Annons
X
Annons
X

Benjamin Katzeff Silberstein: EU-president Barroso får nog drömma vidare

Nuförtiden tycks var och varannan dag vara utnämnd till ödesdag för Europa. Vissa dagar är det dock så lite mer än andra, och gårdagen var en sådan. Allting hände på samma gång.

Tysklands författningsdomstol gav sitt godkännande till krisfonden ESM precis samtidigt som Europeiska kommissionens ordförande Barroso höll sitt årliga stora tal inför parlamentet. Bland de två händelserna var den sistnämnda den största ögonbrynshöjaren.

Barroso skrädde inte orden. Förslaget om en bankunion för stärkt översyn var väntat, men han gick längre och hävdade att EU ”måste” gå mot en skatteunion och till slut landa i en federation. Inga gränser verkar finnas för vad Barroso tycker är rimligt att att låta honom och hans kollegor hantera. Men EU ”måste” naturligtvis ingenting annat än vad medlemsstaterna enas om.

Annons
X

Barrosos idé är varken rimlig eller önskvärd, och frågan är om han ens själv tror att den är realistisk. Förslaget framstår snarast som en testballong från EU-håll för att undersöka hur långtgående förslag till ökningar av den egna makten man rimligen kan lägga. Det kan låta som en konspirativ tanke, men så behöver det inte vara. Kärleken till EU-projektet är stark i Bryssel. Där hyser många en romantisk och genuin tro på det goda i ett EU vars länder ständigt rör sig närmare varandra. Det gör inte tanken mindre verklighetsfrånvänd.

Den starka, gemensamma europeiska känsla och politiska värderingsbas som EU:s federationsivrare tror på finns helt enkelt inte. Länder som Tyskland och Sverige har tacklat den ekonomiska krisen med återhållsamhet.

Samtidigt har Frankrikes president Hollande både har aviserat dramatiska skattehöjningar för höginkomsttagare och sänkt pensionsåldern. För att inte tala om de stora skillnaderna i synen på krispaketens motkrav.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att länder med helt olika syn på vad som är rimlig ekonomisk politik skulle kunna samlas i en ekonomisk union och enas om sådant som skatter ter sig omöjligt. Därtill visar den folkliga motvilja som seglat upp mellan länder i krisåtgärdernas spår att Europa knappast är så enat som EU:s kampanjmaterial vill framställa det som.

    Även synen på vad EU bör vara skiljer sig dramatiskt mellan unionens länder. Ett aktuellt exempel är Storbritanniens inställning till ökad den EU-övervakningen av bankerna, där London varit en skeptisk röst. Det är den brittiska regeringen ofta när det handlar om maktöverföring till Bryssel.

    Också i Sverige finns det en form av tvärpolitisk samsyn om att EU bör vara smalt men vasst snarare än att fortsätta svälla.

    Ju mer EU:s kärna drar åt det federalistiska hållet, desto mer sannolikt kommer EU att bli en splittrad union där olika länder ingår i olika grader av samarbete.

    Det behöver inte vara något negativt för svensk del. Samarbetet kring den inre marknaden är bra och viktigt, medan det bästa vore om vi kunde få slippa undan sådant som jordbrukspolitik och strukturfonder.

    Kanske kan kraven på EU-federation i förlängningen ändå att föra gott med sig.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X