Annons
X
Annons
X

Sara Kristoffersson: Inredning är mer än ett snyggt yttre

SAMTIDSBILD En ny akademisk tidskrift belyser interiörernas betydelse utifrån olika forskningdiscipliner och hur inredning speglar skiftningar i samhället. Din stol är mer än en sittplats – den avslöjar vem du är, vill vara och borde vara.

Inredning betraktas ofta som rätt larvigt. Det är till exempel vanligt att raljera om hur människor under de senaste åren slagit ut väggar och målat vitt. I Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts krogshow ”Ljust & fräscht” tidigare i år skämtades om speciellt medelklassens bostadskarriärer i storstäderna. Och för några år sedan skrev författaren Nina Björk trotsigt i Dagens Nyheter: ”Haha, Kirchsteiger! Jag bygger inte om vårt kök. Jag skaffar inte mosaik i badrummet. Jag installerar inte dimmerljus i taket. Jag går här i det gamla och trasiga och gör motstånd mot inredningsprogrammen.”

Från Björk är steget inte långt till nyutgåvan av Georges Perecs ”Tingen. En berättelse om sextiotalet” från 1965. I den franska författarens debutroman skildras det unga paret Sylvie och Jérômes besatthet av konsumtion: ett omättligt begär efter heminredning som inte stämmer överens med deras blygsamma inkomster. Och samtidigt som paret fantiserar om det perfekta hemmet omges de alltmer av tomhet.

Perecs konsumtionskritiska skildring av ett varufetischistiskt samhälle är fortfarande högst angelägen och med tanke på vår tids överkonsumtion är det lätt att sympatisera med Björk. Att avfärda inredning som löjlig fernissa eller något betydelselöst kan emellertid vara minst lika ytligt. Det är nämligen inte bara larvigt utan handlar om betydligt mer. Petar man lite på ytan kan miljöer spegla tidsanda, ideologi, politik, klass och smak. De fångar upp föreställningar och drömmar och hänger ihop med identitet: vem vi är, vill vara eller kanske borde vara.

Annons
X

Det slår även redaktörerna Anne Massey och John Turpin fast i ”Interiors: Design, architecture, culture”, en ny akademisk tidskrift om ämnet där forskare från olika discipliner går på djupet med ett flertal miljöer. Nyligen gav samma brittiska förlag, Berg Journals, även ut boken ”Interior design. A critical introduction” av Clive Edwards, vilken inte är lika kulturhistoriskt präglad men som ringar in och diskuterar inredning som ett självständigt område.

Många interiörer är utmärkta framför kameran, men fungerar mindre bra att leva i. Ett berömt exempel är Ludwig Mies van der Rohes Farnsworth House från 1951 i Illinois. Bostaden beställdes av den ensamstående läkaren Edith Farnsworth i mitten av 1940-talet och den fleråriga byggprocessen dominerades av gräl mellan henne och Mies van der Rohe, som gick segrande ur striden. Slutresultatet blev ett perfekt förkroppsligande av den tyske arkitektens motto ”less is more”: ett transparent och geometriskt mästerverk som gestaltade hans estetiska principer. Mies van der Rohe drev sin strävan efter reduktion så långt att till exempel alla väggar byggdes i glas. Ledningarna gömdes undan i en bunt och en rörmokare föreslog att byggnaden borde heta My Mies-Conception. Till och med Edith Farnsworth sopades undan.

Villan får besökare att tappa hakan men vänder ryggen åt livets realiteter: varje rörelse av den boende i akvariet kräver en estetisk elegans för att matcha den knivskarpa skönheten, och inte minst en exhibitionistisk bostadsinnehavare. På helgerna dök människor upp för att beundra mästerverket och Farnsworth hade ingenstans att gömma sig. Så småningom drog hon in sitt arvegods – dekorerade stilmöbler – och placerade hundskulpturer på terrassen, vilket lär ha gjort Mies van der Rohe illamående.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den amerikanske arkitekten Philip Johnson dyrkade dock huset redan på planeringsstadiet. År 1932 hade han höjt kollegan till skyarna i boken ”International style” och inspirerad av Farnsworth House satte Johnson snabbt igång med ett eget glasbygge. Hans Glass House i Connecticut från 1949 är också snarlikt förlagan, men skenet bedrar. Eftersom Johnson själv höll i ritpennan hade han betydligt större kontroll över bygget.

