Annons
X
Annons
X

"Det blinda stödet för Israel måste upphöra"

Den kristna prästen Mitri Raheb predikar icke-våld på den våldsdrabbade ockuperade Västbanken. För det får han 2015 års Palmepris.

– Jag skulle inte vilja leva utan judiska grannar, säger han till SvD.

Israel-Palestina-konflikten
Prästen Mitri Raheb predikar att de palestinska ungdomarna ska leva och inte dö, för Palestina.

Prästen Mitri Raheb predikar att de palestinska ungdomarna ska leva och inte dö, för Palestina. Foto: Yvonne Åsell

Betlehem. Det är strejk den dagen då SvD besöker Betlehem. Dagen innan har en 21-årig universitetsstuderande från flyktinglägret Aida dödats under en demonstration, och för att visa att detta är en sorgens dag i Palestina har de flesta affärerna, falafelrestaurangerna och souvenirbutikerna i Betlehem dragit ned sina metalljalusier.

Begravningståget strömmar nedför gatan, en flod av allvarliga pojkar och män och vajande palestinska flaggor. Skott avfyras i luften och i en skrällande megafon ropas kraven på hämnd och frihet ut.

En man som dödats under demonstrationer i Beit Jala är på väg att begravas. Foto: Yvonne Åsell

I Betlehem är döden aldrig långt borta.

Annons
X

– För de unga som lever under ockupation är det lätt att föreställa sig ett liv efter döden. Det är svårare för dem att tro på ett liv före döden, säger dr Mitri Raheb, kyrkoherde och president för Diyar-konsortiet, en paraplyorganisation för olika kulturella institutioner i Betlehem.

Som författare, teolog och föreläsare har Raheb gjort sig ett namn som en av de mest tongivande palestinska förespråkarna för ett ickevåldsamt motstånd mot den israeliska ockupationen.

Hans budskap till de palestinska ungdomarna är att de skall leva, inte dö, för Palestina. Det är bland annat därför som Raheb tilldelats 2015 års Palmepris, tillsammans med den israeliske journalisten Gideon Levy.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men Rahebs väg till den politiska aktivismen var långt ifrån självklar. Trots att ockupationen var ständigt närvarande under hans uppväxt i Betlehem beskriver han sig själv som opolitisk i sin ungdom. Det enda som betydde något för honom var hans teologistudier.

    Sin högre utbildning skaffade han sig vid universitetet i Marburg i Tyskland. Medan hans palestinska doktorandkollegor ägnade det mesta av sin tid åt att prata politik och ofta inte ens slutförde sina avhandlingar, var Raheb färdig med sin innan han ens hade fyllt 24.

    Efter åtta år i Tyskland återvände han till Betlehem 1988, bara för att landa rakt i den första intifadan, det palestinska upproret mot ockupationen.

    Mitri Raheb. Foto: Yvonne Åsell

    På gatorna runt den kyrka där han fått tjänsten som pastor pågick sammandrabbningar mellan palestinska stenkastare och israelisk militär.

    – Jag kom från Tyskland och trodde att jag hade alla svaren. Men här upptäckte jag att ingen ställde de frågor som jag hade svaren på.

    Det tog många år av lyssnande och samtal innan han hade förstått vad människorna i Betlehem behövde, och hur han bäst skulle kunna tjäna dem som kyrkoherde.

    – Det är ingenting du kan lära dig på ett tyskt universitet, konstaterar Raheb.

    1995 grundande han den ekumeniska organisationen Diyar. Det är plural för dar, vilket betyder hem eller hemland på arabiska. Medan fokus ligger på barn och ungdomar, kvinnor och gamla, har syftet varit att i den allt mer tryckande atmosfären av en till synes olöslig konflikt skapa en plats där alla har möjlighet att andas.

    Tjugo år senare är Diyar den tredje största arbetsgivaren i Betlehem. De når ut till 60 000 människor i närområdet. Bland verksamheterna finns bland andra ett kvinnligt fotbollslag och ett college med inriktning på konst och kultur.

    Målet är att ge ungdomar verktyg för att göra vad Raheb kallar ”kreativt motstånd”.

