Annons
X
Annons
X
Konst
Recension

Qui a peur des femmes photographes? 1839 à 1945 Här korrigeras den kvinnofientliga fotohistorien

"Intérieur" av Lady Frances Jocelyn.

"Intérieur" av Lady Frances Jocelyn.

Qui a peur des femmes photographes? 1839 à 1945

Genre
Fotografi
Var
Musée d'Orsay/Musée de l'Orangerie, Paris

TOM 24 januari

Män skrivs in i historien, kvinnor skrivs ut ur historien – av män. Män som fotograferar är fotografer, kvinnor som fotograferar är kvinnliga fotografer. I fotografins kanon, liksom i konstens och litteraturens, råder en kompakt manlig dominans. Okunskapen om hur kvinnor redan från början varit med om att, på alla nivåer, forma fotografin är djup. Med undantag för ett litet antal ikoner som exempelvis Julia Margaret Cameron, Imogen Cunningham och Dorothea Lange har den absoluta majoriteten av fotografer som råkat vara kvinnor i bästa fall, hur framstående de än må ha varit, hamnat i fotohistoriens marginal. Det kan förefalla nedslående, men fortfarande behövs därför utställningar som syftar till att korrigera den officiella fotohistoriens skeva och misogyna perspektiv. Som nu utställningen ”Qui a peur des femmes photographes?” (Vem är rädd för kvinnliga fotografer?) i Paris.

Utställningen är så omfattande att man tvingats dela upp materialet i två hälfter. Den tidiga fotografin, perioden 1839–1918, visas i Orangeriet, medan perioden 1918–1945 visas på Musée d'Orsay. Det som imponerar mest på denna manifestation är dock inte i första hand det väldiga formatet, utan bredden. Och det i flera avseenden. Här får vi inte bara möta fotografins kvinnliga ikoner, utan framför allt alla de många skickliga, ibland också banbrytande, fotografer som hamnat helt eller delvis i skuggan av sina manliga samtida kollegor. Bredd också i så måtto att utställningen, utöver det material som kan ses som konstfotografi, även innehåller i stort sett samtliga fotografiska genrer. Kvinnor som gjort viktiga insatser inom reportage-, nyhets- och krigsfotografi, mode-, arkitektur- och reklamfotografi; även fotojournalistik, vetenskapligt och etnografiskt fotografi.

Uppdelningen i två delar, med första världskriget som vattendelare, är väl motiverad. Efter 1918 är den viktorianska epoken över, och kvinnornas kamp för lika rättigheter blir mycket mer militant. Och fotografin blir ett vapen i kvinnokampen. 1800-talets fotografi såg ur kvinnornas synvinkel rätt annorlunda ut. I England och Frankrike, de länder där fotografin uppfanns, utvecklades den också helt olika. Daguerre hade skänkt sitt patent till franska staten 1839. Fotografin skulle vara "allas egendom". Och Daguerres metod, daguerrotypin, blev också snabbt kommersiellt framgångsrik. Redan kring 1850 fanns i Paris ett 60-tal fotoateljéer där man använde och utvecklade denna metod. De flesta ägnade sig åt porträtt, och åtskilliga porträttfotografer var kvinnor. Det blev på bara några decennier en småskalig hantverksindustri, där kvinnor inte bara fotograferade, utan arbetade med framkallning, kopiering, retuschering och inramning. Fotografin sågs som ett kvinnligt framtidsyrke.

Annons
X

I England, där William Fox Talbot 1840 tagit patent på sin kalotypi, hade fotografin inte samma kommersiella framgång. Det blev främst en fritidssysselsättning inom aristokratin och högborgerligheten, särskilt bland damerna, vilka av hävd brukat teckna och måla. Nu började istället adelsdamer som Lady Hawarden, Lady Berkely, Vicomtesse Frances Jocelyn och Lady Margaret Cameron att fotografera. Fotografin som en "lägre" konstart ansågs passa kvinnorna. The Photographic Society of London, som 1853 grundats av drottning Viktorias gemål, prins Albert, hade redan från början kvinnliga medlemmar.

Under perioden 1918–45 sker en enorm expansion av fotografin. Icke minst är det de illustrerade vecko- och månadstidningarnas gyllene decennier. Och de kvinnliga fotograferna är med på tåget. Margaret Burke-White får omslaget till det första numret av Life Magazine år 1936. Yevonde Cumbers uppnår stjärnstatus som modefotograf och experimenterar redan på 1930-talet med färgfoto. Frances Benjamin Johnston gör under sin 50-åriga karriär betydande insatser både som fotojournalist, reportage- och arkitekturfotograf. Lee Miller upptäcker tillsammans med Man Ray solarisationen (fast i Man Rays memoarer heter det att det är han själv som gör upptäckten). I självporträtten, som är utställningens mest spännande bilder, leker kvinnorna med patriarkala konventioner, de använder masker och förklädnader och driver inte sällan med både sig själva och manssamhället.

Redan 1903, i första numret av Alfred Stieglitz tidskrift Camera Work, presenterades fotografen Gertrude Käsebier. Och ända fram till andra världskrigets slut fanns kvinnorna med på bred front på alla fotografiska områden. Men så händer något. 1940 skapas fotoavdelningen på Moma i New York. En fotografins kanon börjar ta form under ledning av John Szarkowski, som 1962 blivit chef för Momas Photo Department. I takt med att fotografin upptas i konstens pantheon tilltar så exkluderingen av kvinnorna i fotohistorien. Det är först på det postmoderna 1980-talet som kvinnor åter lyckas inta ledande positioner, med namn som Cindy Sherman, Martha Rosler och Barbara Kruger. Mot en enögt manlig fotografisk kanon är ”Vem är rädd för kvinnliga fotografer?” ett lika välkommet som välbehövligt korrektiv.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Annons
    Annons
    X

    "Intérieur" av Lady Frances Jocelyn.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X