Annons
X
Annons
X

Folkmord bör angå även regeringen

Turkietfrågan Genom att signalera att regeringen inte kommer att bry sig om riksdagens erkännande av folkmordet på armenierna ger Reinfeldt och Bildt indirekt stöd åt Turkiet att fortsätta sitt destruktiva förnekelsearbete, skriver Klas-Göran karlsson, professor i historia.

Den historiska tankeoperationen är alltid dubbelsidig. Den utgår alltid från oss, från våra frågor och problem i nuet, men våra urval och perspektiv måste samtidigt efter vår bästa förmåga göra rättvisa åt historien på de villkor som gällde då den utspelades. Annars blir historien bara en konstruktion som lånar sig till allsköns maktpolitiska uppgifter, till exempel att till varje pris vidmakthålla goda handels- och utrikespolitiska relationer.

Det är förstås lockande för en svensk regering, ovan vid att hantera historiska problem, att göra politiska prioriteringar framför historiska. Enklast är att hänvisa till att det finns olika tolkningar av historien, och att en tolkning är så god som en annan. Men så är det inte. Det finns tolkningar som bättre eller sämre svarar mot vad vi vet om det förflutna.

1908 gjorde ungturkarna revolution i det osmanska imperiet och avsatte sultanen. Nu skulle riket moderniseras, ekonomin omstruktureras och minoriteter tillerkännas rättigheter, utan att imperiets fortsatta existens äventyrades. De två miljoner osmanska armenier, drabbade av massakrer åren 1894–96, gladdes åt förändringarna.

Annons
X

Glädjen blev dock kortvarig. Återkommande krigsnederlag med åtföljande territoriella förluster bidrog under loppet av några få år till att förvandla ungturkarna från en reformistisk kraft till en hårdför militärjunta med en starkt turknationalistisk agenda med udden riktad mot de kristna minoriteterna.

När första världskriget bröt ut drabbades armenierna av deportationer och förföljelse. Som potentiella förrädare fråntogs armenier i armén sina vapen och samlades i speciella förband.

I staden Van gjorde armenierna uppror mot det lokala förtrycket, och mindre grupper enrollerade sig i den ryska fiendearmén, men det absoluta flertalet armenier förblev lojala osmanska undersåtar trots statsmaktens allt hårdare antiarmeniska och antikristna politik.

När TT över landet kablar ut en tolkning i vilken förföljelserna i första hand har sin grund i att armenier anslöt sig till den ryska fiendearmén, ansluter den väl till en officiell turkisk historieskrivning, men inte till kända fakta.

Den 24 april 1915 inleddes storskaliga massakrer på armenierna med att några hundra ledande armenier i Istanbul fängslades och mördades. Detta blev startskottet till ett systematiskt massmord på den armeniska minoriteten, förövat under krigets täckmantel med syfte att etablera en etniskt homogen turkisk nationalstat. Under 1915 och 1916 mördades minst 800000 armenier. I samtiden var denna dramatiska utveckling väl bekant genom diplomaters, missionärers och krigskorrespondenters rapporter.

Efter kriget ställdes de ledande ungturkiska förövarna inför rätta i militärtribunaler och dömdes för sina illdåd. I freden i Sèvres 1920 fick de överlevande armenierna upprättelse och kompensation. Men bara tre år senare, i en ny internationell fredsöverenskommelse i Lausanne, var den armeniska frågan helt försvunnen från dagordningen.

Sedan dess har den osmanska efterföljarstaten Turkiet för- nekat varje anklagelse om folkmord, från 1970-talet alltmer dogmatiskt och ihärdigt. I dessa ansträngningar har de i mer än 90 år fått hjälp inte bara av armeniers svaga röster, utan också av ett internationellt ointresse, och en rädsla för att stöta sig med den mest västsinnade och moderna staten i Mellanöstern.

Man kan i och för sig diskutera om politiker skall skriva historia, men svenska riksdagen har genom att erkänna folkmordet gjort det svårare för Turkiet att fortsätta sin statliga förnekandekampanj. Dessutom har den indirekt pekat på det orimliga i att en modern europeisk stat som Turkiet håller en historisk osmansk folkmordsregim om ryggen. Riksdagens beslut anknyter till en idag allmänt omfattad insikt om att varje försoningsprocess måste börja med ett erkännande från alla inblandade parter i ett folkmord.

Folkmord är brott mot mänskligheten, och angår eller borde angå oss alla. I detta läge, vad gör då den svenska regeringen, med Reinfeldt och Bildt i spetsen? Jo, den signalerar att den inte kommer att bry sig om riksdagens beslut och ger därmed indirekt stöd åt Turkiet att fortsätta sitt destruktiva förnekelsearbete, som måste ses som en fortsättning på folkmordet, om än med andra metoder.

KLAS-GÖRAN KARLSSON

professor i historia, Lunds universitet

Annons
X
Annons
X
X
X
X
Annons
X