Annons
X
Annons
X
Kultur
Reportage

”Jag har flytt från krig – krig finns i Sverige också"

Han debuterade för två månader sedan. Ändå hann Erik Lundin bli en av det gångna årets mest omtalade svenska artister. Ep:n ”Suedi” är en generationsroman som ger röst åt dem som inte alla vill betrakta som svenskar.

”Jag är nog lite av en iakttagare. Jag har alltid krigat för att lära mig så mycket som möjligt”, säger Erik Lundin.

”Jag är nog lite av en iakttagare. Jag har alltid krigat för att lära mig så mycket som möjligt”, säger Erik Lundin. Foto: Lars Pehrson

Det är dagarna före jul i den lilla ABC-staden väster om Stockholm. Biograf Fontänens snirkliga neonskylt lyser ikapp med några kantiga julstjärnor som mer tycks höra hemma i den nya gallerian på andra sidan torget. Den vars vita fasad basunerar ut att centrumet numera ska tituleras Vällingby City.

Erik Lundin har precis kommit hem från förskolan, där han vikarierar som barnskötare när han inte jobbar på ett hem för ensamkommande flyktingbarn. Han delar lägenhet med sin barndomskompis Victor Linnér, krönikör i P3:s ”Morgonpasset”, som iklädd morgonrock fixar oss varsin kopp kaffe.

– Vi hade fest igår, det är därför det är lite stökigt, säger Erik när vi slår oss ner i den bredmönstrade manchestersoffan.

Annons
X

Det har funnits anledningar att festa denna höst. Allting har exploderat för 33-åringen som fram tills i år, under namnet Eboi, framför allt hade gjort sig känd som snabbt rappande sidekick till Adam Tensta.

I november släpptes hans ep ”Suedi”. ”En helt vidunderlig debut” skrev DI Weekend. ”Textmässigt överlägset det mesta som släppts inom genren” tyckte Kingsize Magazine. En månad senare stod det klart att Erik Lundin både är P3 Guld- och Grammis-nominerad i kategorin Årets hiphop, och dessutom har chans att kamma hem Årets textförfattare på den sistnämnda galan.

– Det är överväldigande. Jag hade inte räknat med det här mottagandet. Det är helt sjukt. Helt sjukt. Jag tappar orden. Jag vet inte vad jag ska säga.

Konstpauserna är långa, han dricker djupa klunkar av kaffet. Det är som om han för muggen till munnen för att dölja orden som inte hittar ut. Istället är vi tysta.

I somras skrev jag ett reportage om Silvana Imam, Erik Lundins artistkollega i hiphopkollektivet RMH, och satt bredvid honom i baksätet på väg ner till Emmabodafestivalen. Humöret var inte det bästa i turnébussen, Silvana ville varken bli intervjuad eller fotograferad och jag och fotografen Pi Frisk var som femte hjulet under vagnen.

Erik blev ett slags livlina att hålla fast i – den gullige och lättpratade killen som mumlade olika textrader för sig själv och då och då hojtade saker till managern Babak Azarmi i framsätet, som om han ville få dennes godkännande. Vi utbytte basketminnen på väg söderut genom landet.

Min vän var inte integrerad

min vän var inte intresserad

av nåt som inte resulterade i para,

i trakten där man kunde importera för att imponera

ha, ingen pratar med polisen här

ha, bara mord och inga visor här

våra förebilder var väl sisådär

undra hur det kunde bli såhär

Orden skar genom tystnaden i minibussen från bilstereon. De följdes av vagt bekant körsång. Jag använde mobilappen Shazam för att försöka identifiera musiken som spelades. Googlade ”haffla” som upprepades gång på gång i texten – slang för ”festa”, ordet plockat från arabiskan – men fick ingen vettig låtträff.

”Vem är det här?” frågade jag till slut Cherrie, som också gästade turnén. Hon nickade åt mitt håll och jag tittade förvånat på Erik. Var det så här han lät efter att ha bytt till svenska från engelska? Resultatet var så färdigt, så helt olikt alla trevande debutskivor.

