Annons
X
Annons
X

Feminism är inte lika med jämställdhet

Att som feministerna ensidigt fokusera på utfall där kvinnor missgynnas kan inte långsiktigt vara bra för ett välfungerande och jämställt samhälle, skriver Per Johansson, professor vid Uppsala universitet.

Foto: MAJA SUSLIN/TT

BRÄNNPUNKT | FEMINISM

Man kan konstatera att det ofta glöms bort att kvinnor i många avseenden lyckas bättre än män.
Per Johansson

Framgångarna för Feministiskt initiativ (Fi) har satt extra fokus på jämställdhet i den politiska debatten. Underförstått ses partiets och feminismens strävanden som synonyma med ökad jämställdhet i samhället. Detta är förståeligt mot bakgrund av de framsteg som gjorts på jämställdhetsområdet i feminismens namn. Att sätta likhetstecken mellan feminism och jämställdhet är emellertid inte problemfritt. Utgångspunkten för feminismen är att det finns en strukturell ordning i samhället som leder till att kvinnor systematiskt missgynnas. Därför lyfts ofta områden fram där kvinnor de facto är missgynnade och statistik ges en ensidig tolkning för att bekräfta att så är fallet. Baksidan av detta är att frågan om jämställdhet riskerar att bli alltför smal och till och med missriktad. Som exempel på detta kan man konstatera att det ofta glöms bort att kvinnor i många avseenden lyckas bättre än män. Exempelvis, lever de längre, de har bättre betyg, utbildar sig mer, och har lägre kriminalitet.

Man kan konstatera att män och kvinnor i genomsnitt konsumerar lika mycket, och vad gäller hälsokonsumtion gör kvinnor betydligt fler besök på sjukhus och vårdcentraler än män. Det senare tolkas ofta som att kvinnors hälsa är sämre än mäns. Emellertid visar forskning att skillnaderna till stor del kan vara socialt betingade och att vårdbesöken sannolikt är bra för hälsan.

Annons
X

I en studie av mig och en kollega visar vi att män efter en sjukhusinläggning har dubbelt så hög dödlighet under en treårsperiod som kvinnor, och att detta gäller oavsett diagnos. För ensamstående män med cancer är risken att dö fyra gånger så hög jämfört med för en ensamstående kvinna. En tolkning av resultaten är att kvinnor i genomsnitt söker vård tidigare än män och att de därför har högre chans att överleva. Detta skulle i sin tur kunna vara en bidragande orsak till att det skiljer i genomsnitt fyra år i livslängd mellan män och kvinnor. Min övertygelse är att dessa skillnader, i likhet med löner och toppositioner i samhället, kan påverkas genom norm- och attitydpåverkande åtgärder i jämställdhetssyfte.

Pojkar har sämre betyg än flickor och dessutom är män underrepresenterade i högre utbildning. Detta inger oro, speciellt med tanke på att allt färre män får allt fler barn och att det är primärt män med låg utbildning och låga löner som inte får barn (se Boschini m fl 2011). Om vi inte kan vända denna negativa trend med allt större skillnader mellan män och kvinnors studieresultat finns det en uppenbar risk att vi får en allt större grupp av män i utanförskap. Av naturlig anledning är detta ingen fråga på Fi:s agenda, men ett parti med jämställdhetsambitioner borde kunna lyfta även denna och liknande frågor.

Det faktum att kvinnor blir gravida och att de också behövs mer än mannen en kort tid efter det att barnet föds är en väsentlig skillnad mellan män och kvinnor. Jag har med kollegor kunnat visa att när par får barn påverkar skillnader i löner och sjukfrånvaro inom paret. Femton år efter det första barnets födelse har skillnaderna i löner mellan män och kvinnor ökat med 10 procentenheter. Det finns ingen skillnad i sjukfrånvaro innan det första barnet föds men femton år efter det första barnet fötts har kvinnan i familjen i genomsnitt dubbelt så mycket sjukfrånvaro. Även om resultaten i genomsnitt döljer väldigt stora skillnader mellan par (till exempel har kvinnan bättre löneutveckling än mannen efter barnafödande bland 20 procent av paren, och bland de par där kvinnan haft en bra löneutveckling har kvinnan lika eller mindre sjukfrånvaro än mannen) kan jag inte se annat än att en individualiserad föräldraförsäkring skulle vara betydelsefullt för att öka jämställdheten i arbetslivet. Kanske den också leder till en mer jämställd hälsa; detta skulle kunna bli resultatet om männen får en bättre kontakt med hälso- och sjukvården och en bättre relation med barnen.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att som feministerna ensidigt fokusera på utfall där kvinnor missgynnas kan inte, långsiktigt, vara bra för ett välfungerande och jämställt samhälle. Jag har absolut inget problem med feminism som särintresse. Problemet just nu är att det inte finns någon motvikt. Innebörden av detta kan bli att invanda föreställningar och fördomar kan förstärkas vilket kan vara till nackdel för en ökad jämställdhet.

    Exempelvis är nog den allmänna uppfattningen att kvinnor är mer utsatta för våld än män. Anledningen till denna tro är att det är våld mot kvinnor som diskuteras i medier.

    Utifrån Socialstyrelsens inläggningsregister kan man dock konstatera att män utsätts för våld är ungefär fyra gånger så ofta som kvinnor och att våldet mot män är minst lika allvarligt som mot kvinnor. Min tro är att det finns en föreställning eller norm att kvinnor är offer för omständigheter utanför deras kontroll medan män är i stånd att klara sig själva och därför är våldet mot män inte värt att skildra. Invanda föreställningar om att män är i stånd att klara sig själva, men att kvinnor inte är det, utan är offer för omständigheter tillsammans med att detta våld skildras i medier kan vidmakthålla skillnader vi säger oss vilja motverka. Till exempel kan kvinnors frihet begränsas av en överdriven risk för våldsutsatthet och män kan ges större ansvar och därmed högre lön.

    För ett jämställt samhälle måste vi därför sluta sätta likhetstecken mellan feminism och jämställdhet. Vi måste också sluta stirra oss blinda på små skillnader i genomsnitt mellan grupper. Inom varje grupp ryms mycket stor heterogenitet. Att till exempel utifrån skillnader i genomsnittlig makt och lön definiera en grupps överordning är problematiskt eftersom det inom samma grupp som definieras som överordnad finns individer med väldigt liten makt över sitt liv. Att se till att individer oavsett kön ges samma möjligheter måste vara politikens målsättning, inte att se till att vissa specifika utfall, definierade av ett särintresse, ska vara lika i genomsnitt.

    PER JOHANSSON

    professor i ekonometri, mikroekonomisk utvärderingsforskning, Uppsala universitet

    Mer debatt om feminism:

    Hur bör blå feminism se ut?

    svd.se

    Vad behöver svenska kvinnor kämpa för?

    svd.se
    Annons
    Annons
    X
    Foto: MAJA SUSLIN/TT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X