Annons
X
Annons
X
Världen
Reportage

Solidaritet blandas med rädsla i krisens Grekland

Den stängda gränsen vid grekiska Idomeni har blivit en symbol för Europas förfelade flyktingpolitik. Men hur reagerar människorna som bor vid randen av EU:s största flyktingläger och som själva lever mitt i en ekonomisk kris? SvD har besökt den grekiska byn som slits mellan solidaritet och rädsla.

(uppdaterad)
Flykten till Europa
En syrisk kvinna kommer förbi och frågar efter mat. Aglaia och Dimitri Zois ger henne vatten, en filt och lök från trädgårdslandet. ”Det gör så ont i själen”, säger hon.

En syrisk kvinna kommer förbi och frågar efter mat. Aglaia och Dimitri Zois ger henne vatten, en filt och lök från trädgårdslandet. ”Det gör så ont i själen”, säger hon. Foto: Linus Sundahl-Djerf

Idomeni.Från sin trädgård blickar Dimitris Zois ut över ett myller av tält, småbarn som har krupit ihop i fuktiga sovsäckar, sopor som driver med vinden och ett lämmeltåg av trötta människor som kommer gående över åkrarna med plastpåsar och stora bylten i händerna.

I bakgrunden skymtar man stängsel och taggtråd vid den makedonska gränsen, slutet på vad som för tiotusentals flyktingar har blivit en återvändsgränd när länderna utmed Balkanrutten stänger sina gränser.

– Det är en tragedi, säger Dimitris Zois som har upplevt andra världskrigets fasor. Varför tillåter Europa detta? Varför skickas ingen hjälp? Varför låter man barn och kvinnor frysa?

Annons
X

– Finns det ingen som kan stoppa detta vansinne!

Det är en tragedi. Varför tillåter Europa detta? Varför skickas ingen hjälp? Varför låter man barn och kvinnor frysa?

82-åringen förstår inte längre denna värld. Han förtvivlar, säger han. Precis som hustrun Aglaia som berättar att hon gör mångdubbla portioner när hon lagar mat så att det ska räcka till flyktingarna som ibland knackar på dörren mitt i natten.

Stäng

SvD VIN & MAT:s NYHETSBREV – vintips och recept direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Vi har inte mycket pengar. Våra pensioner har krympt under den ekonomiska krisen. Men vi har våra grönsaker och vi har höns. Och vi gör vad vi kan för att hjälpa, berättar Aglaia som är 71 år gammal. Dimitris suckar. ”Hur ska vi kunna sova lugnt om natten när medmänniskor lider.”

    ”Hur ska jag kunna må bra, när mina medmänniskor lider?” suckar Dimitris. ”Vi har börjat laga större portioner mat så det räcker om någon kommer förbi”, säger Aglaia. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    Medan vi pratar dyker en ung kvinna upp. Hon är klädd i svart dräkt och huvudduk och kommer från Syrien. Utan ett ord räcker hon fram en tom PET-flaska. Dimitris springer iväg och fyller flaskan med vatten.

    Aglaia öppnar under tiden trädgårdsgrinden och ger sig in i grönsakslandet där hon drar upp några lökar ur jorden som hon sedan lämnar över.

    – Good people. Very good people, mumlar den unga kvinnan och försvinner sedan med grönsakerna.

    Längre ner på gatan serverar Sophie och Michael Abromidis ris och grönsaker. De står bakom ett rangligt bord och slevar upp mat i plasttallrikar. De har kört 150 kilometer till Idomeni för att hjälpa till.

    – Vi har lagat mat hela natten tillsammans med våra vänner. Vi kunde inte bara sitta hemma med armarna i kors, säger Sophie.

    Sophia och Michael Abromidis delar ut mat vid vägen. Kan man betala för sig så uppmuntras det, men det är inget krav. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    Scener som dessa och människor som Sophie, Michael, Dimitris och Aglaia är inte vad vi hade räknat med när vi bestämde oss för att inte bara skildra flyktinglägret - och människorna som bara fortsätter att välla in - utan också hur flyktingströmmen slår mot vanliga greker.

