Annons
X
Annons
X

Ivar Arpi: Ingen hjälper Iraks kristna

Snabbspola några år framåt i tiden. Det finns inga kristna kvar i Syrien och Irak. Kyrkorna är antingen rivna, tomma eller har blivit moskéer. Enbart ruiner påminner om de miljoner kristna som levde där i över 1700 år. Kommer vi då att fråga oss varför vi inte gjorde något?

Bilden sprids i sociala medier – en gammal rynkig kvinna sitter framåtlutad i en kyrkbänk. Hon vilar ansiktet mot sina armar. Hennes blick är trött. När jihadisterna i ISIS, numera endast Islamiska Staten (IS), närmade sig Mosul i Irak flydde de flesta av stadens tusentals kristna. I fredags gav IS de sista som stannat kvar några timmar på sig att lämna staden eller ”möta svärdet”. Många fick alla sina ägodelar och pengar beslagtagna vid IS-kontrollerade vägspärrar ut ur staden. Kvinnan på bilden som cirkulerar är en av en handfull kristna som ändå stannar kvar. För trötta, för gamla eller för okuvliga för att fly. De vet vad som väntar dem.

Av de 400 000 kristna assyrier/syrianer som finns kvar i Irak finns ungefär hälften i norr där IS är som starkast, i sina ursprungsområden på Nineveh-slätten, och andra i irakiska kurdistan som kontrolleras av peshmergamilisen. Kanske kan de kristna få skydd där. I nästan vartenda muslimskt land är kristna antingen förtryckta, förföljda eller fördrivna. Kurderna i norra Irak kan vara ett undantag. Men det är en tillfällig lösning. Det behövs en mer permanent fristad, kanske på just Nineveh-slätten. Journalisten Nuri Kino har startat uppropet A Demand For Action som ”kräver att omvärlden skall agera till skydd av assyrier/syrianer och andra icke-muslimer i Irak och Syrien”. Ingen ska kunna säga att man inte visste, skriver Kino.

Annons
X

Det första offret i krig är sanningen. Men det andra offret är språket, som fort invaderas av omskrivningar och eufemismer. Som när Svenska kyrkan inte ens kan förmå att säga rakt ut att det är just kristna som förföljs, utan kallar dem ”troende” i stället för att få med alla möjliga grupper i beskrivningen. Överhuvudtaget har Svenska kyrkan en minst sagt märklig dagordning. Svenska kyrkan bojkottar hellre israeliska apelsiner än engagerar sig för förföljda kristna, som riksdagsledamoten Fredrik Malm (FP) påpekade tidigare i år (Kyrkans tidning 20/2). Svenska kyrkan väljer tystnad som strategi för att hantera den pågående utrensningen av kristna i Irak och Syrien, enligt både ärkebiskopen Anders Wejryd (DN Debatt 26/2) och biskopen Eva Brunne (SvD Brännpunkt 12/7). En tystnad som vittnar om skeva prioriteringar. Enligt Pew Research Center är kristna den mest förföljda religiösa gruppen i världen, i synnerhet i Irak och Syrien (jan 2014). Då räcker inte tystnad, för att uttrycka saken milt.

För att något ska fungera medialt krävs att det har en viss dramaturgi. De kristna i Mellanöstern tycks aldrig riktigt passa in i mallen. Det skrivs så oerhört mycket mer om Israel-Palestina än de kristnas utsatta situation i länder som Syrien, Irak och Egypten. Fortfarande förknippar vi i Väst kristendomen med oss själva, trots att tre fjärdedelar av de kristna bor i andra delar av världen. Kristna i mellanöstern ligger nästan alltid i medieskugga. Det är något slags missriktat kolonialt dåligt samvete som spökar. Hade det varit omvända roller, med muslimer som fördrevs från en hel region, hade vi knappast ägnat oss åt omskrivningar. Men när förövarna är muslimer blir vi försiktiga, eftersom de är i minoritet i Europa. Det går dock att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Så låt oss tala klarspråk: Det som nu drabbar de kristna i Irak och Syrien är inget annat än ett brott mot mänskligheten.

Mellanösterns kristna urbefolkning drivs bort, men få bryr sig. Ingen gör något. Det är fel urinvånare, fel förövare, fel tid. Men vi vet vad som pågår. Vi kan inte skylla på okunskap, inte nu och inte om några år. Det är de trygga, lata och fegas privilegium att i efterhand fråga: Varför gjorde ingen något?

Annons
X
Annons
X
X
X
X
Annons
X