    Han tar som exempel en elev på collegets filmprogram som gjorde en film om sin far, som är gatuförsäljare vid Checkpoint 300, en av passagerna genom den mur som Israel har byggt på Västbanken. Filmen vann 17 internationella priser förra året och har visats vid filmfestivaler över hela världen.

    – Det är mycket effektivare än att ta en sten och kasta den. Du når människor, du berättar vår historia.

    Det är mycket effektivare än att ta en sten och kasta den. Du når människor, du berättar vår historia

    Foto: Yvonne Åsell

    Ickevåld var också ett av ledmotiven i det upprop som Raheb skrev tillsammans med några andra palestinska kyrkoledare 2009.

    Det så kallade Kairosdokumentet är en vädjan till de kristna runtom i världen att ställa sig bakom palestinierna i kampen mot den ockupation som beskrivs som en ”synd mot Gud”.

    Många av de mest hängivna så kallade Israelvännerna är kristna. I framför allt USA har den kristna sionismen, tron att det är deras bibliska plikt att stödja staten Israel, haft ett stort inflytande på den amerikanska politiken.

    En av anledningarna till att konflikten har kunnat pågå så länge är inte bara det militära och politiska stöd som Israel får från bland annat USA, utan att det finns kyrkor som ger ett teologiskt fundament åt ockupationen, menar Raheb.

    Men palestiniernas mänskliga rättigheter får inte underordnas israelernas gudomliga rättigheter – tron att Gud har lovat det heliga landet åt judarna.

    – Det blinda stödet för Israel måste upphöra, och där tycker jag att Sverige är ett föregångsland.

    Men kan han inte, som en bibliskt lärd man, förstå den judiska längtan till Israel? Raheb tvekar ett ögonblick.

    – Jag ser judarna som en del av vår historia. De har alltid varit en del av det här landet och dess pluralistiska karaktär är mycket viktig för mig. Jag skulle inte vilja leva utan judiska grannar.

    Jag skulle inte vilja leva utan judiska grannar

    Problemet, säger Raheb, är när det judiska återvändandet till Palestina antar formen av ett kolonialistiskt projekt som förtrycker ursprungsbefolkningen.

    – Då säger jag nej.

    Raheb ser ut genom fönstret på sitt kontor, över taken i Betlehems gamla stad. Födelsekyrkan ligger bara ett stenkast från Diyar-konsortiets lokaler.

    – Det var i Betlehem som det gudomliga blev mänskligt. Här är det särskilt viktigt att vi inte våldför oss på de mänskliga rättigheterna, i det gudomligas namn. I slutändan är det människors liv som är det heliga, oavsett om de är judar, muslimer eller kristna.

    Det som ger honom hopp om framtiden är israeler som vägrar att ge efter för ockupationens narrativ.

    Raheb säger med ett skratt att när han får frågan om vad han ser för lösning på konflikten så brukar han säga att han gärna skulle vilja ha två stater: en för de liberala judarna, de sekulära muslimerna och de kristna, där författningen är baserad på mänskliga rättigheter.

    – Den andra staten kan de religiösa judarna och Hamas dela på – där kan de ha sina gudomliga rättigheter!

    Raheb blir allvarlig igen.

    – Något annat som ger mig hopp är människorna i Olof Palmefonden, som gett vårt arbete det här erkännandet. Det sporrar oss, för vi inser att ja, vi lever kanske under ockupation och pressas från alla håll, men det finns de som ser det och som är redo att låta oss göra våra röster hörda.

    Catrin Ormestad och Yvonne Åsell är SvD:s team i Betlehem.

    Annons

    Prästen Mitri Raheb predikar att de palestinska ungdomarna ska leva och inte dö, för Palestina.

    Foto: Yvonne Åsell Bild 1 av 5

    En man som dödats under demonstrationer i Beit Jala är på väg att begravas.

    Foto: Yvonne Åsell Bild 2 av 5

    Mitri Raheb.

    Foto: Yvonne Åsell Bild 3 av 5
    Foto: Yvonne Åsell Bild 4 av 5

    Catrin Ormestad och Yvonne Åsell är SvD:s team i Betlehem.

    Bild 5 av 5
    Annons
    X
    Annons
    X