I torsdags meddelade miljöpartiets språkrör Peter Eriksson plötsligt att de gröna nu kan tänka sig betyg i grundskolan.

I söndags kasserade partiet sitt klassiska förslag om medborgarlön. Och igår förklarade alltså båda språkrören att de inte är motståndare till det svenska medlemskapet i EU.

Farten i mp-toppens förnyelse­projekt är just nu hisnande: på sex dagar har viktiga positioner i tre centrala frågor övergivits.

Inte ens när Fredrik Reinfeldt frenetiskt förnyade moderaterna höll han ett lika högt tempo som språkrören har gjort den senaste veckan. Och just den moderata processen har språkröret Peter Eriksson gärna ironiserat över.

”Är moderaterna ett politiskt parti eller en pr-byrå?” frågade Eriksson i en riksdagsdebatt förra året.

Ett svar är väl att de ”nya moderaterna” distanserade sig från positionen att idéerna alltid är viktigare än makten. Och att miljö­partiets ledning genomför precis samma förflyttning just nu.

Samtliga tre förändringar gör att det blir lättare att regera med socialdemokraterna. Miljöpartiets båda språkrör har stångat sig blodiga för detta ända sedan de tillträdde. EU-frågan har varit det avgörande s-argumentet för att säga nej.

Men precis som när moderaterna bytte kurs handlar processen också om egen väljarmaximering. Med en annan hållning i EU-frågan hoppas partiet kunna vinna ännu starkare stöd i storstäderna, där det gick bra redan i senaste valet.

Bland mp-väljarna är numera en klar majoritet för att Sverige ska vara med i EU. Men den som har bevistat en miljöpartikongress har ändå svårt att tro på en svängning: EU-motstånd har länge varit religion för det gröna fotfolket.

Men ledningen har ett smart upplägg, där kongressen ska ta ställning till en medlemsomröstning i EU-frågan. Tricket har lyckats förr: en medlemsomröstning med lågt deltagande låg bakom svängningen om medborgarlönen.

Miljöpartister älskar direkt­ demokrati och vill kanske inte nobba ett sådant förslag. Även om omröstningen riskerar att gå ”fel”, alltså ge ett EU-positivt utslag.

I riksdagsdebatten hävdade Peter Eriksson att pr-tänkandet hade lett moderaterna till en ”identitetskris”.

Hans eget parti har haft identiteten att vara ett alternativ till alla de andra. Men vad händer nu när alla partier vill vara gröna, och miljöpartiet blir alltmer maktsuget och välanpassat?