Annons
X
Annons
X

”Flyktingkrisen kan knäcka EU-samarbetet”

Flyktingkatastrofen har gjort det tydligt att EU bygger på en dröm om liknande värderingar, som inte stämmer. Istället för att hantera situationen gemensamt, driver EU isär i växande ovänskap där grannar anklagar varandra. Ledare i Tyskland och Sverige bör rannsaka sig själva, skriver Stefan Hedlund.

Flykten till Europa
Flyktingar som räddats ur vattnet utanför grekiska ön Lesbos väntar på busstransport, tisdagen den 22 mars.

Flyktingar som räddats ur vattnet utanför grekiska ön Lesbos väntar på busstransport, tisdagen den 22 mars. Foto: Petros Giannakouris/AP

DEBATT | EUROPA

Det vi nu bevittnar är de faror som ligger i att grunda praktisk politik på drömmar.

Kommer flyktingkrisen att innebära slutet för Europasamarbetet? Sådan oro började spridas vid årsskiftet, när Tysklands EU-kommissionär Günther Oettinger konstaterade att han trots många tidigare kriser nu för första gången såg en allvarlig risk för att EU skulle kunna kollapsa. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har spätt på med varningar för de ekonomiska konsekvenserna om den inre rörligheten kollapsar. Och även statsminister Stefan Löfven har lånat sin stämma till denna kör.

Det finns förvisso här ett element av utpressning, av att söka tvinga fram en samsyn kring nödvändiga åtgärder genom att helt enkelt måla fan på väggen. EU kommer självfallet inte att kollapsa. Det finns alldeles för många politiker och byråkrater som har alldeles för mycket att förlora på ett sådant utfall. Behovet av att göra gemensam front mot islamistisk terror kommer också att stärka den politiska sammanhållningen.

Annons
X

Samtidigt kan vi inte komma ifrån att flyktingkrisen är mycket allvarlig. Bland medlemsstaternas befolkningar finns en växande oro, som sannolikt kommer att förstärkas av terrorhoten. Detta ökar pressen på regeringar att presentera trovärdiga lösningar. Och det finns inget som pekar på att sådana lösningar är på väg att formuleras.

Även om EU kommer att överleva, börjar det bli allt mer angeläget att begrunda till vilket pris detta kommer att säkerställas. Vi har redan sett vilket pris man i Bryssel har varit redo att låta andra betala för att säkerställa att den gemensamma valutan, euron, skall finnas kvar. De långsiktiga kostnaderna mäts i form av reducerad tillväxt och massarbetslöshet bland främst ungdomar i länder som Grekland, Spanien och Portugal, och de mäts i form av en kraftigt undergrävd tilltro till Europasamarbetet som sådant.

Till detta kommer nu att flyktingkrisen är på väg att krossa Europasamarbetets andra hörnpelare – den fria rörligheten. Dublinförordningen är de facto redan satt ur spel och det är mycket svårt att se att Schengensamarbetet kring yttre gränskontroll och fri inre rörlighet längre skall gå att rädda. År 2016 kommer sannolikt att minnas som tagg­trådens år, som tiden då visionen om ett gränslöst Europa ersattes av ett beslutsamt byggande av stängsel, och av politiska vallgravar mellan länder som tidigare varit goda grannar.

Det som dock nu verkligen är på väg att kollapsa är den helt fundamentala byggstenen i Europasamarbetet, nämligen visionen om ett samarbete som grundas i gemensamma värderingar och i enighet kring gemensamma lösningar. Det var en vacker dröm, men den var också farlig. Det vi nu bevittnar är de faror som ligger i att grunda praktisk politik på drömmar, som riskerar att visa sig vara vanföreställningar eller rena myter.

Grundvisionen formulerades 1990, i Parisfördraget för ett nytt Europa. Det var en vacker text, fylld av vackra formuleringar som alltsedan dess har ­legat till grund för europeisk politik. Den som tar sig tid att läsa texten kan dock svårligen undgå att slås av hur långt verkligheten har avlägsnats från visionen.

