Annons
X
Annons
X

Hur svensk kultur reducerades till gnäll

Svensken har lärt sig att vara modern – och på kuppen fått en nationell kultur som mest består av tomhet. När framgångstro och högkonjunktur har övergått i orättvisor och osäkerhet har resultatet blivit sårade nationella känslor – som är otröstliga.

STOCKHOLM 20101005 Riksdagsledamöter för Sverigedemokraterna lämnar Storkyrkans gudstjänst inför riksdagens öppnande på tisdagen, sedan biskop  i sin predikan talade om rasism och främlingsfientlighet. Partiets ordförande Jimmie Åkesson bär folkdräkt med gula byxor och hatt.

STOCKHOLM 20101005 Riksdagsledamöter för Sverigedemokraterna lämnar Storkyrkans gudstjänst inför riksdagens öppnande på tisdagen, sedan biskop i sin predikan talade om rasism och främlingsfientlighet. Partiets ordförande Jimmie Åkesson bär folkdräkt med gula byxor och hatt.

KULTURDEBATT

Inför förra valet spreds ett Youtube-klipp med en sverigedemokratisk kommunalpolitiker. Han ville bevara den svenska kulturen, sade han, varpå reportern frågade vad han menade med svensk kultur. Sverigedemokraten blev helt svarslös. Efter en lång tystnad nämnde han fornminnen. Efter ytterligare en paus lade han till julen och midsommarafton, sedan var det stopp. Meningen var förstås att man skulle fnissa åt det där klippet. Jag gjorde det inte. Jag tänker fortfarande på det.

Hade en irländare eller en italienare blivit lika tyst om han ombetts ge några exempel på sitt lands kultur? Den pinsamma tystnaden i klippet är bra, för den pekar på något vi borde undersöka närmare. Vi skulle kunna lära oss något av den – om vi vill.

Lustigt nog har Mona Sahlin sagt nästan exakt samma sak. När hon var integrationsminister frågade turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk vad som är svensk kultur. Hon svarade: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ’töntiga’ saker”. Vad betyder det att två personer som närmar sig frågan om svensk kultur från motsatt politiskt håll svarar så lika? Vill man förstå ett samhälle borde sådana ”felaktiga” likheter få känselspröten att vibrera. Hur ser den utveckling ut som har lett fram till deras icke-svar?

Annons
X

I tystnaden i det där klippet framträder en central tomhet som vi för det mesta inte låtsas om. Vi bor i ett land som nyligen har gjort sig av med en stor del av sin historia och sina traditioner. Vi har lärt oss att inte sakna dem. Vi har blivit tillsagda – och accepterat – att det vi förlorade var värdelöst jämfört med moderniseringens alla rationella fördelar. Sverige har inte varit den perfekta, harmoniska välfärdsstaten: det har varit ett land med infrusna, olösta konflikter, som vi haft råd att skjuta på framtiden på grund av en långvarig högkonjunktur. Ett land med en befolkning som har varit lika osäker på sin plats som om den själv invandrat hit någon gång på 1960-talet. Hur länge kan man fortsätta leva på det sättet?

Ända tills man kolliderar med någon som inte ber om ursäkt för sina traditioner, och som kräver respekt för dem även på svensk mark. Då inträffar det som kallas en kulturkrock: de länge undertryckta känslorna väller upp, svensken känner sig sårad, rasande, underlägsen, avundsjuk, skamsen, men kan inte ge uttryck för något av detta. När han vill kontra med ett ”Ja, men mina traditioner då!” blir han så svarslös att han får svårt att andas. Han letar förgäves efter något som ska motsvara den förlust han känner, och kommer bara fram till ett par plattityder. Kalle Anka på julafton. En tretusenårig hällristning som någon sprejat graffiti på. Och däremellan ingenting. Frågar en turist om svenska traditioner vore det kanske ärligast att peka på ett kalhygge.

Här finns en dubbelmoral: svensken uppmanas vara modern, traditionslös och tolerant i mötet med den andre, som förväntas konservera sina traditioner. Sverige genomgick en radikal modernisering under 1900-talet; efter att vi gjort vårt bästa för att städa ut allt som var föråldrat och oförnuftigt har vinden svängt. Nu ska man inte vara modern längre, nu ska man ha en kultur. Kultur och identitet har blivit det värdefullaste som finns. När världen raskt blir orättvisare och osäkrare är sådant det enda som känns som om det håller att stödja sig på. (I alla fall på kort sikt – för vad kommer efter identiteternas epok?). Svensson, som tyckte att han var bäst i klassen på att vara modern, upptäcker att han hamnat underst i identitetshierarkin.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”Det är bara de andra som har en ’kultur’”, skrev Maciej Zaremba i sin artikelserie om den havererade invandringspolitiken (DN 15/3 2009). ”Fransmän har den, och muslimer. Men inte vi. Kultur visar sig vara någonting omodernt och omoget som svenskar vuxit ur, som man växer ifrån barnsjukdomar. Med hjälp av förnuftet har vi gjort oss fria från allt bråte och är numera normala, om vi inte rent av är ’det normala’. Visst är det en sorts etnocentrism, men extra giftig, eftersom till skillnad från den franska eller tyska, som är självmedveten, är den svenska bara självklar.”

