När Johan Gutenberg hade uppfunnit boktryckarkonsten på 1430-talet så irriterade sig fint folk på alla dessa billiga tryckta skrifter. Handskrivet skulle det vara, exklusivt och tjusigt. Inte minst från fackligt håll – eller snarare från skråhåll – var kritiken hård. Tryckta böcker hotade handtextarnas privilegier. Så här i efterhand kan man väl utan att överdriva ändå konstatera att belackarna förlorade. Gutenbergs tryckpress blev en av grundbultarna i renässansen, reformationen, upplysningen och demokratins födelse i Europa. Reklamskyltarna på ICA är handskrivna.

På mitten av 1400-talet var det naturligtvis svårt att se det skeendet komma. Bredvid en färggrann handskrift tedde sig ett Gutenbergskt tryck naturligtvis andefattigt och fördummande. Men tryckpressen var ju i slutändan inte främst ett nytt sätt att applicera färg på papper, utan ett nytt sätt att kommunicera människor emellan.

Vid varje kommunikationsrevolution (järnvägen, telegrafen, bilen, telefonen, filmen, radion, grammofonskivan) upprepas mönstret. Nymodigheten möts med skepsis, i synnerhet ifrån en priviligierad elit. Den senaste revolutionen, internet, är inget undantag.

I Dagens Nyheter igår (Baksmälla i bloggosfären) levererar journalistikprofessorn Kent Asp ett påstående som placerar honom i direkt kontakt med 1400-talets handskriftskramare. ”För den politiska opinionsbildningen har bloggen inte haft någon betydelse alls skulle jag vilja påstå”, säger Asp, och kallar de politiska bloggarna för ”en flopp”.

Uttalandet andas av oförmåga eller ovilja att begripa att vi just nu är inne i en process som fundamentalt förändrar människors relationer. Uppkomsten av det ­ personliga publiceringsverktyget vi kallar blogg är bara en liten del av denna revolution. Arenan för debatt växer, visst, men i ett större perspektiv påverkas samhället på ett sätt som vi ännu inte kan överblicka, blott bejaka. Det är begripligt att gamla medier känner sig hotade av det nya, men medieföretag som hänger med och själva utvecklar sina relationer och sätt att kommunicera har allt att vinna. De som stagnerar har istället allt att förlora.

Men redan vid en första anblick ser man att Asp har fel. Bloggar har påverkat, fråga bara Sven Otto Littorin och Maria Borelius, bägge exponerade först i bloggosfären. Störst påverkan kommer dock bloggandet att få på ett annat plan än vad gäller så kallad medborgarjournalistik. Vår kollektiva hjärna har fått fler och snabbare synapser, och följderna av det kan man resonera länge omkring.

Professor Asp mäter sannolikt inte ens rätt sak. Opinionsbildning, förr mätt i antal omnämnanden i dagspress, ser inte likadan ut i det samhälle där medborgarna via sina mobiltelefoner ständigt kan vara uppkopplade gentemot både nätet och vännerna, och där det inte alls är självklart att nyhetskonsumenten först går till lokaltidningen för att få veta det senaste. Viral marknadsföring, och vad som fortfarande benämnes mun mot mun-metoden får rimligen större tyngd. Enskilda aktörer med många kontakter kan vara nog så viktiga mål för opinionsbildare. Hur det blir vet vi inte ännu. Här finns mycket att forska på. Någon borde exempelvis testa genomslaget i det sociala nätverket Facebook för en grupp med namnet ”Kent Asp is skulle ha missat Gutenberg”.