Man kan förvisso inte säga att Parisfördraget har blivit irrelevant. Visionära religiösa och ideologiska visioner blir aldrig irrelevanta i sig. Det kommer alltid att finnas ett prästerskap som med kraft hävdar att det är just så verkligheten borde gestaltas. Cyniker skulle kunna hänvisa till det gamla militära skämtet, att det i händelse av bristande överensstämmelse mellan kartan och terrängen är kartan som gäller. Det är dock just konsekvenserna av att bygga politik på missvisande kartor som nu börjar bli tydliga.

Vi har redan sett hur EU alltsedan Vladimir Putin kom till makten har varit envist fokuserat på att politiken i relation till Ryssland skall grundas på gemensamma värderingar. Trots att man från rysk sida med samma envishet sökt tvinga fram en ­dialog baserad på gemensamma intressen, har EU framhärdat i att föreläsa om värderingar. Katastrofen i Ukraina är en konsekvens av att tydliga ryska intressen ställdes emot luddiga europeiska värderingar.

Vad flyktingkrisen nu visar är att myten om gemensamma värderingar inte höll vatten ens på hemmaplan. Tyskland och Sverige har gått i bräschen för en politik som få andra velat veta av, grundad i värderingar som få andra velat bekänna sig till. Angela Merkels och Stefan Löfvens stora personliga skuld i denna tragedi ligger i att de så envist vägrat att inse att deras egna moraliska värderingar inte delas av andra, och att försök att tvinga andra till samsyn inte hade några förutsättningar att lyckas.

Om alla medlemsstater faktiskt hade tagit sin del av den gemensamma bördan hade konsekvenserna varit fullt hanterliga. Men att provocera fram en massiv flyktingström på grundval av en falsk förespegling om att alla andra faktiskt skulle följa det tysk-svenska exemplet var så djupt oansvarigt att ansvar faktiskt borde utkrävas.

Det vi nu ser är inte bara hur byggandet av stängsel skapar en flyktingkatastrof i Grekland, vars konsekvenser snart kommer att bli outhärdliga. Vi ser också, och kanske än mer allvarligt, hur länder inom EU driver isär i växande ovänskap, i tider då samverkan för att lösa andra ekonomiska och sociala problem är så nödvändig.

Den svenska postmoderna extremismens förnekande av nationalstatens betydelse, och dess moraliska krav på en öppen flyktingmottagning, ställs emot länder som Ungern och Slovakien där man inte önskar ta emot flyktingar i allmänhet, och i synnerhet inte muslimska flyktingar. De tyska kraven på gemensamma lösningar ställs emot Österrikes krav på krav på nationella lösningar och ett tak för antalet flyktingar. Medier i olika länder bidrar till skambeläggande av grannar, som svarar med samma mynt.

Sannolikheten växer samtidigt för att ett växande kaos i Europa skall bli det som slutgiltigt övertygar den brittiska befolkningen om att rösta för att utträda ur ett Europasamarbete, som inte längre kan uppfattas som annat än totalt misslyckat. Den senaste opinionsmätningen pekar redan på en liten övervikt för utträde.

När Putin i höstas talade till FN:s generalförsamling hade han en hel del hårda ord att säga om västvärldens ambitioner att störta regimer i arab­världen, och han avslutade med en retorisk fråga: ”Begriper ni vad ni har ställt till med?” Exakt samma fråga kan och bör ställas till Merkel och Löfven. ”Begriper ni vad ni har ställt till med?”

Stefan Hedlund

nationalekonom och professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet

Stefan Hedlund Foto: Privat

Annons

Flyktingar som räddats ur vattnet utanför grekiska ön Lesbos väntar på busstransport, tisdagen den 22 mars.

Foto: Petros Giannakouris/AP Bild 1 av 2

Stefan Hedlund

Foto: Privat Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X