    Inredningen består av minutiöst arrangerade stålrörsmöbler: en ideal miljö för glamourösa cocktailpartyn, fast knappast för intima sysselsättningar. Åtminstone om man inte vill synas. Vid den här tiden var Johnson en välkänd arkitekt. Vad allmänheten inte kände till var hans homosexualitet, vilket man ogärna skyltade med i 1950-talets homofoba USA. Problemet löstes genom ett fönsterlöst gästhus, en sorts garderob som placerades en bit bort och inte syntes till i arkitekturlitteratur eller reportage förrän långt senare.

    Från utsidan påminner gästhuset i tegel ironiskt nog om ett typiskt radhus för en amerikansk kärnfamilj. Insidan av Johnsons ”gay space”, som arkitekturhistorikern Alice T Friedman kallat miljön, för emellertid tankarna till en luxuös boudoir med förförisk inredning. Infällda lampor ger ett stämningsfyllt ljus, väggarna är täckta med rosa textilier och mitt i rummet finns en stor säng. Huskomplexet kan alltså liknas vid ett självporträtt med både en offentlig och en privat sida. Längre fram i livet kom Johnson ”ut ur garderoben” och i slutet av 1970-talet gick han över till en eklektisk, postmodern stil med dekorativa inslag.

    Den som var först ut med postmodern arkitektur i USA var emellertid Robert Venturi. Redan 1966 gjorde han en kvick parafras av Mies van der Rohes postulat i ”Complexity and contradiction in architecture” där mottot förvandlades till ”less is a bore”. Kritiken gick ut på att den modernistiska arkitekturen inte kommunicerade med gemene man utan var auktoritär och elitistisk. Boken betraktas numera som en arkitekturhistorisk milstolpe men på 1960-talet dominerade fortfarande Mies van der Rohes typ av formspråk och Venturi hade svårt att få några uppdrag, förutom av sin mamma.

    Hans första egna byggprojekt Vanna Venturi House från 1962 begåvades följdriktigt med det rara smeknamnet Mother’s House och inredningen anpassades efter den pensionerade mammans behov, men gestaltar samtidigt Venturis vassa kritik. Roligast är Nowhere Stair: en trappa som inte leder någonstans. Det vill säga en överflödig dekoration och humoristisk drift med ortodoxa funktionalister. Bostadens riktiga trappa leder däremot upp till övervåningen där den måhända modersbundna arkitekten lyckades klämma in ett pojkrum åt sig själv.

    Det skämtades emellertid med den modernistiska bostadens tillkortakommanden redan på 1950-talet. I tidskriften ”Interiors: Design, architecture, culture” diskuteras Jacques Tatis skarpa satir av skenbart rationella interiörer och den franske filmskaparens intresse för hur miljöerna förändrade människors livsmönster. ”Mon oncle” från 1958 handlar om den nioåriga pojken Gerard som bor tillsammans med sina föräldrar i det moderna huset Villa Arpel. Villan, som byggdes i en filmstudio, liknar ett arkitektoniskt potpurri av särpräglat modernistiska stildrag: en geometriskt utformad låda med ett runt fönster, glasväggar och skjutdörrar.

    Gerards pappa är direktör för en plastfabrik och mamman är hemmafru, men framförallt herre över husets alla apparater, vilka mest av allt ställer till det. När onkeln, den försynte rollfiguren monsieur Hulot, kommer på besök begriper han inte hur man sitter i möblerna och trasslar in sig i diverse mekaniska anordningar. Villa Arpel symboliserar med andra ord brister i det moderna boendet och övertron på tekniska prylar med löften om att göra livet lättare. Även i ”Play time” från 1967 spelar scenografin en huvudroll. Hulot irrar runt i ett futuristiskt Paris och träffar bland annat en vän som bor i ett ultramodernt glashus där de sterila lägenheterna är staplade på varandra likt akvarier: ett slags vanvördig hommage till Philip Johnson.

