Annons
X
Annons
X

Mikael Parkvall: ”Hen”-kulturer är inte mer jämställda

(uppdaterad)

Det finns inget påvisbart kulturellt samband mellan pronomen som ”hen” och jämställdhet. Inte heller finns det några belägg för motståndarnas argument om problem med diffus könsidentitet i en ”hen”-kultur.

I kölvattnet av publiceringen härommånaden av barnboken ”Kivi och monsterhund” har diskussionen blossat upp om det könsneutrala pronominet hen. Debatten är dock inte ny, och det tidigaste kända belägget för hen i denna roll är i Rolf Dunås språkspalt i Upsala Nya Tidning den 30 november 1966.

I andra språk har liknande lanseringsförsök gjorts, och det äldsta belagda i engelskan är från 1884. Medan hen helt har dominerat på hemmaplan (med begränsad konkurrens från exempelvis former som haon, hoan och hn) har britter och amerikaner föreslagit lån från ett stort antal andra språk (engelska har ju redan två pronomenformer som är inlånade – they och them är av fornnordiskt ursprung), liksom även kombinationer av he och she som hesh, heesh, he’er, hiser, himorher och h’orsh’it (!) och rena nymyntningar som ip, hse, ve, thon, ith, fm, mef och sap (det sistnämnda av homo sapiens). Vad kombinationsstrategin beträffar har det även föreslagits att she kan gälla som könsneutralt eftersom det ju redan innehåller he!

Vad är det då striden står om? En del hen-förespråkare vill gärna ha det till att bekönade former påverkar vårt tänkande så att vi ser våra medmänniskor mer i termer av kön än som personer. Hen-skeptiker å andra sidan utmålar ett scenario där underlåtenhet att referera till folks fortplantningsorgan i var och varannan mening i princip innebär slutet på civilisationen som vi känner den. Det uppväxande släktet kommer att drabbas av vacklande könsidentitet och därmed åsamkas avsevärt lidande.

Annons
X

Som så många gånger förr är det vetenskapliga stödet ganska bräckligt. Båda tankegångarna bygger på idén om språklig relativitet (i sin mer extrema form känd som Sapir-Whorf-hypotesen), vilket innebär att vi ser världen genom de glasögon som vårt modersmål erbjuder oss. Med andra ord: språket styr tanken. I min erfarenhet sätter lekmän sin tillit till denna tes i betydligt högre grad än vad forskningen ger stöd för – kanske helt enkelt för att den verkar intuitivt rimlig.

Men medan hypotesen var populär bland fackfolk i mitten av det förra århundradet, och trots att den (i modererad form) upplevt några smärre renässanser, är lingvister i allmänhet skeptiska till sådana kopplingar mellan språket och tanken. När det gäller just bekönade pronomen finns det visserligen inte mycket forskning som tydligt talar emot ett sådant samband, men heller inte mycket som bekräftar tanken.

Ett möjligt sätt att testa sambandet skulle kunna vara att undersöka jämställdheten i kulturer med könsneutrala pronomen. I rapporten Global Gender Gap, utarbetad av World Economic Forum, kvantifieras jämställdheten i 135 länder med utgångspunkt från ett stort antal faktorer (inkomst, politisk representation, utbildningsgrad, livslängd, med mera), och om vi jämför detta med det mest utbredda modersmålet i respektive land blir slutsatsen glasklar – det finns helt enkelt ingen som helst korrelation mellan pronomensystemet och jämställdheten i länderna i fråga.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Även om detta bara representerar ett enda (och för all del ganska grovt) sätt att mäta, så kastar det tvivel över båda de nyss nämnda argumenten.

    De könsneutrala tredjepersonspronomina i finska, zulu och turkiska verkar inte göra talarna mer jämställda, men just eftersom stora könsbarriärer finns i många sådana kulturer, blir det också svårt att få det till att dessa språkbrukare skulle lida av grava problem med sin könsidentitet. Könsbaserat förtryck förutsätter ju rimligen en könslig medvetenhet.

