Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek Genombrott med en allvarsam lek

OBESVARAD KÄRLEK Lena Andersson vet att kärleken inte är fri – den som älskar mest är i underläge. Med ”Egenmäktigt förfarande”, en av höstens viktigaste romaner, finner hon en perfekt form för att skildra hoppets lust och själens obotliga ensamhet, skriver Daniel Sandström.

Lena Andersson.

Lena Andersson. Foto: CATO LEIN

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek

Författare
Genre
Prosa
Förlag
206 s. Natur och kultur

Den svenska litteraturen har en särskild känsla för den obesvarade kärleken. Och en scen fångar detta lidande bättre än någon annan: bilden av den försmådde Arvid Stjärnblom som i Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” vankar på Johannes kyrkogård utanför Lydia Stilles likgiltiga bostad.

När vi i Lena Anderssons nya roman ser att huvudpersonen Ester Nilsson börjar tråna utanför det hus där hennes kärlek Hugo Rask bor ringer det alltså några klockor. Associationen till Söderberg är inte heller helt godtycklig. Lena Anderssons roman är också en tidsbunden idéroman om en allvarsam lek som snart tappar sin lekfullhet – en roman som ställer frågan om vi verkligen väljer våra liv.

Stilen är tidlös, exakt och lätt – korsar Söderbergs molande kärlekssorg med Gun-Britt Sundströms klara ironi – och just denna koncentration gör boken till en av de tyngre i höst. Jag läste den i ett svep, så förtjust som man bara kan bli när en roman hittar helt rätt.

Annons
X

Handlingen är enkel: Ester är poet och essäist, rationell och resonerande med en förnuftsdyrkan som kanske inte bara är förnuftig, hur ska man annars förstå en människa som ”med förödande exakthet förnam verkligheten inifrån sitt medvetande”? Hugo är konstnär, en något floskulös, åldrad vänsterman med stort behov av såväl frihet som bekräftelse.

Deras vänskap är redan från början laddad för Ester, medan Hugo är mer kallsinnig, vilket inte hindrar honom från att några gånger förenas med henne i köttet, för att låna romanens tidlösa ordval.

Sedan följer en förutsägbar men plågsam dans, där Esters intellektuella frihet gradvis förslavas under begäret. Han drar sig undan, hon vill ha mer. Och ju mer hon vill, desto mer drar han sig undan.

Vi läsare förstår omedelbart att Hugo inte är bra för Ester, men det räcker med några oskyldiga kommentarer från hans sida – ”en dag ska jag visa dig Leksand” – och Ester övertolkar dem som löfte om framtida kärlek, eftersom hoppet är ”en parasit på människokroppen”.

Det är grymt men också grymt roligt, en glasklar redogörelse för hoppets lust och själens obotliga ensamhet som Lena Andersson funnit en perfekt form för.

Normalt är det inget gott tecken när en författare blir mer känslosam med åren, men i Lena Anderssons fall är det absolut bra. Hennes tidigare romaner har mer känts som abstrakta tankelekar än sinnligt gestaltad skönlitteratur, denna gång lyckas hon blanda förnuft och känsla på ett utmärkt sätt.

Texten ligger ”dikt an mot upplevelsen”, för att tala med författaren själv. När Ester ska bekänna sin kärlek till Hugo, lyder beskrivningen: ”… en av språkets vanligaste kärleksförklaringar. Subjekt, predikat, objekt.”

Så stiligt väjer Lena Andersson för klichéerna, och en i grunden urgammal berättelse blir som ny. Men den känns också ny för att den är så samtida. Som den frihetsteoretiker hon är så vet Lena Andersson att kärleken inte är fri. Den som älskar mest är också i underläge, att inte vara önskad är en känsla som ligger nära förnedringen.

Samtidigt är denna förnedring idag socialt accepterad, i den meningen att den är en konsekvens av ett liberalt samhälle som förutsätter att alla individer gör rationella val – vilket är en grym ironi när det kommer till något som är så irrationellt som kärlek. Det är ingen rättighet att bli älskad, inte ens om man varit förenad i köttet, och det är ingen skyldighet att älska.

I vårt moderna samhälle finns det därför inget som skyddar den svagare från att bli ”lekboll” för den andres ”lättsinne”, om inte den starkare äger en moral som är stark nog att hantera det ansvaret.

Och det har nog inte romanens Hugo, som trots sin tillkämpade individualitet och solidaritet ändå är en tämligen ordinär snubbe, en klassisk representant för något slags kulturellt patriarkat.

Jag har svårt att tro att debattören och krönikören Lena Andersson skulle använda en sådan genusorienterad terminologi, men som romanförfattare har hon nu en definitiv blick för hur makt och kön hänger samman.

Men Lena Andersson överlåter till oss att dra de slutsatserna. Romanens Ester må vara fången, men vi läsare är fria att tolka denna fångenskap som vi vill – som ett individuellt val eller som en konsekvens av könsrollerna.

Jag ser framför mig en höst av diskussioner och tolkningsförslag, eftersom ”Egenmäktigt förfarande” med all säkerhet och med all rätt kommer att innebära Lena Anderssons verkliga genombrott också som romanförfattare.

Annons
X

Lena Andersson.

Foto: CATO LEIN Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X