Annons
X
Annons
X

För minoriteterna i Irak är kriget långt ifrån över

För sju och ett halvt år sedan utropade president George W Bush seger efter invasionen av Irak. Men för landets kristna och andra små minoriteter är kriget inte över.

När arabnationalismen föddes i början av förra seklet var kristna araber ledande drivkrafter tillsammans med sekulära arabiska muslimer. Iraks kristna, då ännu tio procent av befolkningen, blev en viktig medelklass. Men efter USA:s invasion av Irak 2003 finns inte så många arabiska kristna kvar och sekularismen har hamnat i bakvattnet.

Många irakier säger nu som Louis Climis, syrisk-katolsk kristen och vice ordförande i Iraqi Minorities Council:

–Det var bättre förr, under Saddamtiden. Då hade vi en diktator. Nu är det tusen olika småtyranner. Då hade vi en tjuv. Nu sitter tiotusentals korrupta personer på olika positioner och bevakar sina egen- eller gruppintressen.

Annons
X

Louis Climis befann sig inne i den syrisk-katolska katedralen i‑Bagdad för två veckor sedan, när 56 personer dödades av fyra självmordsbombare. Han slogs medvetslös och förlorade vänner i det sprängdåd, som många ser som ett led i det smutsiga maktspelet om regeringsbildningen i‑Irak. Det har varit fler attentat sedan dess. Inte bara kristna är måltavlor för våldet.

Skörast är dock de små minoriteterna, som inte har några miliser som skyddar dem: olika kristna grupper, mandéer, shabak, bahaier och yezidier.

När USA:s förre president George W Bush, som ”återfödd kristen”, beskrev invasionen i Irak 2003 som ett korståg triggade han fram sekteristiska instinkter över hela Mellanöstern. Inte bara i Irak uppfattades invasionen som ett korståg mot islam. De som fick betala priset var i hög grad Iraks urgamla kristenhet som oförskyllt blev sedd som femtekolonnare.

Stäng

CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – veckans bästa journalistik från SvD direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Bushs ”vicekung i Bagdad”, Paul Bremer, utfärdade strax efter Saddamregimens fall i maj 2003 ett dekret om att hela den irakiska armén skulle upplösas – inte bara Saddams republikanska garde.

    Detta ödesdigra beslut gjorde Irak till ett slagfält där stater, miliser och terroristgrupper slogs för skilda intressen. Det som inga tidigare erövrare av tvåflodslandet vid Eufrat och Tigris har lyckats med blev resultatet av Bushs Irakpolitik: flykten av Iraks kristna, de som varit kulturbärare och en viktig del av landets mångfasetterade befolkning.

    Iraks minoriteter kläms mellan hammaren och städet: om denna exodus fortsätter kommer den etniska rensningen snart att vara fullbordad. Men kan de stanna om ingen skyddar dem?

    Det enda som skulle kunna rädda Irak från religiös och etnisk sekterism är en återvunnen irakisk nationalism. Men var finns de krafter som skulle kunna driva fram det idag, när landets ledare definieras utifrån sin etniska eller religiösa tillhörighet?

    Annons
    X
    Annons
    X
    X
    X
    X
    Annons
    X