Annons
X
Annons
X

Israel har kollektiv skuld som strategi

Att rycka ur en rad ur en låttext och hävda att det är att skuldbelägga en hel grupp, kan ställas i relation till att staten Israel har kollektiv skuldbeläggning som strategi. Det skriver Pierre Schori, Marianne Lindberg De Geer och Mikael Wiehe i ett svar till Willy Silberstein.

Ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein, kritiserar (Brännpunkt 4/6) Veronica Palm för att ha citerat en rad ur en Björn Afzelius-låt från 1982 där han sjunger om hur bomberna faller över Palestinas barn. Det är antisemitiskt. Att efter händelseutvecklingen i Mellanöstern i generella termer peka på judars vilja att bränna är faktiskt att kollektivt skuldbelägga en viss grupp, skriver Silberstein.

”Så när bomberna faller över Palestinas barn, i tältlägren i södra Libanon, då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.”

Rycker man en rad ur Afzelius text nära 30 år senare, kan man förstås hävda detta. Björn Afzelius rader präglades av ett vanmäktigt ursinne efter Israels bombkrig mot Beiruts bostadskvarter och palestinska flyktingläger. Och det är väl ingen tvekan om att Israels regering sedan 1948 har haft kollektiv skuldbeläggning som strategi?

Annons
X

Willy Silbersteins inlägg kommer i en tid då regeringen i Israel upprört en hel värld med sin fortsatta vägran att respektera FN och den humanitära rätten. Sedan FN:s säkerhetsråd efter sexdagarskriget 1967 krävde att Israel skulle dra sig tillbaka till de gränser som gällde före kriget, har säkerhetsrådet antagit bortåt 150 resolutioner som uppmanat Israel att respektera folkrätten. Gazakriget utlöstes i skuggan av George W Bushs villkorslösa stöd till Israel och några veckor innan Barack Obama tog över i Vita Huset.

För Israel är propagandakrig lika viktigt som de verkliga. Redan några månader före Gazakriget, som skördade 150 gånger så många dödsoffer som attacken mot Ship to Gaza, kallades FN-ambassadören Dan Gillerman hem för att utforma en hemlig strategi inför det planerade kriget.

Gazakriget skulle inte ses som en del av en övermäktig kärnvapenutrustad militärmakt som under åratal har järnhårt blockerat Gaza och ohejdat koloniserat Västbanken. Nej, kriget var ett led i västs globala kamp mot terrorismen och det iranska hotet. När så kriget startade, hamrade en global armé av diplomater, lobbyister, bloggare och pro-israeliska grupper, med hjälp av video och YouTube, in budskapet, att trots att Israels militär dödade och sårade tusentals civila, var det Israel som var offret.

Samma ”You Tube-strategi” har vi bevittnat efter dödsskjutningarna mot Ship to Gaza.

Lyssna på Israels vice försvarsminister, Daniel Ayalon, under en videokoferens den 1 juni med över 700 personer i USA:s Jewish Council for Public Affairs: “Det är viktigt att komma ihåg att vi är offren här, att vi handlar i självförsvar. Som ni vet utspelas dagens krig på tv-skärmarna. Kriget är ett politiskt krig, ett pr-krig och ett juridiskt krig. Och i detta behöver vi er mera än någonsin” (The Forward, New York, June 6).

Kolumnisten Gideon Levy i israeliska Haaretz skrev den 30 maj, att propagandaoperationen har försökt sälja idén att ockupationen av Gaza är över, att Ship to Gaza är en våldsam attack på Israels suveränitet, att cementen ombord är avsedd för bunkers, finansierade av muslimska brödraskapet, att avspärrningen av Gaza ska störta Hamas. Dummast av alla, menar Levy, är uttalandet av israeliska UD:s talesman, Yossi Levy, ”den löjligaste av alla propagandister”, som påstår att hjälpkonvojen var en kränkning av internationell rätt.

Gideon Levy sammanfattade sin kritik med orden: ”All one pack of lies” (alltihopa en enda hög av lögner).

Stockholmsambassadör Benny Dagan har försökt samma taktik på några svenska ungdomar tillhörande Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och Palestinska föreningen som tilldelades ett stipendium av Olof Palmes Minnesfond för en fredsresa till Israel och Palestina. Gruppen stoppades på Tel Avivs flygplats. Efter ingående förhör utvisades de med arabisk anknytning. Som skäl angav ambassadören att ungdomarna ”öppet ifrågasatte en tvåstatslösning”. I så fall borde flera ledamöter av den israeliska regeringen utvisas.

Det är i detta klimat, detta propagandakrig, som Willy Silberstein ger sig in i debatten. Han anklagar den bortgångne Björn Afzelius för att ha ”helt i linje med traditionell antisemitisk argumentation” syftat till att ”framställa judar som överlägsna och ondskefulla”.

Noterbart är att Silberstein inte alls berör det som det israeliska övervåldet i Gazakriget och mot Ship to Gaza, inte ett ord av beklagande av dödsfallen finns i hans text.

Att kräva att även Israel ska följa krigets lagar och internationella konventioner gör vi inte därför att vi ”hatar Israel” eller vill gynna Hamas. Vi gör det för att varje gång som Israel sätter sig över den internationella rätten, så undergrävs den internationella rättsordningen och ökar riskerna för krig.

Bristen på handfast reaktion efter Gazakriget, där vita fosforbomber i strid mot krigets lagar användes mot sjukhus, civila och FN-byggnader gav Israel sannolikt intryck av att även ett anfall på Ship to Gaza kommer att kritiseras i ord men ej följas av handling.

För respekten för krigets lagar har denna undfallenhet varit katastrofal. Hur ska man med trovärdighet kunna kräva ansvar och straff enligt den internationella rätten för massvåldtäkterna i Kongo och diktaturers avrättning utan rättegång av motståndare om inte denna respekt också gäller för Israel?

I juli ska FN åter behandla Goldstonekommissionens rapport som uppmanar FN:s medlemsstater att utkräva ansvar för alla brott i Gazakriget mot internationell rätt. Vi utgår från att den svenska regeringen i den internationella rättens och fredens namn medverkar till att de allvarliga anklagelserna om krigsförbrytelser tas upp i Internationella Brottsdomstolen.

I Under Sions kalla stjärna från 1988 förutspådde Afzelius nästan den händelse världen nu diskuterar:

”Så fann man så ett fartyg, i Larnaca på Cypern, Och vi talade om vår resa halva natten. Och vi skrattade hysteriskt när israeliske ministern stod och upphöjde oss till mördare i tv. Men vi skrattade inte längre när vi såg i morgonbladet att dom som chartrat båten mördats samma natt”.

MARIANNE LINDBERG DE GEER

PIERRE SCHORI

MIKAEL WIEHE

Annons
X
Annons
X
X
X
X
Annons
X