Annons
X
Annons
X

Israel dagen efter

I ett uttalande från FN:s säkerhetsråd kräver man en oberoende utredning för att klargöra vad som hände när israeliska kommandosoldater bordade Ship to Gaza-konvojen. Israel borde ställa sig bakom det kravet, men den känsla av utanförskap som finns talar nog för motsatsen. Däremot blir det säkerligen en intern granskning i Israel både av det politiska beslutet att genomföra aktionen och den militära delen (uppenbarligen hade man inte räknat med att möta motstånd).

2004 gick den dåvarande israeliske Sverigeambassadören Zvi Mazel till handgriplig attack mot en installation av Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler på Historiska museet. Den kunde tolkas som en hyllning av den palestinska självmordsbombare som året före hade mördat 21 israeler i Haifa.

Efter Ship to Gaza skriver Mazel i Jerusalem Post (1/6) att det kommer att bli svårt för Israel att få gehör för sin version (att man handlade rätt), eftersom regeringen inte gjort sitt PR-jobb och att Israel inte kan förvänta sig att få hjälp från någon. ”Men om det är så, så är det så.” Och, avslutar han med att citera Fjärde Moseboken: ”Ett folk som bor för sig självt, som inte räknar sig till de andra.”

Annons
X

Reaktionerna från koalitionsregeringen präglas också av taggarna utåt. Skulden för våldsutvecklingen ligger helt och hållet på organisatörerna av Ship to Gaza, enligt Arbetarpartiets försvarsminister Ehud Barak. Även premiärminister Benjamin Netanyahu i Likud slår bort den massiva internationella kritiken mot Israel.

Det är samma känsla som de ger uttryck för: Ett folk står ensamt i en fientlig omvärld. Oberoende av hur Israel handlar blir resultatet ändå ett internationellt fördömande.

Såväl den gamla som den nya historien gör den känslan begriplig. FN-världen är stundtals antiisraelisk. I den arabiska offentligheten är det fortfarande legitimt med öppet uttalat judehat och att förespråka Israels utplåning. Småmakterna Hamas och Hizbollah har det som politiskt mål, liksom den regionala stormakten Iran.

Att så är fallet betyder dock inte att Israel alltid handlar rätt eller att Israel inte ska kritiseras. I själva verket kan denna känsla i kombination med en brist på kritisk självdistans leda helt fel om den får fungera som styråra i utrikespolitiken.

Det säger åtskilligt om regeringen Netanyahus syn på världen att man har mött antiisraeliska uttryck med en kravstor politik, ja att man överhuvudtaget gjort dem till föremål för bilateral konflikt.

I början av året kallades den turkiske ambassadören upp till israeliska UD för att motta en protest från vice utrikesministern och ultranationalisten Danny Ayalon mot en antiisraelisk tv-serie. Ayalon tog inte ambassadören i hand. Den turkiske ambassadören placerades dessutom i en soffa på ett sätt som var direkt förödmjukande och bilderna kablades ut.

Det var ett prov på samma sorts utrikespolitik som i augusti 2009 ledde till att premiärminister Netanyahu krävde att den svenska regeringen formellt skulle fördöma Aftonbladets famösa organstöldsartikel. Flera andra ministrar var ute i samma ärende.

Det går att förstå upprördheten men det duger inte som politik. Om regeringen Netanyahu följer känslan ni-struntar-i-oss-så-vi struntar-i-er kommer Israels redan tidigare försämrade internationella ställning att bli ännu skakigare. Det behövs eftertanke och vilja till omprövning. Ship to Gaza är en politisk katastrof för Israel och borde behandlas som en sådan. Satsa på skademinimering istället för att göra skadan värre.

Annons
X
Annons
X
X
X
X
Annons
X