Annons
X
Annons
X

Ingen har samlat ansvar för livsmedelsförsörjningen vid kriser

Tyvärr finns ingen statlig myndighet med utpekat samlat ansvar för vår livsmedelsförsörjning vid en försörjningskris. Den enskilde måste alltså klara sig själv om landet isoleras, skriver Sven Lindgren, Civilförsvarsförbundet.

BRÄNNPUNKT | KRISBEREDSKAP

Dagens butiker har inga lager. Det vi ser på hyllorna är det som finns, och det räcker bara en dag.
Sven Lindgren

Alla – både myndigheter och medborgare – verkar vara ense om att framtiden aldrig har varit svårare att förutse än nu. Samhället är komplext. System och flöden bildar ett svårgenomskådligt nystan av privata och offentliga aktörer med olika intressen och ansvar. Trots denna erkända svårförutsägbarhet bygger vi paradoxalt nog samhällen på att vi tämligen exakt kan förutse vad som ska ske i framtiden. Denna exakthet gäller för bland annat transporter, kommunikation, energiförsörjning eller den globala livsmedelskedjan. Inställningen är att allt ska – eller snarare måste – fungera, trots väl kända sårbarheter. Detta gäller även vår livsmedelsförsörjning. Det alltid ska finnas mat på bordet.

Men hur är egentligen den svenska självförsörjningen av livsmedel? Hur stor är den svenska jordbruksproduktionen? Säkrar EU:s jordbrukspolitik vår försörjning? Finns beredskapslager eller annan beredskap för vår livsmedelsförsörjning? Vem tar ansvar i händelse av kris?

Dagsläget:

Annons
X

• Det finns inget produktionsmål för svenskt jordbruk

• Vi är självförsörjande på spannmål, men produktionen av mjölk, gris- och nötkött har sjunkit till mellan 40 och 60 procent

• Sedan inträdet i EU finns inga beredskapslager Inte heller EU har några.

• Det finns ingen statlig myndighet med ett samlat försörjningsansvar

Vid ett avstängt krisläge bortfaller häften av Sveriges livsmedel, dem vi importerar från utlandet. Vi kan naturligtvis livnära oss på att äta vegetabiliskt, slakta djuren och leva på potatis och bröd.

Även på kort sikt är sårbarheten hög. Viss lagerhållning finns i alla delar av livsmedelskedjan. De enskilda hushållens livsmedelslager beräknas räcka i 3–12 dagar. Dagens butiker har inga lager. Det vi ser på hyllorna är det som finns, och det räcker bara en dag. De fåtaliga centrallagren räcker i 3–8 dagar. Livsmedelsindustrin och importhamnarna har tillgångar för ytterligare ett par dagar. Alla lager är i princip på hjul.

Slutsatser:

• Om transportsystemet kollapsar är det tomt i butikerna efter ett dygn.

• Om landet isoleras är hälften av våra dagliga livsmedel borta efter 10–12 dagar - även om transportsystemet skulle vara intakt.

I direktiven till den påbörjade utredningen ”Konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för svensk jordbruks- och trädgårdsproduktion” finns sårbarhetsaspekten inte med. Inte en rad om självförsörjningsgrad eller uppgift om att ta fram mål för det svenska jordbruket. Men man skriver: ”De naturliga förutsättningarna i kombination med god tillgång på mark och vatten innebär stora utvecklingsmöjligheter för en ökad jordbruksproduktion. Trots detta är utvecklingen i viktiga delar av svensk primärproduktion vikande.” Det vore klädsamt om också försörjningsfrågan togs upp i utredningen. Det finns möjligheter!

Den enskildes ansvar:

Olika myndigheter har olika ansvar och mycket kan klaras genom samverkan. Men faktum kvarstår: Vid en försörjningskris måste den enskilde klara sig själv. Det är viktigt att ta egenansvar. Det finns tyvärr ingen statlig myndighet med utpekat samlat ansvar för vår livsmedelsförsörjning. Varken myndigheterna eller politikerna talar heller om för medborgarna att om det blir kris, så får de klara sig själva.

SVEN LINDGREN

fd landshövding, förbundsordförande i Civilförsvarsförbundet

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X