från svenska myndigheter, med motiveringen att de inte var bevittnade på rätt sätt. Bröderna friades.

I dag ser Jan Mosander tillbaka på affären med blandade känslor. Han hoppades länge att svenska staten hade lärt sig en läxa. Men den senaste tidens avslöjanden om det militära samarbetet med Saudiarabien och Telia Soneras affärer med Uzbekistan, för att nämna ett par exempel, verkar visa på motsatsen, säger han.

– Jag trodde att staten hade lärt sig något av Boforsaffären. Men det här visar att staten själv och statsdominerade företag fortfarande håller på med väldigt smutsiga affärer. Men pengarna går väl före mänskliga rättigheter och sådant. I slutänden värnar regeringen bara om de svenska arbetstillfällena, även om de inte säger det rakt ut.

Och när det gäller vapenindustrin ser Jan Mosander bara en lösning för regeringen: ärlighet.

– Det går väl inte att skrota den svenska vapenindustrin. Samtidigt är vårt försvar för litet för att svälja hela produktionen. Men regeringen måste sluta hyckla om vapenexporten och erkänna att man säljer till dem som vill köpa, de värsta skurkstaterna undantagna. Då slipper regeringen i alla fall ljuga.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Mer från Startsidan

Annons
X