Husby i Stockholm, drabbat av bilbränder och skadegörelse. Foto: HAMPUS ANDERSSON / SCANPIX
BRÄNNPUNKT | UPPLOPPEN I FÖRORTERNA
När polisen skjuter en invånare på den stigmatiserade platsen kan det upplevas som en officiellt sanktionerad kränkning.
När röken nu lagt sig efter förortsbränderna i Stockholm och andra delar av landet måste inte bara politiker utan hela det svenska samhället ställa sig frågan om det finns något viktigt att lära av dessa händelser. Vad kan göras för att de inte ska upprepas?
När rapporterna från händelserna i Husby nådde oss gick omedelbart tankarna till liknande händelser i Paris (2005), Aten (2008), London (2011). I samtliga fall var polisen involverad i dödsfall. Men likheterna ligger inte bara i den tändande gnistan, utan i en social situation som ger en mer grundläggande förklaring till de händelser som kallats upplopp, kravaller eller förortsrevolt.
I samtliga fall har vi att göra med hårt socialt segregerade urbana miljöer där en djup social ojämlikhet har tagit sig ett rumsligt uttryck i form av en delad stad. I Sverige har gapet mellan de disponibla inkomsterna i förorterna och andra stadsdelar ökat dramatiskt de senaste decennierna. Enligt den senaste rapporten från OECD är Sverige idag det land inom hela OECD där inkomstskillnaderna ökar mest. Regeringskansliets rapport om Urbana utvecklingsområden (2012) visar att mer än 40 procent av de unga mellan 20 och 25 år är arbetslösa. Mer än hälften av barnen här växer upp i familjer som lever under det forskningen definierar som gränsen för fattigdom.
Till detta kommer också att staten i hög grad ”drar sig tillbaka” från dessa områden, då de drabbas hårdast av de negativa följderna av nedskärningar och avregleringar i den offentliga sektorn. I detta sammanhang är skolan det kanske viktigaste exemplet. De unga som nu har bränt bilar har alla gått skolan under en period där skolresultaten i Sverige, i kölvattnet av friskolereformer och sparbeting, rasat i jämförelse andra OECD-länder. Majoriteten av de som går ur nian har inte har betyg för att söka till gymnasiet.
Samtidigt som de sociala och pedagogiska insatser som tidigare gjordes i dessa områden av fritidsledare och fältassistenter reducerats har polisens närvaro och synlighet ökat. Vad som tidigare i huvudsak angreps som sociala problem betraktas nu som polisiära ordningsproblem. Den franske urbanforskaren Loìc Wacquant karakateriserar detta som ett politiskt skifte från keynesianismens ”welfare” till nyliberalismens” workfare”, där staten utvecklar ett Janusansikte. Å ena sidan liberaliseringar som ger större frihetsutrymmen för de sociala skikt som är vinnarna i de senaste decenniernas samhällsutveckling, människor som bor i välmående (men alltmer isolerade och säkerhetsfixerade) stadsdelar. Å andra sidan ett minskat frihetsutrymme för människorna i fattiga stadsdelar, med sänkta bidragsnivåer och betoning av skyldigheter, i Sverige förknippat med ”arbetslinjen”.
Till detta kommer också strukturell diskriminering. Det är numera väl belagt att vid lika meriter för ”Erik” och ”Muhammed” har den senares ansökan om arbete eller bostad alltid mindre chans. Forskning visar att plats idag blivit en av de faktorer som bidrar till diskriminering – till exempel Angered, Rosengård eller Fittja. Forskning visar också att denna platsrelaterade diskriminering ofta påverkar invånarnas självbild. Dessutom har det senaste årets många offentliga debatter om hudfärgens betydelse i Sverige gett oss alltför många berättelser om vardagsrasism för att de ska kunna ignoreras. Från både Husby och Rosengård har vi hört vittnesmål om att förortsungdomar kallats ”apor” av polis.
