Annons
X
Annons
X

Jenny Björkman: Inredning – intresset vi ärvde

Hur vi inreder våra hem är i dag lika viktigt som hur vi klär oss. Men dagens ljusa och fräscha ­ideal är ett arv från en tid när det goda boendet var statlig politik.

Det spelar ingen roll att det blivit förutsägbart att skämta om japanska spishällar. Bostäder och deras inredning lockar så mycket att det till och med går att bygga krogshower på temat, vilket Fredrik Lindström och Henrik Schyffert bevisat. Det räcker för övrigt att slå upp valfri dagstidnings bostadsbilaga, läsa bostadsannonserna eller sätta på tv:n där snart sagt alla kanaler har inredningsprogram, för att inse att det inte är konstigt att det går att skämta om vår upptagenhet av hemmet.

Drömbostäder är nu inget nytt intresse. Tvärtom. Den som flyttade åtminstone en gång om året eller hyrde rum eller till och med bara en sängplats, vilket har varit vanligt i våra städer långt in på 1900-talet, drömde alldeles säkert om ett bättre boende. Att många var hyresgäster och därför inte hade samma makt över sitt boende som de flesta har i dag, gjorde drömmarna till just drömmar.

Intresset för bostäder är alltså allt annat än nytt; däremot har det förändrats. Det som en gång var en kamp för att ge alla rätten att bo bra, har blivit drömmar om lyx och statusbostäder. Låt oss bortse från det självklara att många i dag har det så bra att de har råd att drömma om designad köksinredning, tapeter från Cole & Son eller möbler från Svenskt tenn. Låt oss i stället se närmare på själva inredningsintresset – här finns en hundraårig svenskt tradition. Om man vill kan man säga att intresset för hemmet gått från att vara unga, radikala världsförbättrande filantropers huvudbry, till att bli ett samhälleligt ansvar – en politisk fråga med politiska lösningar – för att sedan återigen bli en privat fråga, en dröm om vitt och sobra färger och om bostaden som slår alla med häpnad.

Annons
X

Att intresset för hemmet växte kring sekelskiftet 1900 hade bland annat med den dåliga bostadsstandarden att göra. Inte bara saknade många en bostad över huvud taget eftersom städerna inte kunde härbärgera alla som flyttade dit, dessutom var många bostäder knappt värda namnet. Det rörde sig om mörka, fuktiga och trånga kyffen, ofta bebodda av långt fler än en trebarnsfamilj. Det var hem där fattigdomen var utbredd och hälsan eftersatt. Det goda hemmet som hägrade var ett rent hem, ett hem med solljus och rensopade trägolv, så att inte tuberkelbaciller eller andra sjukdomar spreds.

Hygien och förbättrad hälsa var en stark bevekelsegrund för att träda in i hemmen. Men det var inte bara en bättre hälsa som hägrade i de nya och moderna hemmen. Många var de politiker och hemideologer som trodde att om bara hemmet förändrades – förbättrades – så skulle livet för massorna också förbättras. Om man hjälpte arbetarklassen att skaffa sig riktiga hem, skulle kvinnorna bli bättre husmödrar och männen hålla sig hemma i stället för att gå på krogen. Riktiga hem hade riktiga kök, garderober och tamburer och skilda sovrum för barn och föräldrar. Riktiga hem beboddes av en familj – inte inneboende främlingar och släktingar. Och i riktiga hem blev människor bättre medborgare.

Målet var goda hem åt alla – och det goda hemmet var också vackert inrett. Ellen Key, en av sekelskiftets framträdande hemideologer hävdade i skriften ”Skönhet för alla” (1899) med emfas att ”en människa mår bättre, blir vänligare och gladare ifall man i sitt hem möter vackra former och färger på de ting man omger sig med.”

