Annons
X
Annons
X

Hans Blix: Säg ja till kärnkraft – nej till Nato

Efter den förvirring som sedan valet 2014 rått om vad som kan gå igenom i riksdagen skulle det vara välgörande med mera klarhet. Högt på min lista skulle stå att Sverige – i linje med vad en riksdags­majori­tet tycks anse – ska fortsätta vara alliansfritt, fortsätta använda våra kärnkraftverk och även kunna planera nya, skriver Hans Blix.

(uppdaterad)
Svenska Natodebatten
Hans Blix

Hans Blix Foto: Anders Wiklund/TT

DEBATT | POLITIK

Som jag ser det är det Natoförespråkarna som leds av rysskräck.

Den borgerliga regeringen genomdrev en lag som avsåg att säkra en långsiktig energiförsörjning genom att tillåta att nya kärnkraftverk får byggas för att ersätta gamla. Allt ­intresse för nybyggnad försvann dock då S/MP-regeringen förra året trots låga el­priser och extra kostnader för nya säkerhetskrav belas­tade kärnkraften med en höjning av den särskilda ”effektskatt” som de borgerliga hade infört. Inte nog med det. Vattenkraft och Eon meddelade att de måste stänga fyra fullt fungerande reaktorer i Ringhals och Oskarshamn som oräntabla. Allians­partierna har muttrat missnöjt, men december­överenskommelsen har lett dem att hjälpa S/MP-regeringen baxa igenom den skatt som i dag ­knäcker de ekonomiska förutsättningarna för kärnkraften. Kanske hade MP kunnat tala förnöjt om hur man lyckas med bedriften att avveckla Sveriges kärnkraft utan att egentligen anstränga sig, om inte det färska beskedet kommit att all kärnkraft kan komma att slås ut om man fortsätter att straff­beskatta den. (Enligt SvD 17/1 beskattas 1 kilowattimme kärnkraftsel med 8 öre medan 1 kilo­wattimme vindel får dubbelt så mycket i subvention.)

Vad sker nu? Såvitt jag förstår inser en majoritet av riksdagens ledamöter att det från klimatsynpunkt är totalt irrationellt och ett slöseri med resurser att ­ersätta koldioxidfri kärnkraft med koldioxidfria förnybara energikällor. Det vore beklämmande om den riksdagsmajoritet som stöder kärnkraften ­skulle genom något slags ny decemberöverens­kommelse nöja sig med att bara sänka effektskatten och kanske spika antalet kärnkraftverk till sex. Om det finns för mycket el, varför inte exportera till länder som genererar el med kol? Varför inte sluta bygga subsidierade vindkraftverk?

Annons
X

Bara ett litet fåtal länder med Tyskland i spetsen säger nej till kärnkraft. De flesta, inklusive USA, ­Kanada och England och Finland i väst, säger ja. ­Efter att ha byggt 25 kärnreaktorer fortsätter Syd­korea sin utbyggnad. I Japan där man efter Fuku­shima­olyckan börjat återstarta kärnkraftverk ser man kärnkraft som en möjlighet till ett mått av varaktigt energioberoende. I Indien och Kina, som också satsar på mer vind- och solkraft, sker en massiv kärnkraftsutbyggnad – för stabil baskraft från moderna reaktorer med en livslängd på 60 år eller mer.

Vore det inte dags att i Sverige lämna illusionen att kärnkraften bara är en parentes vars sluttecken bara då och då flyttas framåt? Vi bör inte bara låtsas tillåta fortsatt drift och nybyggnad utan måste sluta att praktiskt stoppa kärnkraften genom skatter och andra ekonomiska åtgärder.