    Inredning inte bara speglas genom filmer, utan medier skapar till och med miljöerna. Vi uppfattar helt enkelt rum med hjälp av exempelvis bilder, snarare än mellan väggarna. Det menar åtminstone Beatriz Colomina i ”Privacy and publicity. Modern architecture as mass media” från 1996, en uppmärksammad studie av förhållandet mellan massmedia och arkitektur med fokus Adolf Loos och Le Corbusiers berömda interiörer. Men Colomina har dessutom grävt på mer oväntade platser. I ett forskningsprojekt gick hon tillsammans med sina studenter vid Princetons universitet igenom Playboys arkiv och kom fram till att inredning hade en avgörande betydelse i Hugh Hefners herrmagasin. Till skillnad från Tatis filmer, där apparaterna sätter krokben för människor, är tekniska prylar oumbärliga i Playboy. Magasinet fungerade som en stilguide för vilsna och drömmande medelklassmän men gav också handfasta tips om hur man fick kvinnan på fall med hjälp av en drömlya, vilken beskrevs som rena rama kontrollstationen.

    Playboys reportage med sofistikerade interiörer lyfts fram av Beatriz Preciado i en essä med den fyndiga rubriken ”Pornotopia”. Framgångsreceptet bygger på flexibilitet, multifunktionella möbler och tekniska faciliteter. Läsarna rekommenderas att satsa på ett sidoskåp med en inbyggd bar, för att slippa släppa kvinnan ur sikte när drinken blandas till. Soffan bör lätt kunna förvandlas till en divan eller säng då den tillfälliga gästen ska övergå från vertikalt till horisontalt läge. Och för att eliminera risken att gårdagens kap stör under aktionen ska telefonen helst vara utrustad med en av- och påknapp.

    Samma manliga ideal och flärdfulla livsstil speglas i Ian Flemings romaner, och sedermera filmerna om James Bond. Den brittiska agenten 007, iförd smoking och en vacker kvinna under armen, skulle som bekant inte komma särskilt långt i striderna mot superskurkar utan sina futuristiska sportbilar och häpnadsväckande manicker som rollfiguren Q förser honom med.

    Människor fantiserar inte bara om perfekta hem, utan tack vare genomtänkta miljöer förförs vi att konsumera ännu mer, något som de flesta råkat ut för på Ikea. Under årens lopp har lyhörda medarbetare skapat raffinerade iscensättningar och manualer med riktlinjer för var och hur saker ska placeras i varuhuset. Det är förstås ingen tillfällighet att det första vi möts av i entrén är ett berg av gula shoppingpåsar. I samma stund som kunden plockar på sig en kasse rullar köpprocessen i gång, och företaget håller oss i handen ändå fram till kassan.

    I stället för att presentera möbler rakt upp och ner visas de i realistiska interiörer som visualiserar olika stilar. Vi köper inte hela rummet, men inredningen hjälper oss att se soffbordet i dess sammanhang. Och har man inte råd med bordet så kan man få med sig vasen på bordet, som även finns i en hylla strategiskt placerad intill interiören. På vägen genom butiken hamnar sannolikt fler prylar i kassen. Det finns få och korta raksträckor: varje gång kunden vänder får man syn på nya produkter. Med jämna mellanrum passerar besökaren korgar fyllda med varor som inom Ikea kallas ”öppna-plånboken” eller ”tappa-andan”: saker som är så billiga att de är svåra att motstå.

    Med aktörer som Ikea har konsumtionen av inredningsprodukter ökat. Hemmet betraktas alltmer som ett uttryck för personlig identitet snarare än en social rättighet och tack vare låga priser kan det ständigt förändras. I jakten efter något nyare och bättre har också – likt en ödets ironi – en rad tidstypiska interiörer gått förlorade. Men det går utmärkt att läsa om området. I tidskriften ”Interiors: Design, architecture, culture” finns inga glansiga fotografier eller teppanyakihällar att dregla över. Däremot innehåller den ingående analyser av en rad miljöer utifrån olika infallsvinklar. Man visar helt enkelt var skåpet ska stå.

    Sara Kristoffersson
    är fil dr, gästprofessor i designhistoria på Konstfack och kritiker i SvD.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X