– Ofta kommer texten först, men ”Haffla” var annorlunda, jag hörde körslingan för flera år sedan när jag såg filmen ”Den tunna röda linjen” och tänkte att shit, jag måste göra en låt med den, den var så fet, säger han.

På scenen i Emmaboda framförde han ”Annie Lööf”, en låt som snarare än driver med centerledaren använder henne som en metafor för pengar. Efternamnet är slang för just detta, hennes hårfärg betonar valören: 500-kronorssedlar.

Just då regnade ”rödingarna” inte från himlen. Erik Lundin tog de konserterbjudanden som erbjöds. Trots kort varsel hade han tackat ja till denna spelning, han visste inte om han skulle gästa fler på turnén.

– Jag brukar inte få veta det särskilt långt i förväg, sa han efteråt i logen.

Ett halvår senare är situationen en annan – sidekicken har tagit steget ut i rampljuset. Han kommer med all säkerhet att fortsätta gästa artisterna i RMH, men nu strömmar publiken till för hans egen skull.

– För att göra en lång historia kort: jag har krigat så länge, så väldigt länge och så brejkar jag plötsligt… Det är svårt att sätta ord på hur mycket jag uppskattar det som nu händer. Mmmm. Svårt att sätta ord på det.

Du var så himla snacksalig där under Emmabodaresan, är det lättare att prata om annat än dig själv?

– Kanske. Jag har svårt att uttrycka mig ibland. Det är ett problem.

Uttalandet är motsägelsefullt – i sina låtar briljerar han med sin rappa lek med språket. Han slänger in tidsmarkörer som Atari och ”Björnes magasin”, blandar svenska med en mängd olika lånord – en ordlista medföljer ep:n så att vi mindre språkkunniga ska förstå.

– Så här låter det i slutet av Blå linjen. Jag är uppvuxen bland folk från tjugo länder, alla lånar ord från varandra, det berikar språket. Vår historia måste berättas på det sätt vi pratar.

Utan att staka sig rev han i höstas av en tio minuter lång à capella-rap i SVT:s ”Gomorron Sverige”, en rap som tog andan ur både programledare och tv-publik. Inget letande efter ord, ingen skyggande blick.

– Jag är inte nervös på scenen. Men jag väger verkligen allt jag ska säga på guldvåg. Och jag skriver jämt, även när du och jag pratar. Om du säger nåt fett, då kommer jag ihåg det. Det är lite av en förbannelse också, jag kan inte låta bli.

Han skakar på huvudet när jag frågar om han inte behöver en bandspelare eller ett anteckningsblock för att komma ihåg.

– Nej, det sitter i skallen. Musiken också.

Det är ju fantastiskt att kunna memorera så mycket.

– Mmm. Men det är jobbigt att aldrig kunna koppla av. Ska vi sätta oss i köket istället?

Vi slår oss ner vid köksbordet. Vita originalluckor från 1950-talet, genomskinliga utdragslådor för kryddor. Jag sänker ljudet på radion, tänker på en rad ur den där tiominutersrappen:

Högljudda röster hemma

fann min tröst i pennan

jag var en tänkare

men så blyg att folk trodde att jag glömt rösten hemma

Om man lyssnar på hans texter finns hela berättelsen där. ”Min bakgrund är långgrund, vada i skit och saknade John Blund” rappar han. Han växte upp både i Bromsten och Husby med en storebror och tre småsyskon. Pappa från Gambia, mamma från Sverige.

Västerort, första luften som jag inandats

ändå sas det att jag invandrat

när vuxna kolla snett, kände bara skam

och fick höra ordet neger som det var mitt förnamn

jag var andra generationen

kände tonen på lektionen, i bussen, på vägen till stationen

I titellåten ”Suedi” berättar han om utanförskapet, eller snarare mellanförskapet, känslan av att inte känna sig hemma någonstans. Om den tegelvägg han gick in i när han åkte ”hem” till Gambia, men där kallades svensk.

