Annons
X
Annons
X

Inget klotterplank för generaldirektörer

Eftersom Dan Eliasson låtit sina känslor flöda på Försäkringskassans hemsida, och inte på en privat blogg, hade det varit klädsamt om han hade blivit föremål för någon form av tillrättavisning. Det skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi.

Dan Eliasosn och Jimmie Åkesson.

Dan Eliasosn och Jimmie Åkesson. Foto: TT

BRÄNNPUNKT | ELIASSONS TWEET

Attityden verkar vara, att eftersom vi vet att SD inte står för något bra, så behöver vi inte bry oss om att argumentera med dem.
Per Bauhn

Generaldirektör Dan Eliassons twittrande om att han ville kräkas när han såg Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson framträda i teve har vållat uppmärksamhet. Problemet med Eliassons utbrott är dock inte att han borde avhålla sig från att ha personliga åsikter och att ge uttryck för dem. Yttrandefriheten gäller också för generaldirektörer.

Problemen handlar i stället om var och hur Eliasson uttrycker sig. När han twittrar om den påfrestning åsynen av Åkesson medför för hans matsmältningsorgan så gör han det på Försäkringskassans hemsida. Därmed blandar han samman rollen som åsiktsfylld medborgare med rollen som företrädare för ett statligt verk. Men verkens hemsidor ska informera om gällande lagar och regler, inte vara ett klotterplank för generaldirektörer med otyglade behov att synas i det offentliga rummet. Det kan här vara på sin plats att erinra om att Eliasson själv inte alltid verkar ha varit en apostel för myndighetspersoners yttrandefrihet. Förre justitiekanslern Göran Lambertz beskrev i programmet ”Sommar” 2007 hur Eliasson, när han var Thomas Bodstöms statssekreterare, hade varnat Lambertz, att om denne inte slutade att kritisera rättsväsendet, så skulle justitieministern ta offentligt avstånd från honom.

Annons
X

Att Sverigedemokraterna (SD) nu kräver Eliassons avgång är heller inte förvånande. Ledande medlemmar i partiet har egna erfarenheter av att ha tvingats bort från jobbet på grund av sitt bloggande. Så var fallet när Kent Ekeroth 2006 blev av med sin oavlönade praktikplats på den svenska ambassaden i Tel Aviv. Enligt ambassadören gjorde sig Ekeroth omöjlig genom sitt privata bloggande och sitt medlemskap i en rörelse som ”samtliga svenska riksdagspartier anser är odemokratisk och främlingsfientlig” (Sydsvenskan 30.10.2006). Justitiekanslern beslutade senare att Utrikesdepartementet skulle ersätta Ekeroth med trettio tusen kronor.

Att generaldirektör Eliasson skulle behöva avgå är inte troligt. Men eftersom han, till skillnad från Ekeroth på sin tid, låtit sina känslor flöda inte på en privat blogg, utan på verkets hemsida, så hade det varit klädsamt om han hade blivit föremål för någon form av tillrättavisning.

Sedan är det detta med hur Eliasson uttrycker sig. Om det nu är så lätt att bli upprörd över vad SD står för, så borde han väl kunna finna något sakligt argument att leverera, i stället för sin magkänsla. En uppkastning är inte ett argument. Visserligen förekommer det på sina håll i twittervärlden en blandning av ogenomtänkta utbrott och torftigt språkbruk som för tankarna till en sorts ”Ring P1” för skrivkunniga. Men om nu en generaldirektör vill kommunicera med medborgarna och samtidigt måna om respekten för det ämbete han företräder, så borde han kanske låta någon stund gå mellan infall och utbrott. Låta kräkreflexerna gå över och sedan skriva något intelligent.

Man undrar också om det är för att det handlar om Sverigedemokraterna som en företrädare för Myndighetssverige tycker att han inte måste lägga band på sig. Attityden verkar vara, att eftersom vi vet att SD inte står för något bra, så behöver vi inte bry oss om att argumentera med dem. Att twittra ett utbrott mot SD handlar då mer om att få ett kvitto på att man står på rätt sida i den eviga kampen mellan goda och onda. När ambassaden i Israel gjorde sig av med Ekeroth, så var det på liknande sätt i förvissningen om att man inte skulle behöva argumentera i detalj för sin sak. Partierna i riksdagen hade ju sagt att SD var odemokratiskt och främlingsfientligt och det borde räcka. Det är just detta fenomen som brukar kallas politisk korrekthet – att man ersätter saklig argumentation med att hänvisa till en etablerad politisk konsensus.

Om inte Eliasson och andra deltagare i den offentliga debatten redan har insett det, så finns här något för dem att lära sig: Det är så Sverigedemokraterna vinner insteg i den allmänna opinionen. Ju oftare man ersätter saklig debatt och principiellt underbyggda argument med politiskt korrekta magkänslor, desto mer tyngd ger man åt bilden av ett etablissemang som är oförmöget att vinna med blanka vapen.

Dessutom bidrar man till att ytterligare sänka nivån för det offentliga samtal som detta valår kan vara avgörande inte bara för vilka partier vi röstar på, utan också för i vilken grad vi alls väljer att rösta.

PER BAUHN

professor i praktisk filosofi, Linnéuniversitetet

Annons
Annons
X

Dan Eliasosn och Jimmie Åkesson.

Foto: TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X