Annons
X
Annons
X

Ett hot mot våra självständiga liv

Assistansersättningsutredningen missar målet. Med bristfälligt underlag och utan ordentlig konsekvensanalys ges bilden av att assistansersättningen kan sänkas med över 20 kronor per timme. En sådan sänkning borgar inte för någon kvalitet, utan är i stället ett hot mot våra självständiga liv, skriver flera organisationer.

Det är högst anmärkningsvärt att en utredning som kan resultera i sådana förödande konsekvenser för enskilda individers mänskliga rättigheter inte tar med dem det berör i utredningsarbetet i större utsträckning än vad som gjorts, skriver undertecknarna.

Det är högst anmärkningsvärt att en utredning som kan resultera i sådana förödande konsekvenser för enskilda individers mänskliga rättigheter inte tar med dem det berör i utredningsarbetet i större utsträckning än vad som gjorts, skriver undertecknarna. Foto: BJÖRN LARSSON ASK

BRÄNNPUNKT | FUNKTIONSHINDRADE

20 kronor motsvarar en minskning av en heltidsarbetande personlig assi­stents lön med närmare 2 300 kronor i månaden.

I direktiven till Assistansersättningsutredningen som presenterades på fredagen står att syftet med översynen är att långsiktigt upprätthålla de kvalitetsmål som gäller för personlig assistans. Dessa mål handlar just om rättighetsreformens intentioner: självbestämmande, delaktighet, jämlikhet, integritet och möjlighet att leva som andra. Det står också att syftet är att komma till rätta med de problem som uppdagats med nuvarande modell för assistansersättning. Vi anser att utredningen missar att uppnå detta.

När LSS, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, och den personliga assistansen infördes för 20 år sedan innebar det en enorm frihet för oss som lever med omfattande funktionsnedsättningar. Rättighetsreformen innebar att vi kunde leva ett självständigt liv. Äntligen sågs vi som medborgare och inte som objekt för andras omsorger. Vi skulle inte längre behöva tyna bort på institutioner utan kunde bo där vi själva ville, röra oss fritt i samhället, ta ansvar för hem och familj på jämlika villkor. Vi fick möjlighet att arbeta eller ha annan meningsfull sysselsättning, göra det vi ville på vår fritid och umgås med personer som vi själva valde. Vi fick även makten att själva bestämma vem som skulle assistera oss i våra liv.

Annons
X

Hur ersättningen för den personliga assistansen är utformad påverkar i högsta grad möjligheten för oss assistansanvändare att leva ett självständigt liv. Nivån på ersättningen är direkt avgörande. Assistansersättningsutredningen demonstrerar en cynisk nonchalans inför detta. Vissa beräkningar i utredningen visar att grundersättningen borde vara runt 20 kronor lägre per assistanstimme. Det oavsett vilka behov vi har. Men utredningen har inte gjort någon konsekvensanalys om hur våra liv skulle påverkas av en sådan sänkning. Vi kan ge svaret.

Assistansersättningen är uppdelad på löner och övriga kostnader. En sänkning av assistansersättningen måste därför tas från något av dessa kostnadsslag. Båda alternativen är lika otänkbara.

Om sänkningen ska tas från löner motsvarar 20 kronor en minskning av en heltidsarbetande personlig assistents lön med närmare 2 300 kronor i månaden. Statusen på yrket personlig assistent kommer i sådana fall att sjunka på ett förödande sätt. Våra personliga assistenter är en förutsättning för att vi ska kunna leva som jämlika medborgare och de gör ett mycket kvalificerat arbete. Vi kommer att bli tvungna att säga upp våra mest kompetenta och erfarna personliga assistenter som arbetat hos oss i 10 till 20 år och som har högst löner.

Skulle en sänkning i stället tas från övriga kostnader innebär det en minskning av ekonomiska medel på över 100 000 kronor per år för en assistansanvändare som ligger på snittet i förbrukning av timmar. Det kommer innebära både en fara för vår egen och våra personliga assistenters hälsa och ett reellt stopp för våra rättigheter att leva ett liv som andra. Vi kommer nämligen inte längre kunna ge dem den fortbildning som behövs för personliga assistenter som har kvalificerade arbetsuppgifter med till exempel våra medicintekniska hjälpmedel, epilepsi eller alternativ kommunikation. Det kommer att leda till stora försämringar och livshotande situationer för oss med de största behoven. Vi kommer heller inte att ha ekonomisk möjlighet att skapa en god arbetsmiljö för våra personliga assistenter, med exempelvis assistentrum. Vi själva kommer inte att kunna göra saker utanför vårt hem, eftersom vi inte kommer att ha råd med kostnaderna för våra personliga assistenter. Att resa blir en omöjlighet, oavsett om det är för arbete, studier, rehabilitering eller semester. Vårt utanförskap på arbetsmarknaden och i övriga samhället kommer att öka drastiskt.

Dessutom kommer också vår valfrihet att bli begränsad. Vi ser en överhängande risk för att egna anordnare, kooperativ och mindre utförare slås ut med enbart stora privata aktörer kvar. Det är helt emot lagens intentioner.

Det är högst anmärkningsvärt att en utredning som kan resultera i sådana förödande konsekvenser för enskilda individers mänskliga rättigheter inte tar med dem det berör i utredningsarbetet i större utsträckning än vad som gjorts. Vår kompetens och långa erfarenhet om hur verkligheten faktiskt ser ut överträffar alla andra så kallade experters.

Utredningen föreslår dessutom att den årliga justeringen av ersättningen i framtiden ska föreslås av Försäkringskassan i samverkan med berörda expertmyndigheter. Att utelämna representanter för assistansberättigade från en så viktig process strider mot konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, artikel 4:3.

En sänkning av assistansersättningen skulle inte lösa något av de problem som uppkommit med nuvarande system och borgar förstås inte heller för någon kvalitet, utan kommer enbart att slå på individnivå. Det är vi, assistansanvändarna, som skulle få lida genom att fråntas vår rätt och möjlighet till frihet, delaktighet och självbestämmande.

INGRID BURMAN, ordförande, Handikappförbunden; EMMA JOHANSSON, ordförande, Stil, Stiftarna av Independent Living i Sverige; VILHELM EKENSTEEN, ordförande, och SOFIE KARLSSON, verksamhetsansvarig, Intressegruppen för assistansberättigade; PELLE KÖLHED, ordförande, RTP; MAGNUS ANDÉN, ordförande, genom god man CECILIA BLANCK, Föreningen JAG; RASMUS ISAKSSON, ordförande, DHR; LISE LIDBÄCK, ordförande, Neuroförbundet; THOMAS JANSSON, ordförande, FUB; AGNETA VIKENGER, ordförande, RBU; LARS HAGSTRÖM, ordförande, Förbundet Rörelsehindrade; META WIBORGH, ordförande, Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft; LARS ENQVIST, ordförande, GIL, Göteborgskooperativet för Independent Living

Mer debatt om assistans:

Annons
Annons
X

Det är högst anmärkningsvärt att en utredning som kan resultera i sådana förödande konsekvenser för enskilda individers mänskliga rättigheter inte tar med dem det berör i utredningsarbetet i större utsträckning än vad som gjorts, skriver undertecknarna.

Foto: BJÖRN LARSSON ASK Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X