    Grekerna har fem år av svidande åtstramningar och en drastiskt nedmontering av trygghetssystemen bakom sig. Löner har sänkts, pensioner kapats och hundratusentals utförsäkrats. Arbetslösheten ligger på 25 procent och ekonomin har backat med en fjärdedel sedan krisen bröt ut 2010.

    Fyra av tio greker lever i dag i fattigdom, enligt den officiella definitionen. Det är en fördubbling sedan krisen bröt ut.

    Det är en jämn ström av människor som vandrar mot den makedonska gränsen. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    Men i stället för egoism eller främlingsfientlighet möter vi i Idomeni generositet och medlidande, trots att flyktingkrisen har vänt upp och ner på tillvaron för de drygt hundra invånarna i byn.

    Man kan undrar hur det hade sett ut om detta hade skett i ett land som Sverige. I ett litet samhälle som plötsligt konfronteras med en folkvandring som aldrig tycks upphöra. Man kan bara hoppas att vi hade varit lika öppna och lika välkomnande.

    Solen skiner och fruktträden i Idomeni har slagit ut i blom. Trädgårdarna är prydliga. Vi hör höns som kacklar och en radio som skvalar. Livet här i byn är lugnt och behagligt, säger alla. Man ägnar sig åt sina små jordbruk. Och på kvällen träffas man i caféet och dricker ouzo och pratar om livet och om politiken. Eller rättare sagt: så gjorde man före flyktingkrisen.

    En syrisk kvinna kommer förbi och frågar efter mat. Aglaia och Dimitri Zois ger henne vatten, en filt och lök från trädgårdslandet. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    I dag är caféet fyllt av flyktingar. Framför det öppna köket trängs människor som ropar på arabiska eller kurdiska. I stora grytor kokar ris med paprika och kycklinglår. Grekisk sallad med tomater, gurka och feta räcks fram över disken. De som har pengar kvar kommer hellre hit än att vänta i timmar inne i det proppfyllda lägret där det jäser av frustration, oro och gnagande ovisshet.

    Byborna stannar hemma. Många låser dörrarna. På gatorna ser vi nästan bara flyktingar. De trängs framför den lilla butiken mitt i byn eller kommer från skogarna utanför byn med famnen full av grenar eller hela stubbar. Om natten lyser hundratals eldar i lägret. Tar veden slut är det plastpåsar och sopor som bränns. Då sveper kväljande rök fram över tälten och de provisoriska bivackerna.

    Anastasia Delisaki har sitt hus mitt emot byns enda butik. En grupp unga män från Syrien lutar sig mot staketet till hennes trädgård. Andra diskuterar högljutt. Inklämd bakom en elstolpe sover en liten pojke.

    – Jag vet att de inte har det lätt. De kommer från krig och fattigdom. Men för mig är det inte heller lätt. Så här håller det på ända till 2-3 varje natt, klagar Anastasia,

    ”Innan flyktingarna kom sov vi med olåsta dörrar. Nu är vi rädda även med dörren låst”, säger Anastasia Delisaki medan hon oroligt tittar ut genom sitt fönster. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    Hon är änka och har en blygsam pension på omräknat 4 500 kronor som inte räcker långt. Men häromdagen köpte hon ett tält åt en familj med ett litet barn som stod i regnet utanför hennes hus.

    – Det var hjärtskärande. Inte kan man låta barn stå i timmar i regn och kyla.

    Mest rädd är Anastasia för att gränsen ska förbli stängd och att situationen i lägret förvärras.

    – Då går vi mot kaos och anarki.

    – Människor som svälter eller berövas allt hopp gör vad som helst för att överleva.

