Nyligen lät Sveriges Television meddela att Filmkrönikan läggs ned. Programmet tappar tittare – vilket naturligtvis inte alls förvånar oss som trots allt tittat. I åratal nu har Filmkrönikan i påfallande grad varit skådeplats för en krampartat personfokuserad försöksverksamhet, ett slags offentlig programledaraudition som ofta på ett hjärtskärande sätt utspelat sig inför publikens ögon. Tendensen har varit övertydlig: ökat fokus på programledare och kommentatorer, en uppmuntran till självupptagenhet, infantilt småprat, skvaller och kändisfixering.

Det är i sig allvarligt att ett gammalt och erfaret företag som SVT i det läget kan förvånas, och alltså förstummas, över att publiken sviker, det visar att det går i otakt med sin publik – som naturligtvis sökte sig till Filmkrönikan av intresse för film och i hopp om att där få något som man inte får på andra håll.

Alltså: SVT:s kulturbevakning på filmområdet tar time-out. Beskedet är ynkligt och skandalöst. I all sin tafatthet blottar det ett kreativt kristillstånd inom företaget.

Som fall betraktat blir det ett exempel på hur vag och splittrad och i grunden omedveten företagets kulturuppfattning är: som tittare kan man idag inte skönja ens konturen av en samlad kulturjournalistisk idé på SVT. Den licensbetalande publiken vet i stort sett ingenting om hur SVT:s publicistiska ledning ser på sitt ansvar och sina skyldigheter på kulturområdet, vi vet ingenting om hur ambitionerna eller förnyelsetankarna ter sig. Vi vet egentligen inte ens om intresse föreligger. Utbudet är alltför splittrat, ojämnt, säsongs- och modebetonat för att säga något i sak, det har ingen linje eller kontinuitet.

Situationen är allvarlig, närmast att se som ett djupt bristtillstånd; det är min övertygelse att det bidrar till att själva kärnan i public service-tv håller på att erodera – och ett av de verkliga skälen till att publiken sviker, en stor och mycket kulturintresserad befolkning från norr till söder som inte ser sina behov och intressen beaktade i Sveriges Televisions utbud.

I det vakuum som råder har flera tv-kanaler, till exempel Axess TV och TV8, snabbt börjat profilera sig med kulturprogram. Också Kunskapskanalen och SVT24 har alltmer blivit tillflykter för samhällskulturellt intresserade tittare som söker allvar, kunskap, orientering, hög kvalitetsnivå – och att den publiken är stor, kanske rentav växande, tycks ha tagit SVT-ledningen på sängen. Svaret hittills, i stort sett, är att Kulturnyheterna får fem minuter längre sändningstid – och alltså att Filmkrönikan läggs på is i väntan på att något kreativt hjärnkontor skall öppna och börja jobba. Att läget på SVT var så prekärt är omskakande.

Just nu är SVT:s vd i full gång med att elda massorna för den stora public service-angelägenhet som stavas Melodifestivalen. Hennes eld för kulturbevakningen förefaller knappast ens flämtande.