SvD avslöjade i går att ett räknefel friade Merlene Ottey från dopingmisstanken i skiljedomstolen.

Man frågar sig förstås hur vanligt det är att idrottare frias genom små misstag.

Ett exempel är väldigt färskt.

Christiane Ayotte vill av sekretesskäl inte avslöja ens vilken idrott fallet gäller, men hon redogör för orsaken:

– Laboratoriet använde samma medarbetare för att utföra testet som för att analysera det. Det måste vara olika personer. Och därför gick det inte att gå vidare med fallet, suckar Ayotte.

Hon poängterar dock att detta är ytterst ovanligt. Wadas vice ordförande Arne Ljungqvist uppskattar det till 12-15 ”labbmissar” de senaste 30 åren.

Men de förekommer alltså.

Och en av världens ledande dopingjägare, IDTM:s Staffan Sahlström, tror inte att det går att undvika att dopade frias felaktigt även i framtiden.

– Det är priset man får betala för att ha ett fungerande rättssamhälle. Så är det ute i samhället och så måste det även vara inom idrotten. Men det är förstås frustrerande när det blir uppenbart fel, säger Sahlström som sedan 1991 är chef för Internationell Doping Test and Management (IDTM), som utför majoriteten av idrottens tester världen över.

Trots sin roll i den internationella dopingbekämpningen hade Staffan Sahlström ingen vetskap om felräkningen i Ottey-fallet i skiljedomstolen. Han tror dock inte att det som hände år 2000 kommer upprepas.

– När fem höga labbdirektörer författar ett sådant här brev till IAAF tyder det på att den här typen av fel aldrig behöver dyka upp igen, säger Sahlström.

Internationella friidrottsförbundet (IAAF) kände till felräkningen redan år 2000, men valde att inte offentliggöra felet.

Trots att dopinglaboratoriet därmed fick skulden i de flestas ögon tycker Sahlström att Arne Ljungqvist och IAAF gjorde rätt.

– Hade idrottsrörelsen gått ut och sagt att ett räknefel lurat skiljedomstolens så hade de på något sätt underkänt hela systemet. Precis som i övriga samhället så ska en bindande dom gälla.

Han menar att det ställs ännu hårdare krav på bevisningen i dag, jämfört med Ottey-fallet för åtta år sedan.

– Det har varit en enorm utveckling de senaste fem åren. Nu är det 2-3 toppadvokater på varje sida som ställs mot varandra och det är mycket mer pengar inblandade.

– Allt ifrågasätts och därför tvingas vi i provtagningsledet göra allt perfekt in i minsta detalj, så att ett eventuellt dopingärende inte faller på en liten teknikalitet.

Ottey-fallet var uppe i IAAF:s egen oberoende skiljedomstol. Numera finns Cas (Court of arbitration of sports) som är skiljedomstol för samtliga idrotter.

– Där tas fallen upp helt från start, vilket förstås är en styrka, säger Sahlström.

Han ser friidrotten som ett föredöme inom dopingbekämpning. Det är den idrott som testar överlägset flest. Men han skulle helst se att friidrotten, som exempelvis tennisen, tog fallen direkt till det internationella förbundet.

– Det är ju svårt, som för det jamaicanska förbundet i Ottey-fallet, att fälla en idrottare som betytt så mycket för nationen. Om sådana här fall går direkt till internationella förbundet skulle det bli en lite större uppförsbacke för den som åkt fast, säger Sahlström.