    Byns enda polis håller med. Efter ett inbrott i det egna huset för ett tag sedan lägger han numera sin laddade pistol på nattduksbordet när han går och lägger sig. Han vill inte uppge sitt namn. Men han säger att problemet är att det inte finns någon solidaritet i EU, att man överlåter åt ett redan fattigt Grekland att ta hand om flyktingar som ingen annan vill ta emot.

    ”Men om situationen blir ohållbar, vad har jag då för val?”, säger Anastasia Delisaki. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    I tidningarna läser vi samma dag att förre finansministern Yannis Varoufakis anklagar EU för att förvandla Grekland till ett enda jättelikt koncentrationsläger – premiärminister Alexis Tsipras talar i stället om ett ”packhus för förlorade själar”.

    – Detta borde inte var en grekisk kris. Flyktingkrisen är hela Europas kris, skriver Varoufakis på Twitter och pekar på att EU är rikt nog att ta hand om flyktingarna. Bara alla ställer upp, även länderna i före detta Östeuropa som i dag vägrar att ta emot flyktingar som ska fördelas enligt kvoter som alla regeringar egentligen godkände förra hösten.

    Då enades man om att fördela 160 000 flyktingar. Men än så länge har bara runt 500 kunnat slussas ut till medlemsländerna.

    I brist på gemensamma lösningar erbjuder EU nu stöd till Grekland. 300 miljoner euro i år och 400 miljoner under 2017 och 2018 ska i första hand betalas ut till hjälporganisationer. Den grekiska staten och dess förmåga att administrera flyktingmottagandet är det tydligen ingen som litar på.

    ”Europas handlande visar att vi står ensamma, det är upp till Grekland själva att lösa detta”, säger Dimitris Stoidis, 54 år. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    – De andra i EU vill bara köpa sig fria, fräser Dimitris Stoidis som är lantbrukare i Idomeni. Europa har förlorat sin själ. Medlemsländerna ser bara till sina egna intressen.

    Men klart är att krisstödet behövs. I Grekland sitter nu mer än 25 000 flyktingar fast. Minst 125 000 har sedan årsskiftet flytt över Egeiska havet, med livet som insats. Och strömmen av människor bara fortsätter. I Aten råder kaos på Victoriatorget där flyktingarna samlas. Den gamla flygplatsen har förvandlats till ett läger. Och runt om i landet sätts nya provisoriska mottagningar upp.

    Stora förhoppningar knyts till EU-mötet med Turkiet nu på måndag som många ser som en sista chans att sy ihop en sameuropeisk lösning. I utbyte mot tre miljarder euro och generösare visumregler ska Turkiet hjälpa till och reglera flyktingströmmen.

    Slutar detta toppmöte utan resultat lär Österrike och länderna utmed Balkanrutten skärpa gränskontrollerna ytterligare. Kanske öppnar människosmugglarna nya rutter genom Albanien till Italien eller via Bulgarien till Rumänien. Kanske skärps situationen ytterligare i Idomeni där redan nu en humanitär katastrof är under uppsegling.

    Ahmed blir uppgiven när han kommer fram till lägret och inser att det inte finns något annat val än att ansluta sig till de 11 000 flyktingar som väntar på att gränsen mot Makedonien ska öppna. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    Vad som än händer låter människor som Ahmed Al Yusef, hans hustru Zahar och deras fyra barn sig knappast stoppas. De är kurder och har flytt från det av islamska staten förstörda Kobane i norra Syrien.

    Vi ser dem på avstånd. En strid ström av människor som korsar en åker och sedan klättrar upp för en lerig jordvall. Där uppe på motorvägen väntar frivilliga från den katolska hjälporganisationen Caritas som delar ut mat och täcken och sedan visar med handen mot lägret.

    Ahmed och hans familj börjar gå mot Idomeni. De har hört att gränsen är stängd och att många har väntat i dagar på att den ska öppnas igen. Men när vi berättar att det nu är 11 000 flyktingar i lägret och att bara ett fåtal om dagen släpps igenom är Ahmed synbart chockad. Detta hade han inte räknat med.

