Annons
X
Annons
X

Från underground till etablissemang

Inför Pride-festivalen uttalade sig gay-profilen med mera, Alexander Bard (20/7) i Svenska Dagbladet och sade: ”Jag hatar kristendomen för den är så dum”. Det vore intressant att i media ställa denne Bard mot till exempel professor Jan Hjärpe (känd islamolog och därtill präst i Svenska kyrkan), den katolske professorn Werner Jeanrond, Anders Piltz, professor och präst. Så finge vi kanske se vem som är ”dum”.

Men inget sådant sker. Naturligtvis inte. Ty när det gäller somligt (till exempel kristen tro) kan man säga vad som helst utan att det leder till reaktion i media. Men tänk tanken att en känd svensk kyrkoledare skulle uttala sig som Bard, fast om gay-rörelsen: ”Jag hatar gay-kulturen för den är så äcklig”. Då vet vi vad som skulle hända. Anmälningar, stämningar, gatlopp i media.

I bägge fallen uttalas hat mot en grupp som tilldelas ett nedsättande värdeomdöme. Men Bards hat anses chic och på modet. Medan motsvarande uttalande om homosexuella skulle anses vara ”fobi” och förföljelse. Detta är ett av otaliga exempel på gullande i media med gay-rörelsen. Under den gångna Pride-veckan har vi sett andra exempel.

Pride-festivalens ledning införde ”Förhållningssätt och regler” för journalister som sökte ackreditering att bevaka festivalen. En regel var att journalister måste inhämta tillstånd för att omnämna personer som ”man” eller ”kvinna”. 400 journalister begärde ackreditering på dessa villkor. Ingen av dem tyckte att detta var anmärkningsvärt. Ingen av dem rapporterade om det (förrän tidningen Dagen tog upp saken). (23/7)

Det är illa. Men blir värre.

TT är urbilden för journalistisk integritet. De intervjuar en kvinna på Pride. Skriver ”hon”. Sänder ut intervjun till landets media. Kvinnan protesterar. Hon medger att hon är mantalsskriven som kvinna. Men hon vill betrakta sig som man. TT viker ner sig och ändrar sin text. ”Hon” blir ”han”. Jag ser detta gullande som ett växande medialt problem. Hur blev det så?

För inte så länge sedan var homosexuella en diskriminerad grupp med karaktär av underdog- och befrielserörelse. Sådant lockar alltid fram sympati från journalister. Till exempel ansågs det så sent som 1995 ”modigt” när jag gjorde ett entimmes långt samtal i TV med Rickard Wolff om hans homosexualitet.

Men det var då. Idag är verkligheten totalt förändrad. Gay har blivit en institution, en pr-apparat, en stark och växande maktfaktor i svensk ideologiproduktion. Numera understödd av starka maktgrupperingar. Näringslivet backar upp. Det makthavande etablissemanget i Svenska kyrkan medverkar ivrigt i Pride, som i år har mottot ”Svensk synd bryter gränser”.

Normalt skulle en sådan utveckling leda till kritisk granskning. Men istället händer det motsatta: många journalister och stora media faller ner i devot tillbedjan.

Orsak? Kan det vara skuld, vilja att gottgöra för gamla onda tider? Tror jag inte. En allmän förflackning inom delar av media? Det spelar säkert in. Den vanliga fixeringen i Sverige att inför omvärlden visa upp att vi är bättre och godare än alla andra? Jo, säkert. Och som vanligt har ju vi i Landet Lagom en tendens att alltid bli extrema.

Mer om detta senare.

Håller du med?

svd.se
Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X