Wacquant har kallat denna platsrelaterade diskriminering för ”territoriell stigmatisering”, det vill säga att det i offentlighet och vardagsliv etableras en terminologi som nedvärderar ett område och dess invånare. Segregationen har alltså även en socialpsykologisk dynamik som också kan belysa polisövergreppet som en utlösande mekanism. När polisen skjuter en invånare på den stigmatiserade platsen och sedan smugglar ut hans kropp i en liksäck, samtidigt som man uppger för pressen att han avlidit på sjukhuset, kan det av områdets invånare upplevas som en officiellt sanktionerad kränkning. Den kan då rymma explosiviteten i alla de vardagskränkningar som de i år och i tysthet fått uthärda.
Under efterkrigstiden såg forskningen länge den djupa sociala segregationen som en nordamerikansk företeelse. Där var också vad som betecknats som ”raskravaller” ett återkommande fenomen under hela denna tidsperiod. Men med den ökade segregation som följt med liberaliseringarna av de europeiska välfärdsstaterna från tidigt 1980-tal har ”urbana uplopp” också blivit återkommande i denna del av världen. Sedan svenska storstäder blivit de mest segregerade i norra Europa har det varit mer eller mindre förutsägbart att sådana händelser också skulle ske här.
Ytterligare en grund för social frustration i Sveriges förorter gäller de pågående utförsäljningarna och renoveringarna av miljonprogramsområden, med hyreshöjningar på upp till 65 procent. Därmed har gentrifieringen nu också nått förorterna. I just Husby har invånarna tidigare än någon annanstans uppmärksammat och protesterat mot renoveringarna. Det politiska initiativ som togs med ”Järvalyftet” har emellertid inte infriat invånarnas förväntningar, tvärtom.
Vad kan och bör vi då lära oss av tidigare erfarenheter? Den urbana segregationen kan inte brytas utan en övergripande politisk omläggning som vänder den samhällsutveckling som medfört ökad arbetslöshet och social ojämlikhet. På en mer stadsdelsnära nivå kan vi också från bland annat London och Paris lära oss att ökad polisnärvaro är kontraproduktiv. Det är vidare helt nödvändigt att en dialog inleds med de initiativ till självorganisering som finns i förorterna. Här finns lärdomar från Göteborg, där Pantrarna för upprustningen av förorten bildades i Biskopsgården delvis som ett svar på bilbränder i Göteborgsförorter år 2009. Pantrarna har haft framgång med flera av sina krav, bland annat på en ungdomsgård, trots att man precis som Megafonen initialt ofta möttes av misstänksamhet i medierna. De har till och med fått tidningen Göteborgs-Posten att be om ursäkt för missvisande rapportering om händelser i stadsdelen.
I Husby har Megafonen varit verksamma bland annat i diskussionerna kring Järvalyftet. Detta understryker att ett erkännande av, och dialog med, organisationer i förorterna inte är tillräckligt. Om det stannar vid detta, och utlovade förändringar inte adresserar grundläggande strukturer kan dialogen öka den sociala frustrationen i ett område snarare än motsatsen.
Vi kräver att det nu tillsätts en ”Husbykommtté”, på samma sätt som skedde efter det som kallats Göteborgskravallerna 2001. Denna bör inte bara utreda händelserna före och under kravallerna, inklusive polisens agerande i samband med dödsfallet. Med tanke på att händelserna som startade i Husby understryker både misslyckadet för lokala utvecklingsprojekt i förorten och den nationella politik som syftat till att bryta det så kallade utanförskapet, bör den också grundligt analysera den kritiska sociala situation som den svenska förortsbefolkningen idag befinner sig i.
LES BACK
sociologi, Goldsmith's College, University of London
MUSTAFA DIKEC
kulturgeografi, Royal Holloway, University of London
PAUL GILROY
professor i sociologi, King's College, London
CARINA LISTERBORN
professor i stadsbyggnad, Malmö högskola
IRENE MOLINA
professor i kulturgeografi, Uppsala universitet
OVE SERNHEDE
professor, urbana studier, Göteborgs universitet
TOM SLATER
kulturgeografi, University of Edinburgh
CATHARINA THÖRN
kulturvetenskap, Göteborgs universitet
HÅKAN THÖRN
professor i sociologi, Götebors universitet
ANTONIS VRADIS
kulturgeografi, London School of Economics
