Annons
X
Annons
X

Harrison: Det går över gränsen till fusk

Jag har fått hundratals mejl och samtal med berättelser om påtryckningar för att godkänna studenter, skriver historieprofessor Dick Harrison i en slutreplik. I konflikten med studierektorn på Lunds universitet står ord mot ord.

(uppdaterad)
Debatten om högskolan
Dick Harrison.

Dick Harrison. Foto: SvD, TT

SLUTREPLIK | UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR

Sedan min debattartikel publicerades på SvD Debatt 25/1 har jag fått hundratals mejl och telefonsamtal från kolleger vid i princip alla svenska universitet och högskolor, samt ett antal finska och norska. Alla har hårresande historier att berätta om allmänt bildningsförfall, om hot från prefekter och rektorer, om tvång att godkänna studenter, om uttryckliga order att förenkla tentamina ”så att alla klarar sig” (citat) och andra övergrepp. Det rör sig om uppgifter från professorer och docenter i samtliga ämneskategorier på allt från de mindre akademierna i städer som Borås och Karlstad till rikskända institutioner vid Chalmers, KTH och Karolinska Institutet. Ett återkommande element i berättelserna är att uppgiftslämnarna är överlyckliga över att jag tar bladet från munnen. Själva vågar de inte. De är rädda för repressalier från sina chefer om de avslöjar vad de råkat ut för.

Jag fick även mejl från egna studenter, sådana som jag underkänt. De förklarade att de förstod problemet – det vill säga att åtskilliga studenter räknar med att slinka igenom utan att behöva plugga – och ställde sig på min sida.

Som en röd tråd genom den uppsjö av skrivelser och brev jag tagit del av går lärarnas frustration över att tvingas sänka, eller avskaffa, kraven på studenterna – allt för att institutionerna skall kunna examinera så många att ekonomin går ihop. Häri ligger också den del av den komplexa bildningsförfallsproblematiken som borde vara enklast att åtgärda. Staten kan avskaffa nuvarande system för resurstilldelning. En sådan reform skulle ge omedelbara och positiva effekter.

Annons
X

Till de kolleger vid andra lärosäten som gör gällande att deras studenter presterar utmärkta C-uppsatser kan jag bara säga grattis (30/1). Jag önskar att det var likadant hos oss. Men deras tolkning att min studierektor bara har anmodat mig att distribuera instuderingsfrågor är felaktig. Jag instruerades att sända ut kommande tentamensfrågor för att minimera behovet att läsa kurslitteratur. I ett brev den 6 januari i år skriver min studierektor Marie Lindstedt Cronberg att jag skall sätta samman ett mindre antal frågor som täcker ”de största och viktigaste processerna och skeendena i kurslitteraturen och välj tentamensfrågor från dessa i förväg kända frågor” (citat). Detta – att jag måste välja tentamensfrågor från en i förväg uppsatt lista – är en så grotesk sänkning av kraven att det går över gränsen till fusk.

Lynn Åkesson, dekan vid min fakultet, förnekar i en replik på SvD Debatt att jag förbjudits att skriva vad jag vill. Den snälla tolkningen av detta är att Åkesson svävar i okunnighet om situationen. Förbudet levererades från ovannämnda studierektor vid ett möte på hennes kontor den 6 oktober förra året. Studierektorn hade då uppmärksammat mig på att en anonym student anklagat mig för att vara ”hotfull” och påstått att jag hotade ”att skälla ut studenter som inte presterar på gruppövningarna”. Jag förklarade att detta var lögn, men under diskussionen framkom att jag i praktiken inte kunde värja mig mot anklagelsen. Det är fritt fram för studenter att anonymt sprida falska anklagelser mot lärare. När jag insåg dilemmat påpekade jag att jag borde skriva en artikel om hur rättslösa universitetslärare är inför dylikt baktaleri. Studierektorn sade ”det förbjuder jag!” Jag noterade förbudet i minnesanteckningarna, och jag skulle aldrig ha berättat om det i en debattartikel om det inte varit sant. Uppenbarligen har Marie Lindstedt Cronberg en helt annan minnesbild av samtalet. Den får hon stå för. Hennes påstående att jag skulle ha hotat att ”skälla ut samtliga hundratalet studenter för att en av dem framfört synpunkter” är lögn.

Det allvarligaste i Åkessons replik är emellertid att hon inte anför några sakargument utan mest är intresserad av att förnedra undertecknad genom att förringa problemet till mitt eget ”beteende i lektionssalen”. Dylik argumentationsteknik ger en skrämmande inblick i den bristande kompetens och nedlåtande attityd mot anställda som utmärker alltför många av dagens universitets- och högskoleledare. Det blir inte bättre av att mitt fall inte är ett särfall. Som framgår av en artikel i Dagens Samhälle har Lunds universitet upprepade gånger kritiserats, även av JO, för inskränkningar av yttrandefriheten. Det finns alltså inget unikt i hur min studierektor har agerat. Hennes förbud ligger i linje med hur det går till på denna och andra akademiska arbetsplatser.

Det gläder mig att det även från vissa studentkårer har höjts röster som ger mig rätt i att utbildningskvaliteten har sänkts på ett oroväckande sätt. Dessvärre är studenternas representanter inte eniga. Jag blir mörkrädd när jag i SVT:s Opinion Live hör en representant för en av vårt lands studentkårer säga rakt ut att kraven snarast bör sänkas ytterligare. Det bör inskärpas att studentkårernas inflytande naturligtvis inte är huvudproblemet i min kritik mot hur maktförhållandena har utvecklats i högskolevärlden (SvD 26/1). Mitt syfte är snarare att belysa de anställda lärarnas allt svagare ställning. De är klämda mellan studenter som vill bli godkända med så liten ansträngning som möjligt och en universitetsledning som pressar dem att sänka kraven för att få pengar.

De grova missförhållanden som nu avslöjas på våra universitet och högskolor är bara toppen på ett isberg. Situationen är om möjligt ännu värre på gymnasieskolorna. Ett exempel hemifrån kan fungera som exempel. Min hustru Katarina arbetade tidigare som lärare i historia och svenska på Åkrahällskolan i Nybro. En av hennes elever skrev en uppsats som i korthet gick ut på att Bermudatriangelns mystiska fasor är vetenskapligt belagda fakta. Hon underkände givetvis arbetet, med följd att elevens mamma klagade – och rektorn ställde sig genast på elevens och mammans sida. Min fru fick nog och sade upp sig.

Som avslutning vill jag uppmana alla lärare, från grundskola till universitet, att inte hålla inne med dessa berättelser, trots hot från skol- och högskoleledningar. Bildningens förfall måste hejdas. Allt som krävs är civilkurage.

Dick Harrison

professor i historia vid Lunds universitet

Dick Harrison.

Foto: SvD, TT Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X