För den svenska regeringen vore det en triumf att som ordförandeland i EU ha en huvudroll när nästa avtal sluts. Den kommande klimatöverenskommelsen är ännu viktigare än Kyotoavtalet, eftersom den kommer att gälla under de mest kritiska åren då utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser måste börja minska.

Men det finns många hinder på vägen och det första är Balimötet. Om det inte går att avsluta konferensen på Bali med att öppna förhandlingsrundan om ett nytt klimatavtal, blir schemat troligen för tajt för att hinna klart till 2009.

Ett annat hinder är presidentvalet i USA. En ny president är visserligen efterlängtad i klimatkretsar, en som till skillnad mot Bush vill förhandla. Men presidenten tillträder den 1 januari 2009, och redan på våren bör merparten av innehållet i det nya avtalet vara överenskommet och klart. Hinner en ny administration – och en ny senat – att acceptera avtalet?

Risken för kriser i klimatförhandlingarna finns alltid. Sammanbrott har hänt förr, exempelvis i Haag år 2000, då EU-länderna splittrades i frågan om de skulle göra upp med USA eller inte.

Hjältar finns också. Det anses förre socialdemokratiske miljöministern Kjell Larsson ha varit när USA fimpade Kyotoprotokollet vid följande klimatkonferens i Bonn 2001. Kjell Larsson, som var ordförande för EU-ministrarna, såg till att EU-länderna stod eniga och förband sig att skriva under och sjösätta Kyotoavtalet med alla dess delar. Så blev det också.

Det som skiljer Balimötet mot tidigare möten är att klimat–frågan aldrig tidigare har haft samma politiska tyngd som nu. Därför är också kraven på resultat så mycket större.