Vore det inte nu dags för Miljöpartiet att släppa gamla låsningar grundade på rädsla för strålning och konstatera att så länge vi inte lyckats få fram storskaliga ekonomiskt acceptabla metoder att koncentrera och lagra sol- och vindenergi (exempel­vis batterier) så är dessa energier en färskvara. De kan ge ett välkommet tillskott av el, men på ett sätt som reser formidabla tekniska och ekonomiska problem för industrier och samhällen, där man måste kunna lita på att tågen går även när det är vindstilla. Borde inte MP och andra i stället för att framställa en framtida elförsörjning till 100 procent baserad på förnybara källor som en sorts frälsning, berätta att Sverige genom vattenkraft med kärnkraft sedan länge haft en hållbar, praktiskt ­taget koldioxidfri elförsörjning och att vi med ännu modernare, effektivare och säkrare kärnkraftverk kan fortsätta med det.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En andra förhoppning gäller klarhet om att den svenska statsskutan genom en fortsatt alliansfri kurs vidhåller ambitionen att bevara Östersjön som ett lågspänningsområde och att bidra till förbindelser grundade på avspänning i stället för avskräckning mellan Ryssland och Västvärlden. En sådan utveckling kräver att Tyskland, Frankrike och EU – inklusive Sverige – fortsätter att med både sanktionstryck och diplomati verka för uppgörelser som gör det möjligt för Ukraina att utvecklas som en självständig demokratisk stat som samverkar med både Ryssland och EU. Det kräver säkert också att Ukraina – liksom EU medlemmarna Sverige, Finland och Österrike – väljer att avstå från militär integra­tion med Nato. Sverige bör inte försvåra en sådan utveckling genom att bli medlem i och ännu närmare än nu samverka med Nato och därmed spä på den öst-västliga polarisering som skett.

    Det är inte bara sturiga socialdemokrater, ­väns­ter och vapenskeptiska idealister som vägrar instämma i den högljudda körsången för anslutning till Nato. Som jag och andra hävdar i ny­utkomna ”Sve­rige, Nato och säkerheten” skulle de försvars­politiska vinningar som förespråkarna foku­serar på väga långt mindre än de säkerhets­politiska nackdelar som skulle följa i form av ökade spänningar i Östersjöområdet och av bidrag till polari­sering i stället för avspänning mellan Ryssland och väst.

    Ett stort antal ”försvarsdebattörer” – varav många vänner som jag respekterar – publicerade nyligen i Dagens Nyheter en artikel där de förmodar att det är ”rysskräcken” som leder många med mig att motsätta sig en svensk Nato anslutning. Som jag ser det är det tvärtom förespråkarna för svensk Nato­anslutning som leds av rysskräck, när de vill krypa in under Natotäcket och ta skydd efter att Ryssland satt in vapenmakt i Ukraina och med militärt kroppsspråk i luften och till sjöss sökt demonstrera att man ännu är en stormakt.

    Jag och de övriga författarna till den färska skriften om Sverige och Nato delar oron över den ­ökande repressionen i Ryssland, men inte den uppskruvade bedömningen att Ryssland reser ett hot mot ­Europa, Sverige, eller ens de baltiska staterna. ­Säkert känner den ryska ledningen saknad över en förlorad supermaktsstatus och ilska över att Nato­vapen ­numera står vid eller nära Rysslands gränser. ­Säkert är den medveten om att den vann starkt stöd i rysk opinion, när den i strid med FN-stadgan bemäkti­gade sig och annekterade Krim. Det vore dock förhastat att se de väpnade aktionerna mot Ukraina som tecken på att man skrotat den efterkrigsordning som ligger i FN-stadgan och som förbjuder aggression men också ger Ryssland en mäktig roll i säkerhetsrådet.

    Det vore också ett misstag att tro att den ryska ledningen är omedveten om att dess makt är ekonomiskt och militärt begränsad. Även med den mångomskrivna upprustningen anges Rysslands mili­tära årsbudget i dag av Sipri uppgå till cirka 80 miljarder dollar – medan England och Frankrike vardera spenderar cirka 60 och USA cirka 600. Den ryska insatsen i Syrien är knappast tecken på irratio­nalitet eller äventyrlighet. Kanske den, liksom tidigare samarbetet med USA om att eliminera Syriens kemiska vapen och den färska uppgörelsen med Iran kan komma att visa att Ryssland är berett att inte bara försvara vad man ser som vitala egna intres­sen utan också att medverka till att lösa internationella konflikter.

    Hans Blix

    fd utrikesminister, chef för IAEA och FN:s vapeninspektörer i Irak

    Annons
    Annons
    X

    Hans Blix

    Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X