Annons
X
Annons
X

Facket måste betala olaglig blockad

ARBETSMARKNAD När byggfirman HGS vägrade skriva på ett kollektivavtal ­försattes företaget i blockad av fackförbundet Byggnads. En dom i Europadom­stolen visade att blockaden ­var olaglig, men då hade HGS redan gått i konkurs. Byggnads måste ta ­ansvar för konsekvenserna av sina metoder. Vi lämnar idag in en stämningsansökan mot förbundet, skriver Gunnar Strömmer och Clarence Craafoord, jurister vid Centrum för rättvisa och ombud för HGS ägare.

Blockaden mot HGS inleddes i juni 2006. Byggnads kontaktade HGS leverantörer och förmådde dem att sluta samarbeta med företaget.

Blockaden mot HGS inleddes i juni 2006. Byggnads kontaktade HGS leverantörer och förmådde dem att sluta samarbeta med företaget. Foto: MATS ÅSTRAND

Europadomstolen har slagit fast att om man som i Sverige väljer att delegera makten över arbetsmarknaden från staten till privata parter, det vill säga fack och arbetsgivare, måste dessa parter även ta ansvar för sina egna övertramp.

Därför stämmer i dag Linköpingsföretagaren Henrik Gustavsson fackförbundet Byggnads. Hans byggfirma HGS tvingades i konkurs på grund av en olaglig blockad.

Blockaden syftade till att driva igenom ett kollektivavtal som stred mot Europakonventionen, som är svensk lag.

Annons
X

De anställda förlorade jobbet och Henrik Gustavsson själv tvingades att ur egen ficka betala hundratusentals kronor av företagets skulder. Nu måste Byggnads ta ansvar för konsekvenserna av sina metoder.

Blockaden mot HGS inleddes i juni 2006. Då kontaktade Byggnads HGS leverantörer och förmådde dem att sluta samarbeta med företaget. HGS fick svårt att ta uppdrag som förutsätter samarbete med elektriker, målare, rörmokare och så vidare.

Anledningen till blockaden var att Byggnads krävde ett kollektivavtal med så kallade granskningsavgifter. Dessa innebar att en och halv procent av de anställdas löner skulle skickas till Byggnads varje månad. Det ville varken Henrik Gustavsson eller de tre anställda gå med på. De anställda var inte med i Byggnads och hade bättre villkor än vad kollektivavtalet krävde.

Det fanns inga garantier för att granskningsavgifterna inte gick till politisk verksamhet. Dessutom medgav Byggnads att man inte ens utförde den lönegranskning som pengarna sades gå till.

Det fanns två sätt för HGS att teckna kollektivavtal: Antingen gick företaget med i arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindustrier och fick avtalet på köpet, eller tecknade man ett så kallat hängavtal direkt med Byggnads. Samtidigt var hängavtalet avsevärt dyrare för företaget – i praktiken en straffavgift för den som likt Henrik Gustavsson inte vill gå med i arbetsgivarorganisationen.

I februari 2007 – mitt under pågående blockad – underkände så Europadomstolen Byggnads granskningsavgifter i ett annat fall (Evaldsson-målet). Redan den bristande insynen i systemet ansågs strida mot Europakonventionen. Ändå dröjde det ända till juni 2007 – efter påtryckningar från Arbetsdomstolen – innan Byggnads erbjöd HGS att skriva på ett avtal utan olagliga avgifter. I ett senare skede har även det nya avtalet underkänts av både Datainspektionen och Länsrätten. Byggnads har nämligen krävt in löneuppgifter även från personer som inte är med i Byggnads, och det strider mot skyddet för den personliga integriteten i personuppgiftslagen.

HGS fick alltså rätt i sak och blockaden hävdes. Men för företaget och dess anställda blev priset skyhögt: Efter ett års blockad hade HGS inga uppdrag, ingen verksamhet och inga anställda. Bara skulder återstod i företaget. Kort därefter gick HGS i konkurs.

Är det verkligen förenligt med den svenska modellen att med stridsåtgärder söka tvinga igenom ett avtal som inte bara är olagligt, utan som till och med strider mot Europakonventionen? Om detta är god sed på arbetsmarknaden, vad är då dålig sed?

