Annons
X
Annons
X

”Risker med att bryta upp barnäktenskap”

Jag är övertygad om att barnäktenskap är fel och bör bekämpas. Men i vår kamp måste vi också göra vårt yttersta för att se till att människor inte kommer till skada och förstå att de har rätt till sin värdighet. Det skriver socialantropolog Haris Agic.

Debatten om barnäktenskap

DEBATT | BARNÄKTENSKAP

Barnäktenskap bland flyktingar som anlänt till Sverige under förra året har skapat problem för landets socialförvaltningar som inte riktigt vet hur problemet bör hanteras. En del följer lagen och bryter upp äktenskapen medan andra väljer att inte göra någonting alls, huvudsakligen av rädslan för att göra sig skyldiga för kulturellt övertramp. Kritikerna är många och budskapet tydlig: ”Lagen gäller och är inte en debattfråga eller något vi kan tumma på för att inte stöta oss med sedvänjor från andra delar av världen” (Mattias Olsson, NT 20/1). Barnäktenskap ska alltså väck och därmed basta!

Barn är barn. Och lag är lag. Och syftet med lagtillämpningen solklart. Ingen tvekan där. Och jag håller fullständigt med kritiken – dessa barnäktenskap måste brytas upp.

Samtidigt vore det naivt att tro att det borde vara enkelt. För frågan är inte om lagen bör tillämpas här – utan hur? Hur kan detta göras på ett smidigt och minst smärtsamt sätt för alla inblandade? Framförallt de unga flickorna. För att verka i en välfärds/socialistisk anda (en värld där vi genuint angår varandra) med fokus på integration (snarare än tvångsassimilation) så bör myndigheterna tänka på att en enkel makulering av äktenskapet och tvångsseparation de facto kan vara skadlig för de unga flickorna.

Annons
X

Effekter av att klippa av beroendebandet mellan en flicka och en äldre man kan vara svåra att förutse. Det kanske å ena sidan leder till att flickan känner lättnad och finner hopp i frigörelsen. Å andra sidan kan det försätta den unga flickan i en djup existentiell kris med bristande stöd från sin närmaste omgivning och en kulturell hemlöshet som följd. Hur lagtillämpningen drabbar de inblandade är en empirisk fråga som jag hoppas att vi slipper se utforskas – en mera preventiv åtgärd är både mer human men också enklare väg att gå än oberört iakttagande av effekterna av en lagtillämpning med bristande hänsyn. Just det faktum att vi inte vet exakt vilka ”bieffekter” denna lagtillämpning kan få – och dessutom att risken för att dessa bieffekter skulle åsamka nya och kanske större skador på de som vi försöker hjälpa inte är helt obefintlig – innebär att myndigheterna, i detta fall men också i andra snarlikt delikata frågor, bör ha ett ökat ansvar för flickornas välmående med genuint engagerad omsorg, skydd och vägledning.

Mer därtill, om endast sedda i ljuset av våra egna, svenska, referensramar, det vill säga sedda genom våra egna kulturella glasögon, löper de män som påträffas gifta med ett barn risk att per automatik stämplas som pedofiler vilket är både fel och olyckligt då det ofta kan handla om någonting helt annat som till exempel att flickor i många kulturer runtom i världen gifts bort till äldre killar/män som ett sätt att säkra ekonomisk stabilitet för flickan och också hennes familj, för att knyta band mellan familjer och som ett sätt att skapa starka nätverk etc. Naturligtvis går (och bör) även detta diskuteras vidare men vi tvingas snabbt inse att förhastade pedofilassociationer vore rentav felaktiga. Pedofilstämpeln skulle dessutom lätt kunna leda till att dessa män stigmatiseras och hamnar i utanförskap som ytterligare försvårar den redan svåra uppgiften att anpassa sig till det nya livet, att komma in och bli en del av en ny kultur, ett nytt samhälle, med bibehållen värdighet.

Slutligen bör myndigheterna även ha koll på relationen mellan flickans och mannens familjer, förmodligen i rollen som medlare och rådgivare, för att återigen inte indirekt göra sig skyldig till – och för att även aktivt motverka – försvagande av relationen mellan berörda familjer och i värsta fall eventuella släktfejder etc.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ja, ju mer jag tänker på det, desto mer komplext verkar det. Och det är myndigheternas, men också allas vårt ansvar, att se till att det varma emottagandet av människor i nöd inte övergår till kulturpolisiär yra och häxjakt. Att skrika ut ”Refugees Welcome” på gator och torg och facebooksidor innebär mer arbete och ansvar än de flesta tycks vilja tro. Det gäller ju också att kunna backa upp sin påstådda öppenhet och kosmopolitism, att stå pall för motvind och orka löpa linan ut. Annars blir det lätt, när orken sviktar under motgångarna och när den annars starka förmågan till förståelse kommer i gungning, att vi då söker lägga skulden på allt som inte funkar på de som vi försökt hjälpa i första hand.

    Låt inte vår fina öppenhet och värme bli en hoppets gåva – ett ultimatum i förklädnad vars syfte är att göra anspråk på en gengåva i form av fullständig underkastelse och total assimilation. Låt oss inte tro på ett normalt ”vi” och ett onormalt ”de”! Människor som raskt fråntas sin självaktning, och tvingas förneka stora delar av vilka de är, är också ofta de som lätt och relativt bestående hamnar utanför – och detta är inte bra för någon. Detta är inte bra för Sverige.

    Barn är barn. Lag är lag. Barnäktenskap i Sverige är förbjudet med lag och vi har många goda skäl till våra övertygelser om detta – själv är jag obevekligt övertygad om att barnäktenskap är fel och anser att vi bör göra vårt yttersta för att bekämpa detta fenomen. Men i vår kamp måste vi också göra vårt yttersta för att se till att människor – i detta fall både de unga flickor och de äldre män – inte kommer till skada, att de har rätt till sin värdighet och rätt att känna sig som betydelsefulla och respekterade medborgare i vårt fina land.

    Haris Agic

    socialantropolog, Linköpings Universitet

    Haris Agic Foto: Privat

    Annons

    Haris Agic

    Foto: Privat Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X