    Inget tyder väl heller på att vi själva har lidit av att avskaffa den könsskillnad som fornnordiskan faktiskt hade i pluralis: dagens ”de” var då þeir om det avsåg en samling män, men þær då det syftade på en grupp kvinnor. Kanske fick dess frånfälle forntida språkpoliser att gnissla tänder, men få torde sakna distinktionen i dag.

    Och även om det finns folk som gärna koketterar med sin egen påstådda oförmåga att förstå språkvarieteter som skiljer sig från deras egen är det sällan som sådana språkförändringar leder till missförstånd. De skulle helt enkelt inte slå igenom om så vore, och i allt väsentligt är språket självreglerande med avseende på begriplighet och klarhet. Och man kan väl för all del få knyta näven i byxfickan när förändringar utmanar ens invanda världsbild, men allvarligt talat: oavsett ens eget bruk av, låt säga, var och vart, hur många tolkningar annat än den uppenbart avsedda finns det av en mening som ”Vart bor du?”?

    I debatten nämns nästan enbart finska (och ibland mandarin) som exempel på pronominellt könsneutrala språk, som vore de undantag. Vad som lätt glöms bort är att de i själva verket representerar normaltillståndet – en majoritet av världens språk har alltså inte någon könsdistinktion i sitt pronomensystem.

    I stället kan andra typer av information bakas in i pronomina. Många australiensiska språk anger personers ålder och släktskapsförhållanden. Åtskilliga språk i världen har fler numerus än bara singularis och pluralis, och har också särskilda former för två eller tre personer, medan en del inte anger antal alls (då uttrycks alltså ”jag” och ”vi” respektive ”du” och ”ni” på samma vis).

    Enstaka språk skiljer bara på första person kontra allt annat. I Latinamerika har chocha särskilda former för föremål gjorda av trä, medan pirahã har en form för vattenlevande djur, och det nordamerikanska indianspråket yuchi anger etnicitet. I åter andra språk kan pronomen även uttrycka tempus, negation och liknande distinktioner.

    Personers könstillhörighet är med andra ord bara en av en uppsjö olika saker som kan anges i pronomensystemet. Och det är givetvis bara en historisk slump att just svensktalande väljer pronomen efter den omtalades kön snarare än efter hårfärg eller bostadsort.

    Hade vi varit yuchitalare och någon kommit med den befängda tanken att inte längre dela upp folk efter etnicitet, skulle det sannolikt ha lett till påpekanden om hur basal och viktig denna distinktion är för framgångsrik kommunikation. Eftersom indoeuropeiska språk varit mer än genomsnittligt benägna att prioritera just könsparametern är det alltför lätt för oss att uppfatta det som på något vis särskilt naturligt.

    I de allra flesta fall är detta uppenbart överflödig information – dels eftersom vi i allmänhet redan känner till könet på den vi talar om, och dels eftersom så många andra språk uppenbarligen klarar sig utmärkt utan detta.

    Men språk tycks uppskatta ett visst mått av overkill, och några går längre än vad svenskan och dess närmaste släktingar gör. Mer drastiska vis på vilka talarens könsskillnader manifesteras (bortom pronomensystemet) hittar vi i språk som japanska, gros ventre, lakota och tjuktjiska. Där förväntas manliga och kvinnliga talare använda olika böjningsformer, olika ord och olika uttal.

    Även om det naturligtvis finns antydningar till sådant även i svenska, visar det sig vara svårt att avgöra en talares könstillhörighet för den som inte hör vederbörandes röst.

    Men om vi nu ska begränsa oss till pronomen: några procent av världens språk anger kön även för andra person, och hälften av dessa till och med i första person, vilket rimligen måste anses representera en överkurs i överflöd – första och andra person är ju per definition närvarande i talsituationen, och att språket tvingar sina talare att säga ”Jag, som för övrigt är kvinna, tycker att du, som för övrigt är man, borde visa mig, som för övrigt är kvinna, större aktning” har inte uppenbart med effektiv informationsöverföring att göra.

    Och det är just ”tvinga” som för mig är nyckelordet i sammanhanget – och i dubbel bemärkelse dessutom. Om nu bruket av hen varken leder till ökad jämställdhet eller till identitetsförvirring, vad finns det då för hållbara argument för eller emot dess användande? Jag skulle säga att det är valfriheten – inklusive friheten att slippa välja.