    Den svenskhet som rasisterna talar om är inget annat än ett försummat sår. Det hörs: ingen vågar röra vid den, inte ens våra självutnämnda nationalister. I mötet mellan Soran Ismail och Svenskarnas parti (SvD 10/8 2014) hörs en handfallen nationalism, som knappt vet någonting alls om det land den vill ha. Det är därför Skånepartiet inte kan komma på något bättre att säga än ”Vi äter fläsk och dricker brännvin i Skåne”. Ju mer man lyssnar på den frasen desto hjälplösare blir den. Det är inget fel, tvärtom: hjälplösheten kunde vara en utmärkt ledtråd, den kunde vara början till en fördjupad undersökning.

    Ingen har känt sig bekväm i det här landet de senaste 40 åren, hur mycket vi än har pratat om folkhem och välfärd. Så länge det var högkonjunktur och välståndet ökade kunde man leva med det, men när den välfärd som skulle kompensera den känslomässiga osäkerheten faller sönder är det bäddat för en riktigt djup besvikelse. Vad tror ni händer om man adderar ett antal invandrare till den mixen? All undertryckt frustration får ett mål. Plötsligt var allting bra – ända tills de kom hit.

    Så nu måste vi alltså ta itu med en massa sårade nationella känslor? Har vi inte kommit längre? Det är nog ingen som jublar över den uppgiften, men de sårade känslorna är ett faktum, och tror man att de försvinner för att man ignorerar dem kan man lika gärna tro att tiggarna försvinner från gatorna om man vägrar titta på dem. Att ignorera missnöjet och att ignorera tiggarna är förresten samma sak: båda är en varningssignal som vi inte borde blunda för.

    Om en ungersk patient sade ”Jag dör!” behövde det inte betyda något värre än att hon hade huvudvärk, skriver tumörbiologen Georg Klein i en av sina essäer. När han kom till Sverige efter kriget fick han lära sig att om en patient sade ”Ursäkta, jag mår inte riktigt bra” var det bråttom att rädda hennes liv. Den attityd som Klein mötte på 1940-talet har på kort tid vänts till sin motsats. Det har gått misstänkt fort för Sverige att gå från mild tristess till ett land där man när som helst kan trampa ner i ett slukhål av gnäll och bitterhet.

    Principer prövas i motgång, inte i medgång. Svenskarna brukade berömma sig själva för sina goda principer, där låg en stor del av den moderna svenska självbilden, men om det inte krävdes mer än lite invandring, en ekonomisk svacka och ett anonymt kommentarsfält för att Svensson skulle glömma sina goda principer, hur mycket betydde de då från början?

    1936, när nazismen fortfarande var obelastad av historisk skuld, höll Sverige riksdagsval. Två nazistiska partier ställde upp och fick sammanlagt 0,7 procent av rösterna. Ett tydligare långfinger från väljarna är svårt att föreställa sig. Så reagerar en mogen och ansvarsfull väljarkår, och det är den attityden jag skulle vilja se på nytt, därför att den är det enda pålitliga skyddet mot högerpopulistisk missnöjespolitik. Hur kommer vi tillbaka dit? Det har ingen någon aning om.

    Vänstern har tagit över den moraliserande pekpinnen från högern: ”Så där säger man inte!”. Nu är det de som vill uppfostra folket att uppföra sig korrekt, för i det här läget är det tydligen inte tal om sociala omständigheter längre, den som tycker fel är bara dum, alternativt ond. Ingen vet hur de ska handskas med den svenska bitterheten utom Åkesson, och det enda han bryr sig om är hur han ska parasitera på den så länge det håller.

    Politik kan inte bygga på sårade känslor av ett enkelt skäl – sårade känslor är otröstliga. Det märks redan att ”men det här får man väl inte säga”-rörelsen, Sveriges senaste folkrörelse, har gått i baklås. Det spelar ingen roll hur ofta och hur länge man ”får” komma till tals – de sårade känslorna kommer inte att lindras för det. Politik behöver vara konstruktiv. Pragmatiska, fungerande lösningar brukade väl vara svenska politikers bästa gren, men var finns de konstruktiva lösningarna i dag? Ingen av dem som leker politik åt oss har klarat av att formulera en framtidsvision med större emotionell dragningskraft än folkhemsnostalgi och invandrargnäll. Där står vi nu.

    Håkan Lindgren

    Annons
    Annons
    X

    STOCKHOLM 20101005 Riksdagsledamöter för Sverigedemokraterna lämnar Storkyrkans gudstjänst inför riksdagens öppnande på tisdagen, sedan biskop i sin predikan talade om rasism och främlingsfientlighet. Partiets ordförande Jimmie Åkesson bär folkdräkt med gula byxor och hatt.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X