Annons
X
Annons
X

Fega ledare har skapat krisen

Europas ledare har inte orkat ta de beslut som skulle ha gett EU en dynamisk ekonomi. Vi kan fortfarande vända utvecklingen om vi fokuserar på tillväxtreformer och statsfinanser i balans. Men då krävs politiskt mod och ledarskap, skriver Gunnar Hökmark (M).

BRÄNNPUNKT | EURON

EU:s budget bör göras om i grunden; från bidragsbudget till tillväxtbudget.
Gunnar Hökmark

Vi vet alla vad vi måste göra – vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt.” Så formulerade Jean-Claude Juncker, premiärminister i Luxemburg, de europeiska politiska ledarnas dilemma i början av 2000-talet. EU hade med Lissabonstrategin beslutat att unionen till år 2010 skulle bli världens mest dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi. Några år tidigare hade de så kallade Maastrichtkriterierna för medlemsstaternas offentliga finanser slagits fast, med regler om bland annat ett budgetunderskott på högst 3 procent och en statsskuld på högst 60 procent av BNP.

Bägge dessa delar i den europeiska ekonomiska strategin för 00-talet har misslyckats. Och det är grunden för dagens ekonomiska kris. Det handlar om brist på politisk vilja och politiskt ledarskap.

Annons
X

År 2001 rankade World Economic Forum den genomsnittliga medlemsstaten som världens 27:e mest konkurrenskraftiga ekonomi. År 2010 var snittmedlemmen 36:a. Europas ledare hade inte orkat ta de beslut som skulle ge EU den dynamiska ekonomin. Endast sju medlemsstater förbättrade sin konkurrenskraft under perioden. De andra valde den lätta vägen, som ledde till ofärd, inte välfärd.

Och så de offentliga finanserna; den genomsnittliga statsskulden hos dagens 27 medlemsstater låg år 2001 på 61 procent av BNP. År 2010 hade den ökat till 80 procent. Statsskulderna som redan i utgångsläget låg över det tillåtna ökade alltså. Det beror inte bara på krisen. Budgetunderskotten är nämligen väl utspridda över decenniet. Av EU-ländernas 270 (27 länder gånger tio år) statsbudgetar under perioden gick nästan 77 procent med underskott.

Nu upplever vi sviterna av dessa misslyckanden, politiska till sin natur men ekonomiska till sina konsekvenser. Behovet av reformer är därför större idag. De beslut som behöver tas är fortfarande desamma och kräver inga nya beslutsformer och inga nya förändringar av fördraget: statsfinanser i balans och reformer som ökar tillväxten.

Tyvärr ser vi det omvända, när man ena stunden föreslår EU-skatt på finansiella transaktioner, den andra inför hårdare regler för kreditvärderingsinstituten som en lösning på underskottsproblemen och den tredje föreslår nya beslutsformer i stället för att använda de vi har till de beslut som behövs. Det var inte bristen på beslutsformer som ledde till fel beslut eller inga beslut alls. Det var bristen på politisk ledarskap.

Vi kan fortfarande vända utvecklingen om vi fokuserar på tillväxtreformer. Världens största ekonomi är inte USA, och inte heller Kina, utan EU. Trots att vår ekonomi består av 70 procent tjänster omfattar den inre marknaden endast 30 procent av tjänsterna. Vi måste snabba på integreringen så att den åtminstone omfattar 70 procent av tjänstesektorn.

Det skulle förstärka konkurrensen, skapa skalfördelar och bidra till starkare specialisering, precis som skett för varor. Det skulle ge ekonomin en rejäl skjuts, och avsevärt öka européernas välfärd.

Vidare krävs det rejäla steg mot en friare internationell handel. Precis som världens 50 fattigaste länder fick fri tillgång till den inre marknaden, bör de arabländer som kastar av sig förtryckarna erbjudas betydande frihet att exportera till EU. Ett sådant initiativ skulle bidra till förstärkt dynamik även i den europeiska ekonomin.

Ur ekonomisk synvinkel är dock följande två reformer av lika stor vikt:

• Enligt en studie från tankesmedjan ECIPE skulle en transatlantisk frihandelszon öka den gemensamma BNP:n i EU och USA med 180 miljarder dollar inom en femårsperiod.

• Dessutom bör WTO:s Doharunda avslutas. Det skulle öka den globala BNP:n med 300 miljarder dollar, men det kräver att EU grundligt förnyar sin jordbrukspolitik.

EU:s budget bör göras om i grunden; från bidragsbudget till tillväxtbudget. En långt större andel borde läggas på forskning och utveckling, i stället för regional- och jordbruksbidrag.

De huvudsakliga tillväxtreformerna måste dock genomföras på nationell nivå, i medlemsstaterna. Där sätts merparten av villkoren för tillväxt, företagande och jobb.

Sveriges väg de senaste 20 åren kan vara en inspirationskälla. Vi har såväl starka statsfinanser som god konkurrenskraft. Vi har också klarat krisen bättre än de flesta.

Endast ekonomisk tillväxt kan ta EU framåt. Men för att en sådan dagordning ska bli verklighet krävs att de politiska ledarna i Europa ställer sig upp och säger: Vi vet vad vi måste göra, vi har modet att göra det och vi kommer att bli återvalda efteråt.

GUNNAR HÖKMARK (M)

europaparlamentariker, vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X