    Den minoritet av världens språk som i likhet med svenska har bekönade pronomen tvingar i allmänhet sina talare att ange kön. Vi kan inte (ledigt och naturligt) tala om en tredjeperson utan att använda antingen hon eller han. Vi kan omtala mamma och pappa som föräldrar, och syster och bror som syskon. Eller för den delen dag och natt som dygn.

    Där har vi med andra ord full frihet att vara mer eller mindre specifika och mer eller mindre generella.

    Det är i sammanhanget värt att notera att förekomsten av ”föräldrar” och ”syskon” inte har slagit ut de könsspecifika termerna, utan dessa är och förblir fullt möjliga alternativ när vi tycker att familjemedlemmens kön kan vara relevant.

    Och därmed kommer vi till ”tvinga” i den andra bemärkelsen. En stor del av det ursinniga motståndet mot hen förefaller bygga på uppfattningen av att någon från ovan just tvingar talarna att byta normer. I den mån det nu föreligger ett sådant tvång är det inte svårt att sympatisera med reaktionen, men en smula respekt för andras ordval skulle enkelt undanröja dessa problem.

    Var och en gör helt enkelt som den vill i just den givna situationen. Ingen skadas väl av att språket förses med en ny uttrycksmöjlighet, medan det däremot väcker begriplig irritation när även mindre entusiastiska språkbrukare förväntas anamma den mot sin vilja.

    Ofta hyllas språk på basis av sin förment stora uttryckspotential, och i allmänhet handlar det om hur många distinktioner språket gör i något visst avseende. Men alltför ofta glöms det bort att det finns skäl att vara tacksam för en viss grad av språklig generalisering.

    Vi måste inte säga ”02:ans BMW X5 med aluminiumfälgar, läderklädsel och komfortpaket”, utan vi kan komma undan med ”bil”. Vi behöver inte ange mankhöjd och härstamning för en ridhäst, utan vi kan i de flesta sammanhang nöja oss med bara just ”häst”. Det skulle kunna vara annorlunda, och med tredjepersonspronomen är det i vis mån så.

    Det brukar ibland sägas att ”språk skiljer sig inte med avseende på vad de kan uttrycka, utan med avseende på vad de måste uttrycka”. Med andra ord: det betraktas numera som axiomatiskt att alla språk har samma uttryckspotential (även om det inte kan anses bevisat och kanske inte ens är bevisbart), men de tvingar sina talare till olika saker, oavsett om dessa vill eller inte.

    Ett elementärt exempel skulle kunna vara uttryckandet av pågående händelser i engelska. Amerikanen måste välja mellan ”I read a book (every day)” och ”I am reading a book (right now)”. Svensken, å sin sida, tillåts uttrycka båda med ”Jag läser en bok (om dagen/i detta nu)”. Det innebär självfallet inte att svensken berövats sin möjlighet att uttrycka distinktionen ifråga – det går ju utmärkt att göra med andra medel, som exempelvis ”Jag brukar läsa” gentemot ”Jag sitter och läser”.

    På samma vis kan givetvis finnen, kinesen och zulun liksom talare av andra språk omnämna en person som ”kvinnan” eller ”mannen”, men det är inget som talaren måste göra. Till skillnad, alltså, från talare av svenska och engelska.

    Jag minns hur jag en gång hade problem med att köpa en stor stark i en bar därför att ägaren prompt ville ha en mer specifik beställning. Fick det inte lov att vara ett belgiskt trappistöl, en fatlagrad skotte, en filtrerad bayersk weissbier eller en böhmisk goding på renaste Zaaz-humle brygd enligt 1516 års renhetslagar?

    Jag ville inget hellre än att säga: ”Ge mig vad skit som helst, bara jag blir yr i mössan av det.” Det är inte en befrielse att tvingas välja – vare sig det nu handlar om att välja till eller välja bort.

    Hen i Språkspalten - redan 1994

    blog.svd.se

    Vad kan du om könsneutralitet i språk?

    quiz.svd.se

    Mikael Parkvall
    är lingvist vid Stockholms universitet.

    Annons
    X
    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X