Annons
X
Annons
X

I praktiken har vi fått en kulturpolis

Genom att hävda att det krävs 77 poliser för att övervaka ett dansevenemang i Norrköping, tvingas arrangören att ställa in. I praktiken innebär det att vi nu har fått en kulturpolis som godtyckligt kan bestämma om vi ska få dansa eller inte, skriver debattören Mattias Svensson.

BRÄNNPUNKT | INSTÄLLD DANSFEST

I veckan presenterade polisen i Norrköping sin nota för att skydda dansfesten Majestiq 12: 708 400 kronor.
Mattias Svensson

”Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad.” Det var dr Nils Frykmans ofta citerade förkastelsedom över ”dansbaneeländet”, den moralpanik som uppstod bland läkare, lärare, präster och politiker över jazzmusiken och dansande ungdomar på 1930- och 1940-talet. Dansen anklagades för att vara berusande, beroendeframkallande och en inkörsport till kriminalitet. Det senare var rentav utgångspunkten för en statlig ungdomsutredning.

Idag är det lätt att skratta åt sådana överdrivna farhågor. För överdrivna var de, eller snarare direkt felaktiga. Föreställningen om att ungdomar lämnade åt sig själva och åt kommersiella nöjesarrangörer skulle glömma studier, plikter och föreningsliv och hänge sig åt ansvarslöshet, sex och brott motsades redan då av tillgängliga fakta. Tvärtom blomstrade föreningslivet och ungdomars relationer blev snarare längre och stabilare. Dansbanan var inget hot mot ordningen, utan en guldkant i mångas tillvaro. Särskilt i småstäder där det stora nöjet annars var kvällstågets ankomst.

Men dansandet har av någon anledning fortsatt att vara ett hot i svenska myndigheters ögon. Än idag krävs särskilt tillstånd för att spela musik som människor rör sig till, och polisen ägnar sig än i våra dagar åt att se till att arrangörer hålls ansvariga för att ingen dans sker på annat än avsedda platser.

Annons
X

På 1990-talet fick vi rentav en särskild polisavdelning som skulle hålla koll på kulturfenomenet rejv, vilket ledde till många och brutala polistillslag mot fester där majoritetens enda brott var att dansa utan tillstånd, även om det också förekom droger, där som på andra nöjestillställningar. Idag kan de flesta konstatera att även dessa tillslag var utslag av moralpanik och överdrivna vanföreställningar kring arrangemang som jämfört med en vanlig krogfredag alltid varit uppseendeväckande fredliga. Redan 1999 kritiserades Ravekommissionen av Brottsförebyggande rådet för sina godtyckliga tillslag.

Och precis som för tidigare generationer kan sociologer som följt ungdomar på 1990-talets klubbar konstatera att deras nöjen inte skadat dem. Ungdomsforskaren Bill Sanders konstaterar i en sammanfattning (Ashgate, 2006): ”Studier från olika länder tyder generellt sett på att ungdomar som använder droger och går på rejv och klubbar på det hela taget är laglydiga. Droganvändandet är ingen stor del i deras liv, utan snarare en rätt trendberoende och tillfällig komponent i vad de gör för att koppla av.”

Numera är liknande stora dansarrangemang i stora delar av Europa en del av mainstreamkulturen och inte sällan sponsrade av storföretag. Myndigheternas närvaro består av någon enstaka polis och sjuksköterska.

Men i Sverige lever fördomarna och moralpaniken kvar. Polisen har dessutom fått ett nytt vapen att använda mot festsugna. I veckan presenterade polisen i Norrköping sin nota för att skydda dansfesten Majestiq 12: 708 400 kronor. Detta för att låta 77 poliser bevaka 2500 dansare i tio timmar. En orimlig kostnad som med kort varsel tvingat arrangören att ställa in och boka av alla artister.

Liknande arrangemang i andra delar av Europa kräver bara någon enstaka polis för många tusentals fler festdeltagare. Inte heller tar Norrköpingspolisen några avgifter av stadens krögare för att hålla ordning vanliga helgnätter. Andra musikarrangemang i Sverige har inte fått i närheten av samma nota. Den godtyckliga dimensioneringen beror helt enkelt på att polisen befarar att den musik som spelas vid Majestiq 12 ska locka några festdeltagare att ta droger. Fel musik ger hög polisavgift som gör arrangemanget omöjligt.

Norrköpingspolisens agerande sätter fingret på två avgörande problem med polisens nya praxis att ta ut avgifter av kommersiella aktörer för sina insatser. Dels är det uppenbart godtyckligt vilka som drabbas av kostnaderna och hur stora de blir. Att små, tillfälliga aktörer drabbas oproportionerligt jämfört med etablerade arrangörer är uppenbart. Men framför allt ger denna ordning polisen vid och svårkontrollerad makt att stoppa kulturarrangemang som inte faller dem i smaken. Vi har, utan att lagstiftarna förutsett eller diskuterat möjligheten, i praktiken fått en kulturpolis.

MATTIAS SVENSSON

författare till Glädjedödarna – en bok om förmynderi

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X