"Mitt första skolminne var krig - nu måste jag uppleva ett till"

Jag träffar Alana i ett uppsamlingsläger för flyktingar från Sydossetien. Det råder kaos i entrén till lägret. Fyra bussar har just anlänt från det krigshärjade sydossetiska staden Tschinvali. Kvinnor, barn och många pensionärer stapplar ur bussarna. De som lyckats få med sig något från hemmet har svarta plastkassar i händerna, andra trycker bara hårt sina pass.

Tårar trillar, förtvivlan står skrivet i deras ansikten. Efter två eller tre dygn i svarta källare utan mat lyssnande till ljudet av fruktade georgiska granater har de tvingats till en äventyrlig bussresa med ständig rädsla för krypskyttar.

Nu är de glada över att vara i säkerhet, men var finns framtiden?

Alana Bulatajeva har ingen aning. Hon sitter på en tältsäng i ett av de 42 tälten. Värmen är tryckande, minst 40 grader, och hon är överraskande lugn och saklig under vårt samtal. Ingen gråt, inga häftiga känslor – men ett starkt hat.

–Jag kan inte förstå hur president Saakasjvili tänker. Tror han att en enda levande människa i den här regionen skulle vilja tillhöra Georgien efter detta. Det här är omöjligt att glömma eller förlåta. Nej, det kommer aldrig att ske. Och mitt första skolminne var krig, nu måste jag uppleva ett till, säger hon.

Alana var sex år 1991. Den första september började hon skolan och under första skoldagen inledde Georgien det första kriget.

–Vi var tvugna att fly Tschinvali och jag bodde med mamma och pappa i Vladikavkaz under tre månader. Men den gången hade vi alla fall ett hus att återvända till. Nu finns ingenting. De har förstört hela vår stad.

Alana bodde på 8:e våningen i ett höghus och säger att hon tackar den djupa källaren för att hon, mamma och morfar fortfarande lever. Det egna huset är totaltförstört, hon säger att det inte finns en enda hel fönsterruta i Tschinvali, som hade cirka 40 000 invånare. Via Alana får jag också veta att det även under måndagen fortfarande pågick strider i staden.

–Vi pratade med pappa i morse och han berättade det. Och det var självklart att pappa stannade, alla friska män vill försvara sitt hemland mot georgierna.

Uppsamlingslägret ligger en timmes bilresa från Vladikavkaz och hit strömmar bussar med flyktingar nu när Ryssland lyckats öppna två humanitära korridorer från Sydossetien. Enligt georgiska uppgifter hade igår morse 34000 flyktingar lyckats ta sig över gränsen, så under kvällen var siffran säkert högre.

De ryska grannrepublikerna hjälps åt att ta hand om flyktingar. Över 20000 har redan slussats från Nordossetien till andra platser där möjligheterna för en mer permanent flyktingbostad är bättre.

–Jag trodde aldrig att jag skulle vänja mig vid gevärseld, men det gjorde jag. Men ljudet av de där granaterna, de kallas visst Grad, var förskräckligt. Jag ryser bara jag tänker på ljudet när vi hörde dem komma, säger hon.

På de stora allmänna sjukhuset i Vladikavkaz får jag höra mer om de moderna georgiska vapnen. Surab Tatarbajev är militär. När den georgiska attacken inleddes befann han sig ute på gatan i centrala Tschinvali och fick granatsplitter i ryggen.

– Inte ens Irak kan dom ha bombat värre. Under fem, sex timmar pågick det värsta. De sköt från flygplan, med artilleri och med stridsvagnar. Därefter kom de in med stridsvagnar i staden och det är ju klassiskt. Tung eld på målet och så in med soldater. De sköt på alla som var ute på gatan, säger Surab Tatarbajev och försöker vrida sig för att undvika att ryggen gör mer ont.

Enligt Surab har Georgien toppmoderna vapen som de fått från USA och Israel och importerat från Ukraina.

–De har byggt upp sin armé med hjälp av USA och nu trodde Saakasjvili att han skulle vinna detta krig. Men framför allt ville han nog ta en psykologisk seger, vinna sympati från Väst, tror Surab.

Det har svårt att få bekräftelser på antalet döda. Jag nämner siffran 2000 som i det här kriget den subjektiva ryska tv:n sagt.

–Det skulle förvåna mig om det räcker. Nej, fler än 2000 döda blir det säkert när de börjar gräva i ruinerna, säger Surab och två sårade soldater bredvid nickar instämmande.

Jan Blomgren

08-13 52 60

jan.blomgren@svd.se

Fler artiklar