    Familjen slår sig ner i utkanten av den ständigt växande tältstaden. Byltena läggs på en stor hög. Ingen vet vad man ska göra. Finns det hjälp att få? Hur ska man klara natten utan tält?

    Ahmed Al Yusef och hans vänner lämnade Kobane för snart en månad sedan. “Vi hoppas kunna ta oss till Tyskland, eller Sverige, vad som egentligen, bara det är fred.”, säger han. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    Efter ett tag lyckas Ahmed få tag på ett litet tält som ska räcka inte bara för hans egen familj utan för hela gruppen av vänner och anhöriga som hållit ihop ända sedan flykten från Kobane.

    Barn och kvinnor får sova i skift. De andra försöker få tag på ved. På andra sidan vägen ser man grävskopor och traktorer som skapar plats för nya flyktingar och nya tält.

    Vi frågar Ahmed om han har en plan och hur länge han tror att de kommer att sitta fast i Idomeni. Han rycker på axlarna och säger sedan:

    – Vi hoppas att de ska släppa in oss,.

    Men skulle du ha gjort denna resa om du hade vetat att gränserna är stängda?

    – Vi har inget val. Ingen makt i världen kan få oss att stanna i Syrien.

    – Och vi tror att människorna i Europa är goda.

    Abed Abd-Alrzak ber kvällsbön, medan Ahmed och hans vänner precis tänt en eld för att hålla sig varma. De hade bara råd med ett tält, som kvinnor och barn får sova i skift i. Männen sover under bar himmel. Temperaturen sjunker till fem grader under natten. Foto: Linus Sundahl-Djerf

    Annons
    Annons
    X

    En syrisk kvinna kommer förbi och frågar efter mat. Aglaia och Dimitri Zois ger henne vatten, en filt och lök från trädgårdslandet. ”Det gör så ont i själen”, säger hon.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 1 av 11

    ”Hur ska jag kunna må bra, när mina medmänniskor lider?” suckar Dimitris. ”Vi har börjat laga större portioner mat så det räcker om någon kommer förbi”, säger Aglaia.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 2 av 11

    Sophia och Michael Abromidis delar ut mat vid vägen. Kan man betala för sig så uppmuntras det, men det är inget krav.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 3 av 11

    Det är en jämn ström av människor som vandrar mot den makedonska gränsen.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 4 av 11

    En syrisk kvinna kommer förbi och frågar efter mat. Aglaia och Dimitri Zois ger henne vatten, en filt och lök från trädgårdslandet.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 5 av 11

    ”Innan flyktingarna kom sov vi med olåsta dörrar. Nu är vi rädda även med dörren låst”, säger Anastasia Delisaki medan hon oroligt tittar ut genom sitt fönster.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 6 av 11

    ”Men om situationen blir ohållbar, vad har jag då för val?”, säger Anastasia Delisaki.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 7 av 11

    ”Europas handlande visar att vi står ensamma, det är upp till Grekland själva att lösa detta”, säger Dimitris Stoidis, 54 år.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 8 av 11

    Ahmed blir uppgiven när han kommer fram till lägret och inser att det inte finns något annat val än att ansluta sig till de 11 000 flyktingar som väntar på att gränsen mot Makedonien ska öppna.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 9 av 11

    Ahmed Al Yusef och hans vänner lämnade Kobane för snart en månad sedan. “Vi hoppas kunna ta oss till Tyskland, eller Sverige, vad som egentligen, bara det är fred.”, säger han.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 10 av 11

    Abed Abd-Alrzak ber kvällsbön, medan Ahmed och hans vänner precis tänt en eld för att hålla sig varma. De hade bara råd med ett tält, som kvinnor och barn får sova i skift i. Männen sover under bar himmel. Temperaturen sjunker till fem grader under natten.

    Foto: Linus Sundahl-Djerf Bild 11 av 11
    Annons
    X
    Annons
    X