Det var det enkla som var det vackra, det avskalade, rena och äkta. Eller som arkitekten Albin Brag uttryckte det i början av 1900-talet: ”Enkelhet är i själva verket mest tillfredsställande för skönhetssinnet”. Så teoretiserades idén om det vackra och vad som var vackert och smakfullt blev en fråga för utbildade experter att slå fast.

Idén om bostaden som vägen till det goda samhället fanns kvar när de unga radikalerna från sekelskiftet blev äldre och fick mer makt. Ett riktigt hem, en god bostad, var faktiskt en medborgerlig rättighet, slog de fast. Så fick vi en bostadspolitik där det inte bara gällde att bygga mer och bättre, utan också att lära folk hur man inredde ett hem.

Dåliga bostäder och trångboddhet gick att bygga bort (vilket också gjordes), värre var det med de dåliga bostadsvanorna, som bland annat Gunnar Myrdal och arkitekten Uno Åhrén varnade för. Det startades en rad olika försök att lära folk bo. Det handlade bland annat om faktiska inspektioner av hemmen. Det fanns förutom bostadsinspektriser också distriktssköterskor, dispensärsköterskor (från tuberkulosvården) hemsköterskor och provinsialläkare, som kunde träda in i hemmet med försynta råd om hur man skötte ett hem; som att man städade och tog av sig skorna, eller att ljus inredning gjorde det lättare att se smutsen.

Ljust och fräscht var alltså inte bara vackert, det var praktiskt och funktionellt också. Och det var det som lärdes ut också på de bo-kurser som landsattes under 1940-talet. Ljust och lätt. Modernt och rätt. Bort skulle tunga garnityrmöbler, mörka, otympliga möblemang och murriga tavlor som bara dåligt imiterade en sedan länge fallen högborgerlig smak. In skulle ljusa, lätta möbler. Som var praktiska och som passade de fortfarande små bostäderna.

Bostadskonsulenter skulle hjälpa unga, nygifta att sätta bo – det bosättningslån som inrättades 1937 var till och med kopplat till en obligatorisk träff med en bostadskonsult, som kunde peka ut prisvärda och bra alternativ till de tunga möbler som tidigare dominerat. Arkitekter tog fram möbler som skulle passa de moderna människorna. Och Svenska slöjdföreningen drev på med sina rop om vackrare vardagsvaror.

Det gavs dessutom ut en rad skrifter författade av allehanda experter på inredning och hushållning, om hur man bäst inredde sitt hem praktiskt och modernt – och vilken kvinna (för det var till dem råden riktades) ville inte vara modern? Målet var just att lära svenskarna bo rätt – det vill säga ljust, fräscht och modernt.

1944 fick alla ungdomar broschyren ”Bosättning”. Den var utgiven av Riksbanken, Svenska slöjdföreningen och en förening som hette Aktiv hushållning, och sammanställd av arkitekterna Åke Huldt och Ingeborg Wærn Bugge. Här skulle nu de rådvilla unga få tips och konkreta råd i hur man inredde på ett bra sätt – svalt, funktionellt och enkelt skulle det vara, till skillnad från äldre tiders mörka, övermöblerade tunga rum, där det knappt gick att röra sig. Nej, in med luft och ljus, tycktes broschyren ropa.

För som konsthistorikern Gregor Paulsson skrev i en annan av alla dessa skrifter, ”Hur Bo – några ord om den moderna smakriktningen”, utgiven på Kooperativa förbundets förlag redan 1934, gällde det att göra hemmet ”ljust och glatt”. Problemet var emellertid att de allra flesta inte hade så god smak: ”ofta äro tapeterna stormönstrade och därigenom oroliga och ännu oftare så mörka att de ge bostaden en dyster och tung prägel.”