Kärnan i den svenska modellen är att staten inte reglerar löner och andra villkor genom lag, utan att makten över dessa frågor har delegerats till fack och arbetsgivare. Dessutom gäller vissa lagregler bara för den händelse fack och arbetsgivare inte kommer överens om något annat. Så är till exempel fallet med turordningsreglerna i lagen om anställningsskudd, las – i dag frångås principen om ”sist in, först ut” i 90–95 procent av fallen, eftersom fack och arbetsgivare oftast enas om en annan turordning när det ska sägas upp folk (Källa: PTK, Metall och Institutet för Näringslivsforskning).

En del skräms med, och andra hoppas på, att domar från Europadomstolen ska undergräva denna kärna i den svenska modellen. De är fel ute. Till skillnad från EU:s domstol i Luxemburg ägnar sig Europadomstolen i Strasbourg uteslutande åt att värna Europakonventionen. Det är från denna synpunkt fullt tillåtet för staten att på det sätt som sker i Sverige delegera makt över arbetsmarknaden till privata parter. Däremot ger Europakonventionen ett minimiskydd för mänskliga rättigheter och sätter gränser för hur man får behandla enskilda människor och företag.

En grundläggande spelregel är föreningsfriheten. Den innebär att alla har rätt att bilda och ansluta sig till föreningar och att dessa föreningar har rätt att verka fritt. Men den innebär också att ingen ska tvingas tillhöra eller stödja en förening eller straffas om man väljer att stå utanför.

Centrum för rättvisa har genom åren hjälpt enskilda i flera tvister mot både fack och arbetsgivare. Från båda håll har vi fått höra att Europakonventionen inte ger något skydd i förhållande till privata parter, det vill säga företag eller organisationer, utan bara mot staten. Men det är inte hela bilden.

Redan 1998 sade Arbetsdomstolen att de delar av Europakonventionen som är relevanta för relationerna på arbetsmarknaden, inte minst föreningsfriheten, också kan åberopas mellan privata parter. Och Europadomstolen har i flera domar, senast i det ovan nämnda Evaldsson-målet som ju gällde Sverige, betonat att om ett land väljer att delegera makten över arbetsmarknaden från staten till fack och arbetsgivare, måste dessa privata parter även ta ansvar för sina egna övertramp.

Man kan tänka sig att arbetsgivare hindrar anställda att gå med i facket, eller behandlar medlemmar i mindre fackförbund, som till exempel Syndikalisterna, sämre än medlemmar i större fackförbund. En annan situation, som är högaktuell i dessa uppsägningstider, är att fack och arbetsgivare när de hoppar över turordningen i las och gör upp om vilka som ska få sparken, diskriminerar anställda som inte är med i facket. I dessa typer av fall är det arbetsgivaren som är ansvarig för övertrampen och som ska betala skadestånd.

I HGS-fallet är det tydligt att det är Byggnads som har gått över gränsen genom att vilja tvinga igenom ett avtal som strider mot Europakonventionen. Dessutom har man gjort det med metoder som fått mycket allvarliga konsekvenser för både företaget och dess anställda. Det enda rimliga är att Byggnads tar ansvar för det som har hänt genom att betala vad blockaden kostade HGS och dess ägare.

Dessutom är Europadomstolen tydlig med att man inte ska behöva åka till Strasbourg för att få rätt. När Henrik Gustavsson nu begär skadestånd i en vanlig svensk domstol får hans fall betydelse för många fler. Alla anställda och företagare i landet har skäl att hoppas på att han får rätt.

GUNNAR STRÖMMER

CLARENCE CRAFOORD

jurister vid Centrum

för rättvisa och ombud

för Henrik Gustavsson

Annons
X

Blockaden mot HGS inleddes i juni 2006. Byggnads kontaktade HGS leverantörer och förmådde dem att sluta samarbeta med företaget.

Foto: MATS ÅSTRAND Bild 1 av 1
Annons
X
X
X
X
Annons
X