Maria Ludvigsson läser mellan raderna i vår DN-artikel att vi efterfrågar ”disputerade despoter”. Det finns ett värde av att läsa mellan raderna, men också en fara. Risken är att man hittar saker som inte finns, utan som man trollat fram själv.
Läser man i stället på raderna ser man att vårt mål inte är att låta en upplyst överhet forma en ny människa. Inte heller vill vi designa människors röstbeteende. Människor bestämmer själva målen för politiken i demokratiska val. Vår artikel handlade inte om det, utan om vad som händer när målsättningarna ställts upp. Då gäller det att nå dem så effektivt som möjligt, och för det behövs evidens om olika metoders effekter. Det är därför politiken bör vara evidensbaserad.
Om målet till exempel är att sjukvården ska hjälpa så många människor som möjligt att bli friska, så bör vi ha evidens om hur sjukhusen styrs bäst. Om målet är att hjälpa människor i fattiga länder, bör vi ha evidens om vilka interventioner som är mest effektiva. Listan kan göras lång, men i varje fall kommer underlåtelse att använda evidens och kunskap att leda till svårigheter för människor – i vissa fall lidande och död. Evidens är således inte enbart en fråga för elfenbenstornet, utan har mycket konkreta konsekvenser för oss medborgare.
Låt oss ge ett exempel på hur evidens och värderingar samverkar: toxikologiska gränsvärden i livsmedel. Ett beslut om detta kräver att vi vet vilka risker som förekomsten av olika ämnen medför. Samtidigt är sådan evidens i sig otillräcklig för att ta ett politiskt beslut, då frågan om vilka risker som är acceptabla är en värdefråga. Vi behöver således både evidens och värderingar för att fatta rimliga politiska beslut.
Ludvigsson överskattar således hur radikalt vårt förslag är. Redan nu strävar politiker och myndigheter mot att deras beslut ska vara välinformerade och effektiva. Det är naturligtvis utmärkt, men eftersom det finns åtskilliga exempel på ineffektivitet och bristande evidensbasering i den svenska politiken menar vi att denna ansats bör stärkas ytterligare. Dessvärre talas det inte särskilt mycket om effektivitets- och evidensfrågor idag, och därför anser vi att vår grupp behövs.
Vad gäller entydig forskning har Ludvigsson naturligtvis rätt i att sådan inte alltid finns. Olika studier kan komma till motstridiga resultat. Det följer emellertid inte ur det att det är meningslöst att försöka luta sig mot evidens. Med den logiken kan vi inte säga något om huruvida människan påverkar klimatet trots att den överväldigande majoriteten av studierna stöder den slutsatsen, eftersom en liten minoritet inte gör det. I stället måste vi på bästa sätt väga samman befintlig evidens, till exempel genom så kallade metastudier. Politiken bör utgå från denna sammanvägda evidens, men måste förstås ta hänsyn till dess bedömda bevisstyrka och generaliserbarhet.
POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen
Anmäl dig härInte heller föreslår vi att avskaffa ideologierna, som Ludvigsson tycks tro. Tvärtom. Vi menar i stället att den politiska debatten idag i allför hög grad fokuserar på att framhålla att den egna bilden av kunskapsläget är bättre än motståndarens. Större tydlighet om vad evidensen säger i olika frågor skulle ge politiken utrymme att fokusera mer på ideologi och värderingar. Det skulle gynna både demokratin och det politiska klimatet i stort.
Adam Altmejd, doktorand i nationalekonomi, Handelshögskolan i Stockholm Marie Björnstjerna, konsult vid Beteendelabbet, grundare The Swedish Nudging Network Elias Dietrichson, lärarstudent, Stockholms universitet Eskil Forsell, doktorand i nationalekonomi, Handelshögskolan i Stockholm Karim Jebari, postdoc i filosofi, Institutet för Framtidsstudier Magnus Johansson, beteendeingenjör och psykolog Simon Klein, fil kand i kognitionsvetenskap, Göteborgs universitet Ida Lemoine, konsult vid Beteendelabbet, grundare The Swedish Nudging Network Linda Lindström, konsult vid Beteendelabbet, grundare The Swedish Nudging Network Björn Lundgren, doktorand i filosofi, Kungliga Tekniska högskolan Måns Magnusson, doktorand i statistik, Linköpings universitet Tobias Malm, fil kand i filosofi, Stockholms universitet Dan Munter, fil lic i filosofi, Kungliga Tekniska högskolan Gustav Nilsonne, med dr, forskare i kognitiv neurovetenskap, Karolinska institutet, Stockholms universitet Jenny Maria Nilsson, journalist Stefan Schubert, postdoc i filosofi, London School of Economics Marcus Widengren, forskningsingenjör, Kungliga Tekniska högskolan Robert Östling, forskare i nationalekonomi, Stockholms universitet
Maria Ludvigsson svarar:
Repliker uppskattas, i synnerhet när de är elegant formulerade och delvis självmodifierande. Just därför förtjänar evidensdebattörerna (ED) ytterligare välvilligt mothugg.
Låt mig börja med ett citat ur ED:s ursprungstext, ”Kunskap måste gå före ideologi och populism” (DN 31/5), för att minnas vad som inledde debatten:
”Likaså lär den omfattande bostadsbristen och den svenska skolans närmast osannolika fall i internationella rankingar åtminstone delvis vara ett resultat av att politiken på dessa områden inte varit evidensbaserad (…) Det är därför synnerligen viktigt att vi arbetar systematiskt för att göra politiken mer evidensbaserad.”
Här framgår att ED tror att bostadsbristen vore ett minne blott om politiker låtit expertisen råda. Problemet är snarare det motsatta: varje bostadspolitiker använder sig reglbundet av diverse expertunderlag för att driva sin egen tes, vilket är fullt möjligt eftersom även expertkårer uppvisar en imponerande mångfald. Följaktligen har expertis och evidensbaserat underlag varken gjort till eller från i sammahanget. Vad man däremot hade varit betjänt av är politker som vågar driva bostadsfrågan som ett vägval mellan planhushållning och marknadsekonomi, dvs värderingsstyrda.
Även experter verkar styras av värderingar. Gott så. Men tvärtemot vad ED hävdar, att politiker lyssnar för lite på expertisen och i stället ”ser världen genom politiskt färgade glasögon”, är politiker som lutar sig mot värderingar av godo.
Värderingar är vad som ska leda oss i lägen när vi inte kan avgöra vilken expert eller forskare som för stunden sitter inne med den objektiva sanningen. Således tycks problemet i svensk politik snarare vara för lite ideologi än för mycket.
Och ED fortsätter ”det får inte vara så att politiker av ideologiska eller populistiska skäl bortser från kunskap som forskare och myndigheter har inhämtat”.
Jovvist får det vara så. Det till och med ska vara så. När politik inte längre motiveras av ideologiska skäl kommer andra bevekelsegrunder in. Men politik handlar om olika grundsyn på exempelvis relationen mellan stat och medbogare, synen på makt och var den ska ligga, hur stor staten och den politiska makten ska vara. Kort sagt, vilka gränser måste finnas för politisk makt. Allt detta är värderingsfrågor som renderar ett politiskt landskap där medborgarena äger fritt att söka den företrädare som bäst matchar deras egna värderingar.
Den raka motsatsen till ED:s ideal vore istället mer idédrivna och idéartikulerade politiker. Det finns helt säkert även experter som skulle hävda detsamma.