Det ville han och alla de andra som gav ut rådgivningslitteratur till husmödrar ändra på. Att tapetsera ljust var dessutom inte bara en estetisk fråga eller en fråga om de boendes trevnad, utan en ekonomisk fråga. Den som bodde i ett ljust rum arbetade bättre, orkade mer – det fanns det till och med vetenskapliga bevis på. Mörka lägenheter blev i samma anda ofta dystra och svårarbetade. Och eftersom mörka lägenheter krävde mer artificiellt ljus, påpekar Paulsson, kunde en ljusare tapet faktiskt spara pengar när det kom till elräkningen: ”Både ekonomiskt, hygieniskt och psykologiskt beror därför bostadens kvalitet på att väggfärgerna äro tillräckligt ljusa. Med dessa fakta uppställda borde det svenska folket övergiva sin kärlek till mörka tapeter. Den kan endast försvaras därigenom att dessa äro oömmare för smutsfläckar än de ljusa.”

Smaken, menade författare och experter som Gregor Paulsson, var inte alls något mystiskt, utan en del av förnuftet och därmed också något som man kunde lära sig. Det gällde inte bara väggarnas färg utan också möblerna. Möbler var länge dyra – så dyra att det var engångsinvesteringar. Den som ärvde ett skåp köpte ofta inte nytt, och det som köptes skulle hålla livet ut. Dessutom var de tunga, mörka möblerna ofta efterapningar av något mer dyrbart – det var imiteringar, menade män som Gregor Paulsson. Och att kopiera eller härma dyrare föremål var att ståta med lånta fjädrar, det var att skryta.

Det var detta inredare och möbelfabrikanter efter kriget ville förändra. Köp mer, och fler! Köp billigare! Mer funktionellt! Det lyckades. I takt med att folk fick det bättre och att möbler masstillverkades och blev billigare kunde de på andra sätt inreda sina hem. De ärvda möblerna utgjorde inte längre lejonparten i hemmen. Vanan att köpa möblemang – hela serier – i stället för möbler, försvann. Möblerna skulle liksom allt annat vara praktiska, lätta och sakliga, som man sade. Nya material tillkom. Köp, slit och släng, utropade inredaren Lena Larsson som på olika sätt försökte få folk att flytta in vardagen i finrummet och i grunden ändra sina bostadsvanor och inreda mer, som hon sade, lekfullt. Hon blev utsedd till en av 50-talets med inflytelserika personer.

Det var en smakfostran von oben, vilket inte minst blev tydligt när kommunala tjänstemän som bostadskonsulenter och heminspektörer talade om hur man borde ha det. Men också i takt med att initiativen blev mer privata, fanns det en tydlig idé om att smak var något som kunde läras ut, och som måste läras ut. Av experter.

Under hela 1900-talet hade det tillkommit experter på en rad områden där kvinnor tidigare inte behövt råd från andra än sina närmsta. Det fanns experter som talade om hur man skulle ta hand om sina barn och hur man bäst lagade sin mat. Här rationaliserades kvinnors värld på samma sätt som industrins. Bostadsexperterna placerade hemmet i centrum och gjorde det till navet i utvecklingen mot ett bättre liv. Tilltron till experter och professionella inredare fanns dessutom kvar också när bostadsinspektioner och hembesök blev mer ovanliga under 1960-talet. Och den traditionen har sedan Ikeakatalogen och Sköna Hem byggt vidare på.

All politisk uppmärksamhet kring bostaden bidrog till att göra hemmet till något viktigt i folks medvetande. Hur man hade det hemma spelade roll. Det berättade något om vem man var, och var man kom ifrån, det vittnade om vars och ens medborgerliga status. Mot det ljusa, välstädade ställdes det mörka, murriga – ja, nästan osvenska, till skillnad från det nordiskt blonda.

Så intresset för hemmet och hemmet som symbol är alltså inte nytt. I åtminstone hundra år har vi skolats i god heminredning och lärt oss att det ljusa och fräscha är både modernt och funktionellt. Men de ideal som en gång var en kamp mot högborglig statusfixering, lyx och onödig grannlåt har i dag blivit en del av statusen.

Jenny Björkman
är fil dr i historia, verksam vid Samtidshistoriska institutet, Södertörns högskola.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X