Nu har han landat i insikten. Istället för att andra människor ska bestämma vem han är, har han tagit kommandot. Bland annat genom att välja bort Ibrahima Banda till förmån för sitt andra dopnamn Erik Lundin. Han ser det inte som en eftergift, utan som ett sätt att visa att man kan heta Erik Lundin och se ut som han gör. Och för att undersökningar visar att det är lättare att få jobb med ett svenskklingande namn. Mycket är knas i ”landet fullt av frågor ingen verkar vilja ta i, där läkaren kör taxi bara för han är irani”.

Erik Lundins debut-ep på svenska är en generationsroman, det finns inget bättre sätt att beskriva den. Texterna är utan motstycke. En påminnelse om att problemen i de segregerade samhällen vi klumpar ihop till ”förorten” inte handlar om etnicitet utan framför allt är av ekonomisk karaktär.

– Folk tror att alla har det lika ställt i Sverige, men så är det inte. Jag fick skämmas väldigt mycket över att jag inte hade lika mycket pengar som andra.

Han inleder ”Annie Lööf” med att berätta hur mycket hans mamma jobbade för att familjen skulle ha mat på bordet. Hon som underskötare, pappan på Ericsson – föräldrarna var skilda.

Låten fortsätter att skildra hur hans storebror stal från honom för att få pengar. Erik gick ett kort tag i hans fotspår.

– Jag ville framåt, ha pengar för att överleva, det var allt. Men det var inte okej, jag önskar att jag inte hade hållit på med det.

Du sa tidigare att du också flytt från krig, var det ditt eget krig du menade?

– Nä. Jag har flytt från krig. Krig finns här också. Vapen har avlossats mot mig i Sverige.

Hur flydde du?

– Min vän sköt tillbaka. Det var ett par år sedan. Jag blev inte skadad. Det kanske inte är så bra om jag berättar. Ju mindre man berättar desto bättre, men som sagt, krig finns i Sverige också.

Utan ett skyddsnät går det lätt utför, inte för alla, men för många kompisar från förr. Erik Lundins låt ”Västerort” är årets starkaste socialrealistiska skildring.

Minns en po... okej inte polare, men du vet en av dom som

hängde på gården, inte långt från min loftgång

du vet en sån som

det gick snett för lite för tidigt, hade lite för bråttom

såna som han finns det gott om

runtom i Sverige, inte bara nånstans väster om Stockholm

farsan slog han

men om du såg han log han

minns när Soc kom och tog han

till slut gick det ut över både hans fotboll och skolan

hade lätt att bli osams

vid det här laget gick han med vapen, om krävdes drog han

– Jag har så mycket att berätta om. Jag ser mig själv som en griot – det är en historieberättare som förmedlar berättelser från Västafrika. Istället för det skrivna ordet använder man sig av en muntlig berättartradition. Jag är en griot från Västerort.

Jag slår upp ordet och i den långa förklaringen fastnar mina ögon på ”samhällets kollektiva minne”. Det är en fin beskrivning, tänk att vara bärare och förmedlare av sina vänners erfarenheter. Som killen som hängde på gården, som inte längre är här och kan berätta.

Han ville få ett genombrott genom brott

samma motorväg där folk dör fort

han har förtur men kör för fort

inge körkort

han är för beng, han är förort

hade levt i den snabba filen, hela livet

en dag fick det räcka

för hög promille, på en regnig sträcka

drömmare som han kan man inte väcka

för drömmarna han har kan man inte släcka

men här föds drömmare som han typ varje vecka

Foto: Lars Pehrson

Annons
X

”Jag är nog lite av en iakttagare. Jag har alltid krigat för att lära mig så mycket som möjligt”, säger Erik Lundin.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 2
Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 2
Annons
X
X
X
X
Annons
X